Våra tankar äro sjöfåglar –
alltid på flykt.
Äta vi köttsoppa
i mässen vid Cape Cod
släpper vår gamla sjöfågel en lort
på havets milstolpe – Rockall
Så inleds Harry Martinsons dikt Sjöfåglar. Den ingår i den unge sjömannens allra första diktsamling Spökskepp, som kom ut 1929.
Sommaren 1963 löpte m/s Husarö ut från Uddevalla med en lokal pôjk som nymönstrad mässkalle, just inskriven på stadens Sjömanshus.
Efter Byfjorden, Skagerrak och Nordsjön passerades tidvattenströmmarnas Pentlandsund – Merry Men of Mey! Så tog fartyget språnget ut i the Herring Pond, Atlanten.
Ingen kamera fanns till hands, men i minnets skioptikon finns en bild från den enda gång jag på nära håll och i siktigt väder har passerat den branta klippön långt ute i havet.
Sedan tog andra trader vid.
Minnesbildens Rockall är vidunderligt stor, medan verklighetens ö bara är 21 meter hög, 25-30 meter bred och 90 meter i omkrets. Ön har bland annat förväxlats med isberg och svällande segel. Den lilla klipphyllan Hall’s Ledge ger öns enda lä mot vinande stormar och piskande hav. Där får stormsvalor, stormfåglar, kryckjor, liror, labbar, trutar, sillgrisslor, tärnor, havssulor och lunnefåglar en fristad.
Förr observerades även garfågeln – nordhavens ”pingvin” – där, innan den dog ut eller utrotades redan på 1840-talet. Oddsen var dåliga; honan lade endast ett ägg om året. Dessutom jagade sjöfolk den till mat och som fångstbete. Garfågelns oblida öde påminner om det som drabbade dronten på Maskarenerna och moafågeln på Aotearoa (det förkoloniala Nya Zeeland). Egentligen var garfågeln den ursprungliga pingvinen, av walesiska pen gwyn, ”vitt huvud”. När europeiska sjöfarare råkade på sydhavens högdragne frackbärare började de kalla den pingvin i stället.
Garfågelns mindre och glatt flygande släkting tordmulen stannar nog fortfarande till på Rockall, vars permanenta invånare lär begränsas till strandsnäckor.
Rockalls omgivande fiskevatten i förening med en relativ otillgänglighet för mänskliga aktiviteter har bidragit till öns ställning som replipunkt för lufthavets globetrotters.
Möjligen har detta förändrats efter 1972, då en ny fyr installerades på klippans topp. Samma år antog det brittiska parlamentet – för andra gången – en lag, som slog fast att ön var del av skotska Invernesshire och därmed brittiskt territorium. Nu var skälet de olje- och naturgasfyndigheter som antogs finnas i området.
Första gången var 1955, mitt under det kalla kriget. Då befarade britterna att ryssarna skulle använda ön för signalspaning och andra militära ändamål.
Under världskriget lär brittiska örlogsfartyg ha övat prickskytte just där; troligen lyckligt ovetande om att tyska ubåtar gömde sig kring ön, där de lurpassade på allierade atlantkonvojer.
Ett annat skäl till britternas åtgärder var de rika fiskevattnen runt Rockall. Här fiskas bland annat den långa, som efter beredning blir lutfisk på våra julbord.
När britterna tänkte införa en ekonomisk zon på 200 nautiska mil runt ön kom sura reaktioner från Irland, Island och – på Färöarnas vägnar – Danmark, vilka hade egna intressen att bevaka i området. Dessutom gjorde den skotska klanen MacKay privata anspråk på ön.
Mellan Rockallbanken och Brittiska öarna finns en uppemot tre kilometer djup gravsänka, så nog är det fantasifullt av britterna att tala om en sammanhängande kontinentalsockel där ön ingår. Geologiskt hör den snarare ihop med Färöarna, men Danmarks linje är havsrättens: En obeboelig klippa kan inte ligga till grund för territoriella anspråk.
1975 fick skrattmåsarna något att garva åt. Britterna lät placera två gardessoldater och en vaktkur på ön – för att frakta bort dem igen efter fotografering. Kvar på ön lär finnas en metallplatta med text som varnar för intrång på brittiskt territorium.
Bäva månde den strida strömmen landgångssuktande resenärer!
Dit hörde förstås besättningar och passagerare på alla fartyg som förlist i området. Till exempel de 798 ombord på danska emigrantångaren Norge, som 1904 gick på grund och sjönk vid Rockall. 169 räddades, ingen dock genom att ta sig upp på den branta klippan. 629 arma själar håvades in i havsgudinnan Rans nät.
Samma oblida öde drabbade Dundeebarken Helen 1824, varvid hon fick ge namn åt haveriorsaken: Helen Reef.
Rockall ligger 41 landmil väst om Yttre Hebriderna, 43 landmil nordväst om Irland och 70 landmil sydsydost om Island. Irland och Storbritannien kom 1988 överens om hur de skulle dela upp områdets havsvidder enligt havsrätten och inte utifrån Rockall, som därmed ändå stannade hos britterna. Till Rockall hör även Hasselwood Rock, som endast sticker upp ur havet när det är kav lugnt.
Rockall lär vara toppen på en gammal vulkan. Samt toppen av den hägrande ön Hy Breasil, det västra landet av evig ungdom som bara syns en gång vart sjunde år. Ön är bara en av många gäckande öar bortom horisonten i väst, där evig vår och lycka råder.
Egentligen kallar kelterna den Ard Bres-eilean, ”Bres’ höga ö”. Det har hävdats att portugisen Cabral hade Hy Breasil i åtanke när han år 1500 ”upptäckte” det land långt nere i sydsydväst som fick namnet Brasilien. (Men det var nog i stället lokalbefolkningens term för ett värdefullt träslag – bresilja, ”glödande” – som låg bakom namnet.)
Bres i öns namn var kung över fomorerna, ett våldsamt folk som ibland har förknippats med vikingarna, och som enligt keltisk folktro lever i havet.
Fantasin kittlades när okänt land siktades – och snabbt försvann igen från synranden. Man anade det inte då, men ibland kunde det bero på nordhavets hägring, som kan uppträda när varm luft möter det kalla havet. Ljusstrålar bryts och studsar tillbaka, så att avlägset land kan siktas som om det låge helt nära.
Fenomenet kallas Fata Morgana, det vill säga fen Morgan – vars namn betyder ”född i havet”. Den vackra trollkvinnan Morgan le fay var halvsyster till kung Arthur (han med det runda bordet) och härskarinna över lycksalighetens ö Avalon – av kymriska Ynus yr Afallon, ”Äppelön”. På irländska heter ön Emhain Abhlach, ”äppelslätten”.
Äpplen symboliserar fruktbarhet och odödlighet och är en gemensam nämnare, som leder till hesperidernas trädgård långt ut i Atlanten. Där vakar Atlas’ döttrar Egle, Eritia och Aretusa över ungdomens gyllene äpplen. Hos oss vakar Idun, guden Brages fru, över de elva guldäpplen som ger evig ungdom.
En annan gemensam nämnare är ett slags elyseiska fält längst västerut i havet, ”bortom solnedgången”. Det gäller även det något tvetydiga Ogygia – hemvist för tidens gud Kronos och sjöjungfrun Calypso, vars namn anspelar på tidvatten. Hon var Odysseus värdinna i sju år.
De sju städernas ö Antilia är ett av nytillskotten från kristen tid. När morerna svepte in över Iberiska halvön år 711 flydde en stor grupp kristna med den siste västgotiske kungen Roderik (Rodrigo) och sju biskopar i spetsen ut över havet. Det sägs att portugisiska sjöfarare sju sekler senare drev iland på en okänd ö, där invånarna på ålderdomlig dialekt undrade hur läget var i deras förfäders hemland. Till namnet finns de sju städerna i form av vulkanen Sete Cidades på Azorerna, och Antilia fick ge namn åt ett pärlband av öar i Västindien: Stora och Små Antillerna.
Den gäckande ön brukade även kallas S:t Brendans ö, förspanskad till San Borondón.
Berättelserna om helgonet Brendan tycks vara ett hopkok med inslag från olika legender, sammanställda av den unga kristna kyrkan på Irland. Han sägs ha gjort sin atlantiska resa tillsammans med 17 munkar under sju år kring mitten av 500-talet. Men berättelsesamlingen om honom publicerades först 400-500 år senare. Den har lånat åtskilligt från den betydligt äldre berättelsen om Brendans hedniske landsman Maelduin, som hade 17 följeslagare på sin äventyrliga färd till ett trettiotal öar. Båda brukar tillskrivas att ha nått ända fram till Amerika, men det är tveksamt om någon av dem gjorde det.
Mera säkert är att Brendan siktade Rocoll, det namn han lär ha använt på den lilla klippön i nordväst. Väst därom är det helt tomt på land ända tills man siktar den bistra kanadensiska halvön Labrador, som vikingarna kallade Helluland.
Dock var de irländska munkarna före vikingarna på Färöarna och Island. Det berättas om vikingen Are Mársson, som år 980 drev iland och blev kvar på en ö långt borta i väst. Landet kallades Vitmannaland eller Irland it mikla, Storirland. Kanske en av irländare koloniserad del av södra Grönland?
Måhända rör det sig om ett nordiskt plagiat av den keltiske hjälten Brans legendariska resa, som även har befruktat historierna om Maelduin och – efter omfattande moralistisk bearbetning – S:t Brendan.
Bran lockades till Tír na Mban – Kvinnornas ö – av en vacker kvinna, som bör vara Morgan le fay. Hon väntade på honom när han och hans besättning kom fram efter en rad sällsamma äventyr till sjöss. Efter att ha njutit av vin, kvinnor och sång i vad som tycktes vara ett år drabbades de av hemlängtan. Öns härskarinna varnade dem. De kunde segla tillbaka till Irland – men absolut inte gå iland där!
Människor på Irlands stränder erinrade sig en flera hundra år gammal legend om hjälten Bran, som seglade till Kvinnornas ö. En besättningsman gick iland till dem – och blev genast till stoft. Bran seglade då ut på havet igen. Han satte kurs mot solnedgången och återvände aldrig.
En nästan identisk skröna handlar om skalden Ossian. Den sköna Niamh, dotter till havsguden Manannan MacLir, lockade honom till Tír na nÓg – Ungdomens ö. Efter ett tag greps han av hemlängtan. Niamh gav honom då en förtrollad häst men varnade honom för att sätta sin fot på marken. Hästen förde honom till Irland, där han råkade glida av. Genast förvandlades han till en blind gammal man. 300 år hade förlupit!
Alla tidlösa öar bortom solnedgången står under Manannans beskydd. I likhet med sin nordiske kollega Njord är han en ganska godmodig typ med fruktbarheten och vinden bland sina ansvarsområden. Så var också Tír na nÓg en sinnlighetens fristad, där man ägnade sig åt älskog och andra muntrationer. Manannans revir har påtagliga likheter med sjöfararnas yrkesparadis Fiddler’s Green.
Hos vikingarna fanns traditionen att gå by west efter döden; kroppen placerades i en båt som stacks i brand och sattes på västlig kurs, mot solnedgången. Och i den röda solskivan finns en port, där man kan glida in i en munter hamn, dit ingen storm och kyla når.
Manannan färdas ofta, likt kollegan Neptun/Poseidon, i en amfibitriumfvagn; annars tar han sig blixtsnabbt fram med hjälp av ett tredje ben. Han förknippas särskilt med Isle of Man, som sägs ha fått både namnet och flaggans trebensvapen – triskelion – av just honom.
Den vackra Clidna är en annan av Manannans döttrar och en banshee, ett andeväsen vars klagan förebådar död. Hon uppenbarar sig både som sjöfågel och som havsvåg. Hon är rentav Tonn Chliodhna, Clidnas våg – en bränning vid Glandore, räknad som en av Irlands tre stora av sitt slag. Dessutom personifierar hon den nionde och sista vågen, som anses vara kraftigare än de tidigare. Därmed är hon även ett vagt mått på avstånd. Det förlovade land hon kommer ifrån ligger bortom den nionde vågen, det vill säga bortom de dödligas boningar.
Det erinrar om vårt havsgudapar Ägir och Ran, mera skrämmande än Njord och bosatta vid ön Hlesey. Parets döttrar är de nio vågorna, klädda i vita dräkter och slöjor (efter dem lär brytande vågor i rum sjö heta skipper’s daughters). Tillsammans födde de nio guden Heimdal, som vakar över regnbågsbron Bifrost med gjallarhornet i högsta hugg. Även Manannan Mac Lir tros ibland ha de nio vågorna som kollektivmoder. Hans mera anonyme far Lir, ”Havet”, är identisk med Shakespeares Kung Lear.
I juni 1997 landsteg tre Greenpeaceaktivister på Rockall, som de utropade till huvudsäte i världsstaten Waveland. Ett av syftena var att avvärja hotet om oljeexploatering i farvattnen. De hissade sin regnbågsflagga och klamrade sig fast vid Hall’s Ledge i flera veckor. Samtidigt passade de på att byta ut britternas medfarna fyr mot en ny, som är soldriven.
Manannan, Clidna, Ägir och Ran ställer sig gissningsvis bakom havsstaten, trots att det inte växer några äppleträd på Rockall.
Harry Martinson återkom till Rockall, i dikten Norrlandstimmer:
Vi passera Rockalls ensliga havsfjälltopp –
den är krönt av den vita sjöfågelträckens eviga snö.
Sakta gå vi förbi med havets största högaktning:
Rockall nickar, och skickar ut fåglar, som träcka på trälasten…
Fotnot: En tidigare version av texten var publicerad i Utkik nr 4 1999. Den är tänkt att ingå i ett bokprojekt med titeln Landkänning. En framställningi med kulturhistoria kring uddar och andra landmärken är planerad att hållas på Katarina Sjöfartsklubb i Stockholm den 19 april.