Engelskans shipshape är ett intressant ord. Enligt engelsk-svenska ordböcker kan det översättas med ”välordnad”, ”snygg och prydlig” och liknande. Det första kända bruket i denna allmänna betydelse har spårats tillbaka till 1769. Men det framgår tydligt att ordet ytterst har med seglande skepp att göra.

Uttrycket shipshape and Bristol fashion är sinnebilden för god sjömansmässig ordning. Bristol var västra Englands mest välmående hamn. Men tidvattenhöjden kunde nå upp till 13 meter, vilket lär ha varit näst högst i världen (efter Bay of Fundy i sydöstra Canada). Det var oerhört påfrestande för inneliggande fartyg att vid ebb bli liggande med slagsida i bottnens gyttja. Sådana strapatser klarade endast fartyg av högsta klass, de som präglades av shipshape and Bristol fashion. Men 1803 dämdes hamnbassängen upp.

Dock finns det även en annan, mörkare bakgrund till uttrycket. Till Bristol kom slavskeppen, som både kunde stinka och utgöra veritabla smitthärdar efter sina slavtransporter. Inför ankomsten skulle hela skeppet rundvaskas. Ingen ur besättningen fick gå iland innan skeppet inspekterats och konstaterats vara shipshape enligt the Bristol fashion.

Efter Liverpool och London var Bristol den tredje största hemmahamnen för de engelska slavskeppen.

Den 7 juni 2020 rev en folkmassa ned en staty som dumpades i hamnbassängen. Den föreställde Edward Colston (1636–1721), som länge betraktades som Bristols store son och välgörare. Men som ledande figur inom Royal African Company anses han också ha burit ansvar för förslavandet av 84.000 afrikaner. Av dem tros 19.000 ha dött under överfarten.

Den brittiske kungen Charles III har uttryckt sin sorg över det lidande som hans land förorsakade genom slavhandeln och vill se mer forskning om hovets historiska delaktighet. Det vill även hans nederländske kollega, kung Willem-Alexander för sitt lands del, samtidigt som han ber om ursäkt för dess inblandning i hanteringen. Portugals president Marcelo Rebelo de Sousa vill se en nationell ursäkt för transporterna av uppskattningsvis sex miljoner afrikanska slavar över Atlanten, främst till Brasilien.

Totalt anses uppskattningsvis 12,5 miljoner afrikaner ha fösts ombord på de västeuropeiska slavskeppen för vidare befordran till plantager på andra sidan Atlanten. Två miljoner av dem beräknas ha dött under överfarten.

Även Sverige deltog, om än i blygsam skala, i denna skamfläck i mänsklighetens historia. Från den kortlivade svenska kolonin Cabo Corso och fortet Carolusborg i dagens Ghana fraktades ett okänt antal slavar, antingen direkt över Atlanten eller via någon närliggande portugisisk koloni. Afrikanska kompaniets närvaro varade från 1650 till 1658, då danskar körde ut svenskarna.

Desto längre varade den svenska slavmarknaden på den lilla västindiska ön Saint-Barthélemy, som var svensk koloni 1784–1877 (med undantag för drygt ett år i början av 1800-talet då britterna ockuperade ön). Slavhanteringen under svenskt styre pågick ända till 1847.

Svenskar kunde också drabbas av slaveri, men det hade ingenting med shipshape and Bristol fashion att göra. Under 1700-talet och början av 1800-talet hamnade flera hundra svenska sjömän som slavar i de nordafrikanska barbareskkorsarernas våld. Det är ett drama som i stort sett har glömts bort. Läs mer om det i mitt blogginlägg från 2015: Libysk återblick – Sjöfartstidningen