Släckta fyrar

Göteborg 400 år del 5

När jag var liten kunde man fortfarande höra en så kallad sjömansvals på radion, med tidstypisk refräng om ”alla släckta fyrar på erotikens ocean”.

Den hade inte mycket med yrkessjömän att göra, och inte heller med Långemossens fyr på Gråberget i Majorna, Göteborg.

Fyrar är ofta imponerande arkitektoniska byggnadsverk. Så inte Gråbergsfyren. Den ursprungliga – som lyste över nejden från 1880 – var ett 20 meter högt ”Eiffeltorn”, av betydligt enklare snitt än den parisiska förebilden. 1967 ersattes den av en 36 meter hög järnmast med helautomatisk fyrlykta på toppen.

Fyren Carnegieska Bruket övre innan den revs. Foto: Torbjörn Dalnäs

Carnegieska Bruket övre, som fyren egentligen hette, gav inga som helst skönhetsupplevelser. Under något av det nya millenniets första år fångade jag den ändå på bild. När jag något senare tog mig tillbaka till Gråberget var den puts väck, spårlöst försvunnen.

En konspirationsteori låg och pyrde i bakhuvudet. Gråbergsfyren hade nog fällts i lönndom för att ersättas av ännu en mobilmast! Men sådana reses ändå, både här och där.

I själva verket var Carnegieska Bruket övre en ensfyr, den ena av två som gav sjöfarten en trygg linje att följa vid inloppet till Göteborg. Den andra fyren – Carnegieska Bruket nedre – hade en desto vackrare inramning i det gamla sockerbrukets nordvästra tornrum på Klippan. Men på sluttampen hade den ersatts av en fyrlykta på Älvsborgsbron.

Böttöleden in mot Göteborg ingick i Sjöfartsverkets dittills största farledsprojekt. När den fullbordades 2004 blev de båda ensfyrarna helt enkelt inaktuella. Om båda skrev verkets anrika språkrör Underrättelser för sjöfarande (Ufs) ett kärnfullt: ”Dras in och enslinje utgår.”

Plats för fyren Carnegieska Bruket nedre innan den flyttades till närbelägna Älvsborgsbron. Foto: Torbjörn Dalnäs

Kommentarer

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.