Sjömanshjärtats Vinga

Göteborg 400 år del 10
Foto: Torbjörn Dalnäs

Fyr- och lotsplatsen Vinga har en särskild plats i det kollektiva sjömanshjärtat. Ön är det sista respektive det första vi ser av Göteborg och Sverige, med längre eller kortare tid däremellan. Landkrabbor kan dagskryssa mellan Göteborg och Frederikshavn hur många gånger som helst utan att en liknande känsla någonsin infinner sig.

Låt oss inträda i tidsmaskinen och för en kort stund segla tillbaka till början av 1970-talet. Ett av Svenska Orient Liniens fartyg har just lämnat Antwerpen och fortsätter sin nordgående resa på Nordsjön, homeward bound. En ansenlig summa svenska kontanter har tagits ombord. Drygt halva besättningen tänker mönstra av i Göteborg, och sjömännen skall få ut sin under flera rundresor hopsamlade hyra i reda pengar.

Telegrafisten bävar inför uppgiften. Dessutom vet han av erfarenhet att skeppskamraterna brukar dröja till in i det sista med att släntra upp till radiohytten för att kvittera ut sina tillgodohavanden. Han bestämmer sig för att pröva en ny metod: Kommer inte berget till profeten, får profeten ta sig till berget!

Sista kvällen före ankomst går han runt i de avmönstrandes hytter för att bli av med pengarna. Det förlöper som planerat – till en början. Vad han inte tagit med i beräkningen är den kombination av vemod och upprymd förväntan som präglar humöret inför en avmönstring. Ombord lever och arbetar sjömännen mycket nära inpå varandra, blir ett sammansvetsat team. I sin uppbrottsstämning vill de alla passa på att växla några nostalgiska avskedsord om tiden tillsammans – och självfallet bjuda gnisten på en Vingasup!

Det kan inte undvikas att gnisten blir tagen av den sentimentala rundvandringen. När han nästa morgon gör ett kassaöverslag blir huvudvärken dubbel. En summa som ungefär motsvarar hans egen månadshyra saknas! Men efter en stund finner han hela det felande beloppet i en olåst låda i hyttens kombinerade skrivyta och byrå, gemenligen kallad ”broströmsorgel”. Slutet gott – allting gott…

Långt senare berättar jag denna sanna anekdot för en guide ute på Vinga. Han är som ett levande frågetecken – visar sig aldrig någonsin ha hört talas om Vingasupen. Begreppet omnämns uppenbarligen inte i Winga Vänners guidekurser.

Foto: Torbjörn Dalnäs

Författaren till boken Vinga – Ön mitt i världen hade uppenbarligen hört talas om Vingasupen men är ändå ute på femton famnar:

När man passerade Vinga på utresan hade man ibland fått ”Vinga-supen”. Vid återkomsten behövdes inte glädjen spädas på med starka drycker…

I själva verket var det tvärtom. Min egen teori är att Vingasupen har en brittisk sjömanssed som inspirationskälla. Vid passagen av Chops of the Channel – Ushant och Land’s End – började the Channel fever göra sig påmind; en rastlös ”avmönstringssjuka” som kunde pendla mellan eufori och melankoli. Kanske var Dungeness eller Dover redan i sikte då man firade med en styrketår, under kodbeteckningen Up Channel night. Nu var sjömännen nästan ända framme vid London River (deras namn på Themsen) och kunde i symbolisk mening förnimma girls hawling on the towrope, unga damer som tar hem på bogsertrossen.

Motsvarande tillstånd inträdde för vår del redan på Nordsjön och förstärktes efter passagen tvärs Hanstholm och Lindesnes – ”Skagerraks käftar”. Göteborg var oftast destinationshamn, så Vinga blev det första vi såg av hemlandet efter att ha flackat omkring på haven i veckor, månader eller ännu längre. Självfallet kunde det firas med en ceremoniell Vingasup, vilket bör ha preskriberats vid det här laget.

Själv gick jag till sjöss på heltid 1964. Därmed bör jag ha upplevt Vinga fyrskepp just innan flytetyget friställdes sommaren 1965; förmodligen storögt hängande på relingen ombord i någon av broströmarna Sameland, Sabang eller Vikingland – eller alla tre, även om minnesbilderna i så fall har förtonat. Egentligen heter skutan Fyrskepp nr 32 Fladen efter sin första stationering 1926-29.

Fyrskepp nr 32 ersattes sensommaren 1965 av kassunfyren Trubaduren i syd, självfallet uppkallad efter Evert Taube. Denna utsjöfyr reser sig 34,5 meter över havsytan vid grundet Gamla Gumman.

Ibland kan oklarhet råda om vad denna del av Atlantens och Nordsjöns ostliga förgrening heter. Ändå är det solklart: Kattegatt. Gränsen mot Skagerrak går längs en linje mellan Skagen i väst och Pater Noster-skären utanför Marstrand i ost, således lite längre norröver.

Geografiskt hör Vinga och kringliggande småöar ändå mera ihop med de ex-norska Öckeröarna i nord än med Älvaskären i Göteborgs södra skärgård.

Ön Danaholmen, Danmark Lilla eller Danska Liljan ostnordost om Vinga har traditionellt betraktats som ett slags maritimt ”treriksröse”. Där strålade de nordiska rikenas gränser samman och där kunde – enligt legenden – deras tre kungar hålla rådslag, sittande på varsin tårtbit av ön. Flera kungar har pekats ut, däribland Harald Blåtand av Danmark, Haakon den Gode av Norge och Emund Eriksson av Sverige.

Namnet Vinga har, beroende på öns form, associerat till en fågelvinge. En väl så trovärdig förklaring är det gammalnordiska verbet hvinge, med betydelsen ”rasa”, ”larma”. Således ”ön i det brusande havet”. Om namnets bistra innebörd vittnar den skeppskyrkogård som farvattnen utgör, med åtskilliga meter höga vågor under höststormarna. Listan över förlista fartyg är mycket lång.

På Benskär och andra småöar i grannskapet vittnar ”döingarösen” och offerkast om anonyma sjömanslik som flutit iland utan att kunna få en kristen begravning i vigd jord. Långt in på 1900-talet bjöd seden att besökaren kastade ännu en sten, för att den osalige strandgasten skall stanna kvar där han är.

Vinga anses ha varit under svensk kontroll ända sedan hedenhös, även om Danmark periodvis har rest anspråk på ön. Om det vittnar en modern, trotsig hällristning vid den gamla lotsutkiken: HVINGE HØR DANMARK TIL. Förmodligen ristades orden under Trettioåriga kriget 1618-48, då de vikingaättade broderfolken åter – som så ofta – var i luven på varandra.

Långsinta danskar må tycka vad de vill, men Vinga och skären Vinga Ungar nordväst därom är Västergötlands yttersta spjutspets mot väst. Så är det också lite av en västgötaklimax att kliva iland på Vinga – något som jag gjort från både lotsbåt, fritidsbåt och utflyktsbåt. Inte så att den flacka klippön med dess tjogtal byggnader skulle vara intetsägande och ointressant, men för en sjöman har den nog sin främsta nimbus just som fyrplats – ett kärt landmärke att sikta på lagom distans. Det vill säga om man inte – som fyrmästarsonen, sjömannen och trubaduren Evert Taube – näst intill är född på Vinga.

Låt det bli sagt en gång för alla. Fyrmästare Carl-Gunnar Taubes hustru Julia tog det säkra före det osäkra. När det nådens år 1890 började bli dags att föda fjärde barnet tog hon sig in till Göteborg. Därför såg Evert dagens ljus i svärföräldrarnas hem på Stora Badhusgatan, inte ute på Vinga. Dock återvände Julia efter några dagar hem till Vinga, där sonen växte upp och gick i skola.

Lärarinnan Mariana Wounsch från norra Bohuslän var en spirituell och entusiasmerande dam, som den känslige Evert nog hade en hel del i sin utveckling att tacka för. Ända till 16 års ålder bodde han i fyrmästarbostaden.

Ön har två distinkta ”byar”; en mitt på ön där fyrfolket bokstavligen bodde, och en i sydost där tjänstgörande lotsar från Brännö brukade övernatta. Vinga var Brännölotsarnas revir, men ute på öppet vatten kunde konkurrensen med kollegorna på Vrångö om uppdragen vara stenhård.

En annan födsel som blivit föremål för mytbildning inträffade 1910. Då föddes Lars-Erik ”Lasse” Dahlquist. Envetna rykten vet berätta att denne göteborgske ikon i själva verket var född i Stockholm! Men det är grundfalskt – han föddes i Örgryte församling. Sant är däremot att Lasse växte upp på Lidingö, sedan pappa sjökaptenen hade blivit sjöförsäkringschef på Fylgia inne i Stockholm. Men somrarna tillbringade han troget hos morfar Rudolf Lange, som var lotsålderman på Brännö.

Dock undrar vän av ordning vad Lasse menade med slutklämmen i Dans på Brännö brygga:

Dansen den går, hjärtat det slår
Slår för en liten vän och för Bohuslän

Var det endast för rimmets skull han drog till med Bohuslän, eller ser Älvaskärens infödingar innerst inne sina öar som bohuslänska – trots att öarna brukar tillerkännas Västergötland? I kapitlet ”Södra skärgården” i monumentalverket Det gamla Göteborg skriver sjökaptenssonen Carl Rudolf A:son Fredberg: ”Hela denna arkipelag bildar, som vi veta, det sydligaste Bohuslän…” Vet vi verkligen det?

I likhet med Evert Taube bar unge Lasse Dahlquist på ett rejält maritimt arv, och inte heller han hade vansläktats. 16 år gammal mönstrade han jungman i Transatlantics Bullaren. Efter några resor på Australien mönstrade han som befälselev i fyrmastbarken Beatrice, världens sista stora järnseglare.

Helt säkert hade sjötiden betydelse för honom, då han började ägna sig åt visdiktning på heltid – ofta med sjömotiv i texterna. Som i Oh boy, oh boy, oh boy, som handlar om att ”Engelska flottan har siktats vid Vinga”. Bakgrunden bör vara Göteborgs första örlogsbesök efter krigsslutet. Det inträffade hösten 1945, då kryssaren HMS Birmingham samt jagarna HMS Offa och HMS Orwell och deras ”tusen små sailors” tuffade rätt in i göteborgarnas hjärtan.

Dagens fyr på Vinga är årsbarn med Evert Taube, invigd 1890. Den hade två mindre föregångare, anno 1841 och 1854. Den röda, pyramidformade båken restes också 1854, sedan en föregångare från början av 1700-talet hade eldhärjats av blixtnedslag. Dagens båk har inretts med altare och bänkrader för att göra tjänst som bröllopskapell.

Generationer av läshungriga svenska sjömän har påmints och påminns fortfarande om Vinga fyr och båk. Svenska Sjömansbibliotekets böcker bär sedan mansåldrar ett exlibris-märke med det motivet; skapat av konstnären Torsten Billman, som aldrig glömde sin bakgrund som eldare på stimbåtar.

Sommaren 2000 bjöd Sjöfartsverkets dåvarande generaldirektör, gamle skeppskocken och sjöfolksbasen Anders Lindström, en grupp likasinnade på färd med lotsbåt ut till Vinga. På denna väl utvalda plats föddes Sjöfartens Kulturkommitté, föregångaren till dagens 20-årsjubilerande Sjöfartens Kultursällskap.

Vinga och den maritima kulturen är oskiljaktiga, med eller utan Vingasup.

Kommentarer

  • Henrik+Karlsson

    Intressant som vanligt! Tack.

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.