Skepparadelns Onsala

Göteborg 400 år del 8

Ombyte förnöjer, tyckte nog kung Oscar II. Från och med 1887 fördelade han sina gracer mellan de båda fashionabla badorterna på ömse sidor om inloppet till Göteborg: Marstrand och Särö. Varje sommar behagade han även besöka Särö, som då ännu var en ö. Bron över till fastlandet spärrades under dygnets mörka del för att inte kreti och pleti skulle komma dit ut och störa idyllen. Men 1903 fylldes sundet igen med sopor från Särö, som därmed hade blivit en före detta ö.

Då på 1800-talet var havsbad ett nytt påfund. ”Om Vår Herre menat att vi skulle hålla till i havet hade han utrustat oss med gälar”, ansåg skeptikerna. Förr undvek många sjöfarare rentav att lära sig simma; ”det skulle bara förlänga pinan om havet väl bestämt sig för att ta en”.

Om inte mitt minne sviker mig fanns det runt 1950 en barnkoloni på Särö, där jag som litet barn fick tillbringa en upplivande sommarvecka eller två med lek och bad. Närmare in på livet än så har jag aldrig kommit norra Halland, där jag har sina släktrötter på mödernet.

Koloniresan bör i så fall ha gått med Göteborg-Särö Järnväg. Säröbanan, som den allmänt kallades, fanns sedan 1904. Den hade sin utgångspunkt i Slottskogens östra utkant, mitt för Annedalskyrkan, och sin ändstation i Släp strax norr om Särö. Sent omsider ersattes de notoriskt långsamma, ångloksdragna släpvagnarna med rälsbussar. Men det var en fåfäng skenmanöver. På nyårsdagen 1966 var Säröbanans saga all. Snart var rälsen och syllarna spårlöst försvunna, ersatta av en uppskattad cykelbana. Det kan man kalla recycling!

Bygden kring Särö, likt hela Onsalalandet, präglades av det som kallades bondeseglation. Böndernas åkertegar var magra, så de började dryga ut sina inkomster med fiske och småskalig fraktsjöfart för att försörja sina barnrika familjer. Sillruscherna gjorde sitt till. Ett flertal skeppsgårdar – mindre varv – anlades i vikarna, däribland i Malevik mellan Särö och Kullavik. Skeppen blev allt större, och bygdens söner mönstrade nära nog mangrant ut i dem.

Men samtidigt som Särö drabbades av kunglig yra gick luften ur onsalasjöfarten, till följd av lågkonjunktur och konkurrens från stimbåtar. Redare gick i konkurs och deras sjömän blev arbetslösa. Många fick lämna hus och hem. De drog in till Göteborg och i många fall vidare till Amerika med enkel biljett. Bygdens egen sjöfartsepok var i stort sett över, men det maritima arvet och sjömansyrket levde vidare.

I Kullavik föddes 1909 ett gossebarn som också skulle välja sjömansbanan. 17 år fyllda mönstrade han ut i s/s Valencia. Hon följdes av en rad fartyg, där ynglingen så småningom avancerade från kollämpare till eldare. Han började känna en dragning till konsten men nöjde sig länge med att rita med krita på skotten ombord. Så småningom tog han mod till sig och skickade några nygjorda pappersteckningar till sitt fackförbundsorgan Eldaren. Den första publicerades 1930. Så debuterade bygdens store konstnär Torsten Billman; oöverträffad på att skildra ”sotänglarnas” och deras skeppskamraters liv och arbete.

Snart gav sig Torsten hän åt konsten på heltid, men han glömde aldrig de år till sjöss som hade format honom. Ett av den radikale konstnärens storverk, i dubbel bemärkelse, är den fresk tillägnad havets arbetare som finns i den dåvarande samlingssalen på gamla Sjömanshemmet vid Masthuggstorget. En annan av hans freskmålningar finns faktiskt i Släps kyrka hemmavid. ”Ytterst är jag religiös”, påpekade han i en DN-intervju 1981, ”inte i vedertagen mening men likafullt.”…

I samma veva fick jag ett brev från honom:

Bäste Bror. Du frågade mig då vi träffades på Pustervik om någon ombord hade uppmuntrat mig till bild och konst. Det var två maskinister och en smörjare ombord i s/s Nordic…

Torsten Billman förblev inte bara sin sjömansbakgrund trogen, utan även sin hembygd. Till sin bortgång 1989 bodde och arbetade han i den gamla skolan i Norbyvallda.

Där söder om Särö breder Onsalahalvön ut sig; en landtunga mellan Västerhavet och Kungsbackafjorden, och en rar klenod i pärlbandet av anrika svenska kustbygder. Men det skulle dröja ända till sommaren 2000 innan bygden fick sitt eget maritima museum, Båt- & Sjöfartsmuseet vid Onsala kyrka. Egentligen är den ladugårdsliknande museibyggnaden ett gammalt vagnslider, som flyttats dit från Kungsäter nära Varberg.

Under schaktningsarbetet uppenbarades en ännu äldre historia än den museet speglar; spår av stenåldersmänniskor som höll till här för 11.000 år sedan!

Foto: Torbjörn Dalnäs

Sommaren 2004 placerade museet en vippfyr av 1700-talsmodell mitt i den närbelägna rondellen, just intill kyrkan. Vi besökare bör se museet och Onsala kyrka som en helhet. Sjöhistoriskt sett kompletterar de varandra. Bygdens berömde kaparkapten Lars Gathenhielms öden och äventyr skildras på museet, och i två marmorsarkofager i kyrkans gravkor finns hans och hans hustru Ingelas jordiska kvarlevor.

Lasse i Gatan var periodvis mycket framgångsrik med sitt skepp Lilla Jägaren och sin övriga kaparflotta, bestående av upp till 18 fartyg. Legendomsusade är hans katt- och råttalekar med sin norske motpart Peder Tordenskjold. Trätobröderna var nästan jämngamla, födda 1689 respektive 1691. Ingen av dem skulle uppnå 30 års ålder. Lasse seglade in i den sista hamnen redan 1718, Peder redan 1720.

Dagens kyrka är från ungefär den tid då Halland blev svenskt (1645) men tros vila på rester av ett medeltida danskt kyrkorum. Antagligen fanns där en hednisk kultplats under förkristen tid; namnet Onsala tolkas som just Odens tempel.

Foto: Torbjörn Dalnäs

Framträdande i kyrkorummet är den praktfulla kaptensläktaren. Där satte sig just hemkomna besättningar med skepparna i spetsen, sedan de först tackat för trygg seglats genom att skänka en slant i gåvokassan för sjömansänkor framme vid altaret.

Om tackoffer vittnar även de båda votivskeppen; de tremastade fullriggarna Janni, skänkt 1800 av kapten Johan Magnus Kruse, och Anna, skänkt 1828 av kapten Nils Ander Carlberg till minne av en just avliden dotter. Anna har påståtts ha en ostindiefarare som förebild, men svenska Ostindiska Kompaniet hade under sin aktiva seglationstid 1731–1806 ingen enda Anna.

Museet drivs av hängivna krafter inom Föreningen Båt- & Sjöfartsmuseet i Onsala, som bildades 1996. På bottenplanet finns en samlingssal för föredrag och möten, samt en hall där bygdens båttyper exponeras.

Onsala Fyrförening har sin egen hörna; bland annat med en modell av Malö fyr, belägen omedelbart väst om halvöns sydspets Hållsundsudde. Likt kollegan på Vinga tändes den 1890. Ön ägdes av mångsysslaren James Dickson, som där satte ut tyska harar för jaktändamål. Bland de prominenta jägarna återfanns den allestädes närvarande Oscar II.

Omedelbart ost om Hållsundsudde markerar Fjordskär inloppet till Kungsbackafjorden. Fjordskärs fyr tändes 1882 och fick 1908 av en ny fyrkur i järn, stående på ett högt betongfundament. Det gamla fyr- och bostadshuset finns sedan dess på Vinga, där det under namnet ”Biskopsgården” fått fungera som lotsförläggning och sedermera som hemvist för Vinga Vänner.

Om hemvändande sjömän råkar sikta dubbla otända fyrar sydost om Vinga beror det inte på Vingasupen. Det  rör sig om Nidingens dubbelfyrar anno 1834, världens första av sitt slag. Orsaken var att Nidingen inte skulle förväxlas med enkelfyrarna på Skagen och Anholt. ”Gubben” och ”Gumman” är pensionerade sedan 1946, då dagens 24 meter höga fyrtorn invigdes. Deras fönstersmygar bemannas numera endast av kryckjan, den tretåiga måsen, som är sitt släktes enda verkliga havsnomad. Öns första fyr byggdes 1624. Därmed blev Nidingen Sveriges första fyrplats 1645, då Danmark tvingades ge upp Halland.

1766 installerades en klockstapel där man i tjocka och mörker slog glas varje halvtimma. Nidingen blev även världens första fyrplats med mistsignal! Klockstapeln ersattes så småningom av signalkanoner och återfinns numera vid Sjöfartsmuseet i Göteborg, där den snarare än grannen Sjömanstornet bör kallas Kampanilen.

Säkerhetsarrangemangen var befogade. Nidingen anses vara en av norra Europas allra värsta skeppskyrkogårdar. Allra lömskast är Lillelandsrevet i nordost, som kan uppenbara sig för att sedan försvinna i havet igen. Förr trodde sjömännen att platsen hemsöktes av drunknade kollegors andar. Men orsaken till fenomenet är att revet egentligen är en submarin rullstensås som sätts i rörelse och ändrar gestalt i de starka strömmarna.

Foto: Torbjörn Dalnäs

Bara under Nidingens svenska tid lär ett 700-tal fartyg ha havererat i farvattnen. Om ett av dem – amerikanska s/s Macona – vittnar två träkors. Den 18 januari 1920 gick hon på och knäcktes midskepps. Hela besättningen utan en man omkom. Två kinesiska besättningsmedlemmar spolades iland och begravdes utanför Onsala kyrka.

Nidingen i betydelsen illgärningsmannen kunde således vara ett passande namn. Men namnet lär snarare syfta på nying i betydelsen stockeld, efter den första tidens vippfyrbelysning.

Lika närstående museet som Onsala Fyrförening är salta Onsala Kofferdi-Kapteners Förening. Den bildades ursprungligen 1806 som en kassa ”till förmån för skeppareänkor och skeppares faderlöse barn”.

Museets övervåning speglar förtjänstfullt den lokala sjöfartens historia, och den vanlige sjömannen glöms inte bort. Exempelvis presenteras bygdens son Adolf ”Adel i Lycka” Olsson, som mönstrade ut i tidig ålder och med åren lärde sig mängder av sjömansvisor. Efter 20 år till sjöss och tio i Amerika sadlade han om till lantbrevbärare hemma i Vallda; alltid med fiolen nära till hands och beredd att dra en munter trudelutt från de sju haven. ”Spelianus”, som han nu kallades, lär ha försett verket Visor från Halland med inte mindre än 72 visor. Sjösinnade musikgruppen KAL i Göteborg har sjungit in minst en av dem: Långt från mitt älskade fosterland eller Skål för kaptenen…

Nära Gottskär i syd vittnar de bevarade kaptensgårdarna Mårtagården och Apelhögen om bygdens framgångsrika ”skepparadel”. Lasse i Gatan skiljer sig från mängden genom att han 1715 adlades på riktigt, till Gathenhielm. Namnet syftar på hans gård Gatan, som också fanns i trakten av Gottskär.

Gottskär ansågs ha Kungsbackafjordens bästa hamn. Just där uppstod den medeltida metropolen Gåsekil. Men danske kungen var missnöjd med skatteintäkterna därifrån. 1539 drog han in stadens privilegier och beordrade dess invånare att flytta till Varberg. Därmed var Gåsekils saga all.

Kungen gjorde likaledes med kommunens centralort Kungsbacka, men dess invånare lyckades få tillbaka sina stadsprivilegier redan 1558. Det var ingen tillfällighet att medeltidens Koningsbakke anlades vid en farbar å. Sjöhandeln var från första början stadens livsnerv – inte för inte ståtar S:ta Gertrud av Nivelles på stadsvapnet; betraktad som ett i raden av sjöfararnas skyddshelgon men snarare inriktad på resenärer i allmänhet. Så småningom utvecklades Kungsbacka till en ledande rederistad.

Om det vittnar en skeppsklocka på Onsalamuseets yttervägg. Den satt ursprungligen på m/t Brita Onstad, som då hennes modiga 29.000 ton löpte av stapeln på Götaverken 1952 faktiskt var det största fartyg som någonsin hade byggts i Skandinavien. Redaren Haakon Onstad inledde redan 1937 rederiverksamhet i Kungsbacka och etablerade sig definitivt här efter den nazityska ockupationen av Norge. Rederiet kraschade 1978 och gick ur tiden 1984, men minnet bevaras i form av dokumentation på Båt- & Sjöfartsmuseet.

Något tidigare bedrev konsul Aron Svahn en omfattande rederiverksamhet; i såväl Nordsjöfart som på kortare trader. Till de senare hörde trotjänaren s/s Maria, som ända in på 1920-talet gick i reguljär trafik mellan Kungsbacka och Gottskär.

En staty i Kungsbackas stadshuspark fångar intresset. Den föreställer Kungsbackagumman under konsultation med en patient. Sjömanshustrun Britta Lena Andersson var en självlärd naturläkare eller ”klok gumma”, som en ändlös ström sjuklingar snart sökte sig till. Dit hörde dåvarande kronprinsen Oscars storebror, ”Kron-Kalle”, kung Karl XV, som lät hämta henne i hästdroska till hans sommarviste i Särö. Det gick så bra för Britta Lena att hon även öppnade en mottagning på Haga Östergata inne i Göteborg. Där kunde hon vissa dagar varje månad ordinera sina vita och bruna natursalvor till hugade patienter. Antagligen tog hon båten dit. Hon gick bort på en söndag 1904, det år då Säröbanan invigdes. Mitt under gudstjänsten den dagen inträffade ett jordskalv i norra Halland, vilket tolkades som bevis på hennes övernaturliga gåvor.

Under rundvandringen på Båt- & Sjöfartsmuseet i Onsala kommer sjömannen på att en av bygdens maritima storheter helt lyser med sin frånvaro. Kustradiostationen Göteborg radio vid Rörvik på halvöns sydvästra del var i decennier hela den svenska sjömanskårens kontaktlänk med hemlandet. Därifrån, eller snarare via sändarantennerna uppe i Vallda, sändes telegram med sorgebud likaväl som glädjebesked till generationer av svenska sjömän på alla trader.

Som i skrönan då det kom ett telegram till en lasttramp i utefart, adresserat till båsen. Telegrammet gjorde klart för honom att han just hade blivit lycklig far till ett välskapt gossebarn. Det väckte stort jubel ombord. Man skålade och hurrade. Men en lättmatros var lite fundersam:

– Hur kan du ha blivit far just nu, du som inte har varit hemma på över två år?

– Det är la inget konstigt med det, det är tre år mellan bror min och mej!

Därifrån sändes i alla år även den dagliga nyhetsbulletinen SAX-presset, via morsetelegrafi och mot slutet även fartygstelex. SAX är en morsesignal med innebörden ”till alla svenska fartyg”. Servicen finns kvar under oförändrat namn, numera som e-post via satellit. SAX-presset startades redan under första världskriget av Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning.

Då sändes bulletinen nog från Gnistängen vid Nya Varvet (i vars omedelbara grannskap en blivande fartygstelegrafist skulle råka få sina allra första bopålar våren 1946). 1948 förhalade Göteborgradio till sin nya position på Onsalahalvön; naturskönt belägen nära en plats som heter Älskogsbräcka. Stationen bemannades av sjöbefarna telegrafister. Deras personalbulletin bar det vitsiga namnet SALt SAGt, efter stationens morsesignal SAG.

Under några besök på Göteborgradio hade jag observerat en omärkt dörr som alltid var stängd och ej fick öppnas. SAG-miljön i övrigt lockade en del, och när Den Hemliga Radioanstalten på 1970-talet annonserade i Nautisk Tidskrift efter telegrafister blev jag lite intresserad och ringde upp:

– Men om jag skall jobba hos er vill jag hamna på Göteborgradio! sade jag.

– VI HAR INGENTING PÅ GÖTEBORGRADIO!!! svarade en mycket stram röst.

Det var ingen helt lyckad intresseanmälan.

Vid halvårsskiftet 1992 sände SAG sitt allra sista kortvågstelegram, och på nyårsaftonen 1994 tystnade stationens återstående radiotjänster, vilka överfördes till Stockholmradio på rikets läsida. Därmed hade stolta Göteborgradio gått ur tiden och in i den eviga radiotystnaden.

Grannen Onsala Rymdobservatorium lever däremot kvar i högönsklig välmåga ute på Råö; grundad 1949 och stöttad av Chalmers. Det leder tanken till ett själsbesläktat årsbarn. Den japanska sekten Ananai-kyo (”Tre-fem-läran”) föddes 1949 i den bland sjömän populära hamnstaden Shimizu. Läran går ut på att världen står inför sin snara undergång men att en frälsare först kommer att uppenbara sig i skyn. För att hålla utkik efter honom eller henne har Ananai-kyo etablerat ett tiotal observatorier. De används även av den mera världsliga vetenskapen, som troligen har annat i kikaren.

Världen är liten. Marken till Råö-observatoriet skänktes av Herbert Jacobsson, som var uppenbart intresserad av vertikala kommunikationer. Till vardags var han styrelseordförande i Svenska Orient Linien och make till skeppsredare Dan-Axel Broströms syster Karin. Paret Jacobsson donerade även grundplåten till Sjömanskyrkan i Göteborg, som kunde invigas vid Stigbergstorget 1954.

Göteborg radio må ha missats i utställningssalarna, men Båt- & Sjöfartsmuseet i Onsala kommer i generationer framöver att ömt vårda minnet av den sjöfart och de sjömän som gav bygden mellan Kungsbackafjorden och Västerhavet dess välstånd.

(Tipsa mig gärna om detaljer som kanske har råkat bli inaktuella utan min vetskap!)

Kommentarer

  • Gunnar Andersson

    Citerar din artikel:
    ”Koloniresan bör i så fall ha gått med Göteborg-Särö Järnväg. Säröbanan, som den allmänt kallades, fanns sedan 1904. Den hade sin utgångspunkt i Slottskogens östra utkant, mitt för Annedalskyrkan, och sin ändstation i Släp strax norr om Särö.”
    Här har det blivit fel?
    Du måste väl någon gång ha besökt ”Blomstermåla”, Särö stationshus?
    Släps station är den näst sista.
    Hade jag kunnat bifoga bilder hade kg gjort det.
    Hälsningar
    Gunnar i Kungsbacka

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.