Sjögudars mångfald

Du har aldrig siktat Minchkanalens blå män runt de förtrollade Hebriderna? Var glad för det!

The Blue Men of the Minch håller till i undervattensgrottor i sundet mellan ögruppen och den skotska västkusten. De är ökända för att locka fartyg i fördärvet. Enda chansen att rädda fartyget är att skepparen talar rim och reson med dem på vers, och att han gör det så bra att sista ordet blir hans.

Uppenbarligen skedde det inte när Harrison Line’s Politician förliste vid ön Barra vintern 1941. Bland annat var hon lastad med en kvarts miljon flaskor whisky. Kanske tillhörde några av de lyckliga öborna klanen MacGilligorn, som även lär ha kallats Logan eller MacLennan. Denna klan härstammar i rakt nedstigande led från Minchkanalens blå män. Hur som helst gav haveriet upphov till Compton Mackenzies roman Whisky Galore (Massor av whisky, finns i svensk översättning), samt filmen med samma namn.

Blåmännen härstammar i sin tur från Glaukos sjöguden, vars namn betyder just blågrön. Glaukos påstås ibland vara son till sjöguden Poseidon och ibland till den nästan lika mäktige Nereus, ”den gamle i havet”. Ändå inledde han sin bana som en vanlig dödlig fiskare från trakten runt den grekiska hamnstaden Chalkis, där vi emellanåt lade till med Svenska Orient Liniens fartyg. 

Glaukos var en enastående simmare och en framstående skeppsbyggare. Han gifte sig och slog sig ned på en på den tiden öde ö utanför Mindre Asien som han gav hustruns namn, Symi. Så åt han av en magisk ört som kallades Zeus’ blomma. (Kanske rör det sig om blombladen på nejlikan, vars latinska namn Dianthus betyder just Zeus’ blomma.) Nu greps han av det som på engelska kallas calenture; en oemotståndlig lust att hoppa i det lockande havet. Sjöguden Okeanos och dennes barnbarn, nereiden eller havsnymfen Thetis, hjälpte honom att bli odödlig. Han inte bara byggde skeppet Argo åt kapten Jason och dennes legendariska argonauter utan lotsade dem dessutom genom Hellesponten, Helles hav. I dag kallas sundet Dardanellerna; ytterst av trojanernas stamfar Dardanos, som var son till Zeus och Elektra. Och på dagens turkiska kartor heter sundet Çanakkale Boğazı.

Hellesponten fick namn av kung Athamas’ dotter. När Helle tillsammans med sin bror Fryxus flög på den gyllene väduren för att rädda sig undan sin intrigerande styvmor Ino, råkade Helle ramla ned och drunkna i sundet. Väduren fortsatte till Kolchis (i dagens Georgien) med Fryxus på ryggen. Det var för att komma över det gyllene vädurskinnet som argonauterna så småningom seglade dit.

Ino var dotter till den feniciske prinsen Kadmos och dotterdotter till Afrodite, som föddes ur havets skum. Orsaken till hennes intriger var att hon ville föra fram sin biologiske son Melikertes som tronarvinge, på styvsonen Fryxus bekostnad. Planen var att offra Fryxus och Helle till Zeus.

Men låt oss återvända till Glaukos, som blev en av sjömännens viktigaste skyddsgudar. I likhet med kollegan Proteus kunde han även spå framtiden åt dem. Men av grumliga skäl tog han sig alltså ut genom Herakles stoder ‒ Gibraltarsund ‒ och upp till kallare latituder, åtminstone enligt skotsk uppfattning.

Kanske berodde det på ett sorgligt triangeldrama. Glaukos var dödligt kär i den sköna nymfen Skylla, som emellertid inte lät sig tjusas av hans gröna hår, stripiga skägg, blå armar och fjälliga fiskstjärt. Däremot var solguden Helios dotter, den vackra men farligt trollkunniga Kirke, djupt förälskad i honom. Hon höll till på ön Aiáie i Tyrrenska havet, möjligen identisk med någon av småöarna utanför Gaetabukten VNV om Neapel. Det var för övrigt samma Kirke som skulle förföra Odysseus och förvandla hans skeppskamrater till grisar. När Glaukos nu bad henne blanda ihop en kärleksdryck gjorde den svartsjuka trollkvinnan i stället en häxbrygd. Genom brygden omgestaltades den badande skönheten Skylla till ett vedervärdigt klippmonster, som sedan dess lurpassar på sjöfarare och får deras skepp att gå i kvav under passagen genom det trånga Messinasundet.

Som om inte det vore nog finns på sundets andra sida – åt Sicilien till – ytterligare ett monster, Charybdis. Hon var en girig kvinna som hade försökt stjäla Herakles oxar. Som straff förvandlade chefsguden Zeus henne till den glupskt slukande malströmmen Garofalo i Messinasundet. Talesättet att vara mellan Skylla och Charybdis är detsamma som att ha ett mycket utsatt läge.

Skylla var inte ensam om att locka sjöfarare i fördärvet. Med hjälp av sin skönsång gjorde även sirenerna det, dessa vackra men ondskefulla sjönymfer eller najader. Sirenerna var döttrar till tragedins musa Melpomene, dansens musa Terpsichore eller den episka diktningens musa Kalliope. Jordbruksgudinnan Demeter gav sirenerna mänsklig överkropp och i övrigt vingar och fågelgump, antingen för att de skulle rädda hennes bortförda dotter Persefone eller som straff för att de inte hade gjort det. De höll till på den blomsterfagra ön Anthemoessa, på de tre små klippöarna Sirenum Scopuli eller på klippön Caprea någonstans utanför Siciliens nordostspets Peloros, dagens Capo Peloro alias Punta del Faro. Caprea är identisk med Capri, ”Getön”, långt uppe i NNV. Men kanske rör det sig snarare om någon av de Lipariska öarna, omedelbart utanför Messinasundet.

Sirenerna sjöng så gudomligt vackert att ingen sjöman kunde motstå dem. De visste också vad som gällde. Om någon enda sjöman ändå lyckades motstå frestelsen skulle de själva förgöras. När Odysseus skepp närmade sig hade Kirke redan varnat honom för faran. Därför vaxade han noga igen öronen på sina skeppskamrater, varpå han själv lät sig bli ordentligt fastsurrad i masten. Sålunda kunde de segla vidare. Sirenerna fattade vinken och kastade sig i havet utanför den sicilianska kusten. Antingen blev de förstenade till klippor eller reformerade till lugnt simmande sjöjungfrur.

Under sin storhetstid kunde sirenerna räknas till samma kategori av maritima monster som harpyorna; fallna efter den högmodige sjöguden Forkys eller hans bror och kollega Thaumas, båda söner till det närliggande havets gud Pontos och jordens gudinna Gaia. Harpyorna, som personifierade skydrag och andra stormvindar, har framställts som bevingade kvinnor, eller som gamar med kvinnohuvud. De är gudarnas straffredskap, som för ned sina offer till underjorden. 

Av dimhöljda orsaker jagade nordanvindens söner, boreaderna, iväg harpyorna. Möjligen var de i maskopi med argonauterna, som ville befria den blinde thrakiske kungen Pineus ut harpyornas våld. Tydligen började jakten vid den thrakiska svartahavskusten, för en av harpyorna sägs ha flytt bortom Propontis (Marmarasjön), innan hon landade på de ensliga ”vändöarna” Strofades i Joniska havet. En trillade ned i ett vattendrag på Peloponnesos.

Så kunde det gå till i sjögudarnas värld.

Kommentarer

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.