Jag bor sedan länge på rikets läsida och har inte haft tillfälle att besöka Sjöfartsmuseet i mitt hjärtas eviga hemstad Göteborg sedan det återinvigdes härom året – efter att ha genomgått en omfattande, flerårig renovering. Men jag vill nu hylla museet genom att återge en uppdaterad kortversion av mitt bidrag till Kaptensboken, utgiven till Göteborgs Fartygs-Befälhavare Förenings 125-årsjubileum 2008.

Vid en hastig anblick leds fantasin till de gåtfulla moai-statyerna på den fjärran Påskön. Liknelsen är inte helt orimlig. Samlingarna på Sjöfartsmuseet i Göteborg spänner över hela vattenklotet. Men Gamla Varvsparkens byster i svart granit föreställer män av kött och blod, vilka var och en för sig har haft stor betydelse för det som museet vill visa oss besökare.

Först ut var, som sig bör, viceamiral Fredric Henric af Chapman (1721-1808); limey-ättlingen som skulle bli det svenska skeppsbyggeriets främste ikon. Eric Rafael-Rådbergs skulptur fanns på plats redan 1921, till 200-årsminnet av Chapmans födelse. Senare tog han sig an skeppsredare Dan Broström, som stod färdig lagom till invigningen av det nya Sjöfartsmuseet just här på Stigberget sommaren 1933. Efter andra världskriget fick skulptören förnyat förtroende. En byst föreställande ”Mr Götaverken” – den mångsidige skeppsbyggaren och varvsmannen Hugo Hammar – kunde invigas 1949.

Tre år tidigare hade en jämbördig byst av Rederi AB Transatlantics grundare – sjökapten Wilhelm Rogatius Lundgren – kompletterat samlingen. Men helt komplett blev den först 1957, då eldaren, sjömaskinisten och den banbrytande grundaren av ESAB (Elektriska Svetsnings AB) Oscar Kjellberg tillkom. Dessa båda herrar formades emellertid av Rafael-Rådbergs skulptörskollega Arvid Bryth.

I parken finns också ett minnesmärke över det kortlivade koloniäventyret Nya Sverige i delar av dagens Delaware, New Jersey och Pennsylvania – en nisch i Göteborgs och Sveriges sjöfartshistoria.

(Jag har varit där, för jag vill gärna tro att den nuvarande hamnstaden Camden hade legat inom Nya Sveriges hank och stör när vi långt senare anlöpte hamnen med Rexbolagets m/s Husarö.)

Intill Sjöfartsmuseet fångas intresset även av något helt annat, som erinrar om det förrädiska skäret Nidingen utanför den nordhalländska kusten. Om hemvändande sjömän råkade sikta dubbla fyrar sydost om Vinga berodde det inte nödvändigtvis på effekter av Vingasupen utan troligen snarare på Nidingens dubbelfyrar anno 1834. Nidingen fick inte förväxlas med enkelfyrarna på Skagen och Anholt. ”Gubben” och ”Gumman”, som dubbelfyrarna kallades, pensionerades 1946. Då tändes i stället fyren på dagens 24 meter höga fyrtorn.

Likaledes pensionerad är sedan länge skärets klockstapel anno 1766, varifrån man slog glas varje halvtimma i tjocka och mörker. Nidingen lär ha varit en av världens första fyrplatser med mistsignal. Klockslagen ersattes så småningom av knallar från en signalkanon. Stapeln återfinns vid Sjöfartsmuseet, där den – snarare än grannen Sjömanstornet – borde kallas Kampanilen.

Sjömanstornet hör organiskt ihop med Sjöfartsmuseet. Båda invigdes samtidigt av kung Gustav V sommaren 1933. Även tornet hade ritats av museets arkitekt Karl M Bengtsson, medan det är Ivar Johnssons staty Kvinna vid havet som tronar på toppen. Själva statyn kom emellertid på plats först våren 1934, försinkad av en byggarbetarstrejk.

Kombinationen av Sjömanstornet och den fem meter höga ”Sjömanshustrun”, som vi brukar kalla henne, anses med sina dryga 40 meter vara Sveriges högsta monumentalskulptur. Skapelsen bekostades av Nationalfonden för sjökrigets offer och uppfördes till minne av de svenska sjömän som stupade under första världskriget. Den tolvkantiga sockeln bär syn för sägen: Elva stentavlor med namnen på 690 omkomna sjömän och deras 98 fartyg.

Någonstans finner jag en diktstrof av Josef Kjellgren. Den skrevs under upptakten till andra världskriget men förmedlar en tidlös känsla av sjömäns utsatthet under krig:

Sjöfararliv.

Ångvisslorna, klockbojarna,

stormen och fyrskenet i fjärran

håller likvaka i natt.

Likt en andlig fyr 60 meter över älvens yta syns Sjömanshustrun vida omkring, där hon spanar ut över nejden efter sin sjöman som aldrig mer kommer hem. Men egentligen är blicken riktad mot Hisingen snarare än ut mot älvmynningen. Ett försök till förklaring härrör sig från den tid då Svenska Amerika Liniens stolta vita fartyg lade till vid Amerikaskjulet nedanför Stigberget: Statyn påstås ha vridits en bit medsols för att passagerarna skulle slippa blicka in i akterkastellet på henne…

Det är nog en ren skröna. En annan är att hon föreställer den trofasta Elin, som varje dag vinkade av sin man, eldaren på färjan mellan Fiskhamnen och Sannegårdshamnen. Så dog han i en olycka ombord – och hon själv strax därefter av sorg.

Mera troligt är att kvinnans riktning fastställdes av rent estetiska hänsyn.

I många år var det grannen Sjömanskyrkan som höll tornet öppet, med hjälp av ideellt tjänstgörande sjömanspensionärer. Jag har ett flertal gånger vandrat de 200 stegen längs tornets vindlande trappa. Och varje gång känt mig lika kluven där uppe på toppen; å ena sidan den storslagna panoramavyn ut över världens hamn, och å den andra svindeln, yrseln, den antagligen helt obefogade känslan av att säkerhetsräcket är alltför lågt.

Det vilseledande smeknamnet Kampanilen, ”Klocktornet”, hänger envist kvar. Kanske för att resvana göteborgare gjorde jämförelser med, ytligt betraktat, snarlika italienska torn – utan att inse den klockrena detalj som skiljer dem från Sjömanstornet.

Sjöfartsmuseet har en förhistoria, som inleddes inom Nautiska Föreningen mot slutet av 1912. Detta salta sällskap hade bildats redan 1869 för att främja sjöfartens intressen, och tog nu upp behovet av ett maritimt museum i staden. Initiativtagare var Navigationsskolans föreståndare, sjökapten Alex Thore. Givetvis fanns den i sociala sjöfartsfrågor allestädes närvarande skeppsredaren John E Olsson (”Göteborgs Onedin”) med bland dem som nu raskt skred till verket.

Nautiska Föreningens biblioteks- och museinämnd bildades, med uppgift att samla in föremål och dokumentation. I maj 1913 inrättades Göteborgs Sjöfartsmuseum i provisoriska lokaler i sjöfartens dåvarande högborg på Skeppsbron 1.

Samlingarna växte. Redan 1914 tvingades det unga museet förhala till större lokaler i samma kvarter. Det broströmska navet Ångfartygs AB Tirfing, uppkallat efter en träångare från bolagets startår 1890, investerade betydande belopp i museiprojektet. Engagemanget stod sig över ytterligare förhalningar till nya provisoriska positioner; den sista med adress Kungsportsavenyn 1, dåvarande Sveriges Redareförenings fasta ankarplats under större delen av 1900-talet.

Där bidade museet sin tid, från 1925.

Kursen var lagd. Redan 1918 hade familjen Broström – genom Tirfing – donerat det på den tiden svindlande beloppet 1 miljon kronor till en museibyggnad, under förutsättning att staden kostnadsfritt ställde mark till förfogande. Skeppsredare Dan Broström lovade även Göteborgs Fartygs-Befälhavare Förening och andra maritima sällskap att de skulle få plats att verka i den nya museibyggnaden. Allra helst skulle museet stå i Gamla Varvsparken, i vars omedelbara närhet stolta skepp hade byggts ända sedan slutet av 1600-talet.

Så fick det bli. 1928 vann Karl M Bengtsson den arkitekttävling som hade utlysts, och nu började saker hända. Fem år senare stod det museum färdigt som generationer av göteborgare sedan dess har tagit till sina hjärtan.

Våra barndomsminnen kretsar nog allra mest kring Akvariet och alligatorn Smilet, som fascinerade oss ända tills hon 1987 hasade in i sällare jaktmarker. Smilet hade törnat till redan 1923. Då höll museet till på Lilla Badhusgatan 2, där man tre år tidigare hade inlett en försöksverksamhet med akvarium. Navelsträngen till Nautiska Föreningen hade just kapats. Museet skulle i fortsättningen stå på egna ben under nybildade Föreningen Göteborgs Sjöfartsmuseums egid.

Redan året efter Smilets hädanfärd ersattes hon av alligatorbröderna Hugget och Stucket, som en bit in på det nya millenniet stack iväg till nya påhugg på danska Falster. Sjöfartsmuseet genomled därefter flera svåra år med havererad kylanläggning i akvariet, fuktskador, minskade besökarskaror och turbulens i största allmänhet.

Bland mycket annat förfogar museet över en imponerande kollektion galjonsfigurer, som har bröstat sig mot havets makter. Dels rör det sig om museets egna exemplar och dels om den så kallade Skagen-samlingen, som skeppsredare Axel Ax:son Johnson köpte på Skagen 1938 och sedan 1981 deponeras på Sjöfartsmuseet. Många av dem är stumma vittnen från namnlösa haverister, men där finns även de vars öden är kända.

Åtskilliga galjonsfigurer visar en vacker kvinna med ena bröstet blottat. I en av museet utgiven skrift från 1984 förklaras detta tvärsäkert med ”sjömannens ständiga dröm i det karga manslivet ombord”. I själva verket har fenomenet snarare med maritim folklore eller skrock att göra. Kvinnor tillmättes magiska krafter och ansågs därför vara olycksbådande att ha ombord. Ett undantag gällde under busväder, då en naken kvinna ansågs kunna få stormen att bedarra. Det var således av sjösäkerhetsskäl många galjonsfigurer gjordes lättklädda inom anständighetens gränser, ofta med ena bröstet blottat.

Ett sjöfartsmuseum får aldrig hålla utkik efter en slutdestination utan måste ständigt sätta kurs mot nya djärva mål. Sådana följer längs Sjöfartsmuseets fortsatta trad, var så säker!

Anrika Göteborgs Fartygs-Befälhavare Förening tillhör de goda krafter som pekar på ett mycket angeläget delmål: Att Sjöfartsmuseet i Nordens största hamn äntligen tar sig an minnesplaketterna för andra världskrigets svenska offer, sjömännen. Minnesplaketterna fanns i decennier längs trappan upp till övervåningen på museets granne Sjömanskyrkan vid Stigbergstorget. Men dessvärre tvingades Sjömanskyrkan sälja fastigheten 2020, och sedan dess är minnesplaketterna magasinerade i en källarskrubb.

Minnet av uppskattningsvis 2000 stupade civila besättningsmedlemmar på svenska fartyg och svenska sjömän på allierade handelsfartyg under andra världskriget måste vårdas. Ingen vore mer lämpad för det hedersuppdraget än Sjöfartsmuseet i Göteborg, och det vore en nesa för museet om minnesplaketterna skulle hamna någon annanstans.

Men hur som helst, varma gratulationer till utnämningen Årets museum!