När jag föddes för 70 år sedan slickade stora delar av världen sina sår. Världskriget var överståndet, men inte för alla. Kvar i ett brittiskt läger för krigsfångar i norra Indien, bokstavligen vid Himalayas fot, fanns ett antal fredliga sjömän med svenskklingande namn. Sammanlagt var de ett 30-tal personer.
Skälet till denna belägenhet var deras medborgarskap. De var ålänningar och fastlandsfinländare med finländska sjöfartsböcker. Sommaren 1941 inledde Nazi-Tyskland Operation Barbarossa mot Sovjetunionen. Krigets brutala omständigheter gjorde att Finland drogs in i kriget på Tysklands sida, enligt maximen ”min fiendes fiende är min vän”. Detta sedan sovjetiska plan oprovocerat hade bombat finländska mål. Från och med nu stämplades landets medborgare som fiender i brittiska ögon. Det gällde även civila yrkessjömän, oavsett om de kom från det demilitariserade Åland. När deras fartyg under varierande flaggor anlöpte hamnar i Brittiska Indien avslöjade besättningslistan deras medborgarskap. De föstes rutinmässigt iland av nitiska kolonialtjänstemän och förpassades till interneringsläger.
Hösten 1944 upphörde den finsk-tyska pakten tvärt, och Finland vände nu i stället vapnen mot kvardröjande tyska truppenheter på finsk mark. Men sjömännen långt borta vid Himalayas fot hölls ändå kvar av britterna. Gissningsvis lågprioriterades deras öde i den allmänna röran inför krigsslutet och Indiens förestående självständighet. Först hösten 1946 kunde de återvända hem.
Det är en märklig historia, som jag fått berättad för mig av sjökaptenen och fartygsinspektören Jan-Erik Mansnerus. För några år sedan var vi båda stationerade på Sjöfartsverkets anläggning Rosenvik på Djurgården i Stockholm. Vi tillhör samma sjömansgeneration och hade mycket att prata om. Exempelvis om åländske timmermannen Martin Mansnerus, en av sjömännen i fånglägret borta i Indien. Han var Jannes far.
Historien är nog föga bekant på vår sida av Ålands hav, men sjökapten Göte Sundberg bidrog till att sprida kännedom om den i en 35 sidor lång uppsats, Himalajaseglare, som var publicerad i Sjöhistorisk årsskrift för Åland 1997-98. Därifrån har jag hämtat en del uppgifter.
Andra åländska och finländska sjömän hade förts iland tidigare i indiska hamnar, däribland tre från den svenskflaggade ostasiataren Peiping den 14 februari 1942 (fartyget sänktes senare samma år av en tysk ubåt på Atlanten). Men för Martin Mansnerus skedde det i Cochin den 31 juli 1942, då han var mönstrad på exil-nederländska m/s Kota Chandi som gick i allierad tjänst (flagglandet var ockuperat av Nazi-Tyskland). Han var då helt omedveten om att han kanske borde tacka sin lyckliga stjärna. Åtta månader senare sänktes Kota Chandi av en tysk ubåt utanför Freetown. Flera besättningsmän följde henne i djupet.
Så småningom hamnade sjömännen i fånglägret Dehradun nordnordost om Delhi. Under det sista decenniet av brittiskt styre av Indien ingick lägret samt staden och distriktet med samma namn i United Provinces, strax efter självständigheten 1947 i delstaten Uttar Pradesh och numera i den betydligt mindre delstaten Uttarakhand, ”Nordlandet”. Lägret var uppdelat i sju avskiljda wings, däribland tre för tyskar och två för italienare.
Det gick ingen direkt nöd på sjömännen. De fick mat, om än undermålig. De hade tillgång till bibliotek och motionsmöjligheter. Vid behov fick de fritt utöva sin religion. Efter de flitigt förekommande fotbollsmatcherna förekom det att man firade med ädla drycker, som producerades med hjälp av några kemikunniga tyskar. Två gånger i veckan fick de, mot hedersord på att inte rymma, ge sig ut på promenader i den omgivande djungeln. De som ändå rymde återfördes och bestraffades med 28 dagars isolering.
Via Röda Korset fick en del av sjömännen sporadiska brev hemifrån. Isoleringen från yttervärlden var en svår mental prövning för dem.
Tropiska sjukdomar förekom. Martin Mansnerus var nära att dö av dysenteri. Två finländare dog, den ene av tyfus och den andra av tuberkulos.
Våren 1943 tändes sjömännens hopp. En brittisk officer frågade dem om de kunde tänka sig att mönstra på allierade fartyg ifall de släpptes fria. Det kunde de. Men endast nio av de åländska och finländska sjömännen valdes ut. Definitivt undantagna var nautiker och telegrafister. I de befattningarna skulle sjömännen komma i kontakt med hemliga dokument ombord i fartygen.
I sin uppsats understryker Göte Sundberg att svenska UD:s personal på plats i Indien gjorde vad som kunde göras för sjömännen. Sverige var skyddsmakt för Finland. Efter krigsslutet 1945 tog svenska UD förnyade kontakter men stötte på patrull i den indiska byråkratin. Först den 25 juli 1946 kom det efterlängtade budskapet. Sjömännen skulle nu äntligen få embarkera något fartyg i Bombay med brittisk hamn som destination. Så skedde den 14 augusti. Då klev de ombord i Cunard Line’s RMS Samaria, som under krigsåren hade tjänstgjort som trupptransportfartyg. Några veckor senare ankom hon till Liverpool, där ålänningarna och finländarna inkvarterades på ett sjömanshem.
Sjömännen tog sig vidare till London, där de kunde gå ombord på Svenska Lloyd’s nytillskott m/s Saga. Från Göteborg tog de tåget till Stockholm. Gissningsvis var det Rederi-Sveas då drygt 30-åriga s/s Brynhild som förde dem därifrån till Helsingfors, dit de anlände den 16 september 1946 efter flera års påtvingad bortovaro. (Göte Sundblad kallar henne Regina, men om det rör sig om samma fartyg döptes hon om till det namnet först 1965.)
Martin Mansnerus hade en bit kvar hem till åländska Föglö. Men han kunde säkert fira julen 1946 hemmavid. Något år därefter föddes sonen Jan-Erik.
Fånglägret Dehradun fick förnyad aktualitet 1997. Då släpptes Jean-Jacques Annauds film Sju år i Tibet med Brad Pitt i huvudrollen. Filmen grundar sig på den österrikiske bergsbestigaren – och nazisten – Heinrich Harrers självbiografiska bok med samma titel. Innan han lyckades fly var Harrer krigsfånge i en av lägrets tyska wings. Delar av filmen spelades in på ort och ställe, i Dehradun vid foten av Himalaya.
Himalayaseglarna kom hem så småningom. Andra åländska sjömän gjorde det inte. Minnesmärke vid Sjöfartsmuseet i Mariehamn.