Poltava och okände soldatens grav

Helst vill vi nog inte bli påminda om tunga nederlag, vare sig personliga eller det egna landets. Jag vill minnas att det, under märkesåret 2009, var tämligen tyst om Sveriges förlust av sin finska rikshalva 1809. Ändå var det nog ett under av öppenhet jämfört med hur den svenska kollapsen vid Poltava 100 år tidigare uppmärksammades.

Den okände soldatens grav. Foto: Torbjörn Dalnäs.

Slaget vid Poltava i östra Ukraina 1709 var ändå en händelse av enorm historisk betydelse. Det var just där tsar Peter I:s segerrika Ryssland trädde fram som en ny, permanent stormakt, samtidigt som kung Karl XII:s Sverige abrupt förlorade sin stormaktsroll.

Det förträngda Poltava har ett stumt vittne på gården utanför Armémuseum i Stockholm. Samtidigt rör det sig om en föga känd, inofficiell svensk version av den okände soldatens grav, som nu sommartid ‒ om jag minns rätt ‒ dessutom brukar döljas av ett yvigt kastanjeträds lövverk (min bild togs senare, på hösten).

Under 1890-talet gjorde officeren och amatörentomologen Claës Grill en rundresa i Ryssland, som på den tiden inkluderade Ukraina, för att studera insekter. I Poltava sökte Grill förgäves efter något slags monument över de flera tusen fallna svenska karolinerna. Efter hemkomsten tog han initiativ till en insamling för att få till stånd ett sådant på hemmaplan. Men Theodor Lundbergs skulptur Svea och den fallne karolinen från 1904 kom i stället att bli ett minnesmärke över alla fallna svenska krigsmän genom tiderna. Statyn med Moder Svea och soldaten i karolinutstyrsel bär en platta med texten Till fosterlandets fallna söner.

Alla stupade inte vid Poltava. Många svenskar lyckades retirera över floden Dnjepr och nå turkiskbehärskat område. Dessutom togs omkring 2.800 svenska krigsfångar. Flera av dem skulle göra storartade insatser i det väldiga Ryssland.

En av dem var ryttmästaren Peter Schönström, som ägnade sina år i västra Sibirien åt historiska studier. Bland annat rapporterade han om ett hedniskt folk, vars religion visade förbluffande likheter med den fornnordiska asatron.

Troligen syftade han på de närbesläktade grannfolken ostjakerna (dagens chantier) och vogulerna (dagens mansier). Deras traditionella hemland Yugra ligger just öster om norra Ural och sammanfaller med dagens autonoma område Chantien-Mansien, där de numera lär vara en liten och långtgående förryskad minoritet. Namnet Yugra vittnar om att deras förmodligen utdöende modersmål tillhör den finsk-ugriska språkfamiljens ugriska del.

1722 kunde Schönström återvända hem till Sverige. På ålderns höst lär han ha grämt sig över att inte ha uppnått berömmelse efter förtjänst.

Det gällde nog i så fall även styckjunkaren Johan Gustav Renat, som med sin karta över det då okända Östturkestan anses ha gjort en betydande insats ‒ som landsmannen Sven Hedin långt senare skulle få äran för. Efter flera år hos kalmuckerna, periodvis som fånge, kunde Renat återvända till Sverige 1733.

Skeppslöjtnanten Ambjörn Molin lär efter Poltava ha ägnat sig åt skeppsbyggnad borta vid Ochotska sjön. På uppdrag av den svenske ärkebiskopen skrev han senare en rapport om lokalbefolkningen ”tatarerna”, det vill säga tjukterna, i det nordöstligaste Asien.

Främst bland Sibirien-karolinerna var ändå Philip Johan von Strahlenberg, som var född i det dåtida Svenska Pommern. Tillsammans med hundratals andra svenska olycksbröder hade han hamnat i orten Tobolsk. Där inledde han på ryskt uppdrag ett gigantiskt arbete, tidvis i samarbete med Schönström och andra landsmän, för att kartlägga det ännu outforskade Sibirien. Det lär ha varit von Strahlenberg som slog fast förekomsten av ett sund längst i ost, som långt senare skulle få namn efter en danskfödd marinofficer i rysk sold: Berings sund.

Redan 1713 påstås karolinen Henrich Busch ha tagit sig över det nio landmil breda sundet och tillbaka igen, 15 år före Vitus Bering. Men inte heller han var först bland de framträngande europeerna. Det var kosacken Semjon Desnjev, som gjorde överfarten redan 1648. Därför bär den eurasiska jättekontinentens ostspets namnet Kap Desnjev, ibland även kallad Ostkap. Men antagligen hade tjuktjer och inuiter tagit sig fram och åter över sundet sedan urminnes tid. Den vägen tog sig också de nordamerikanska ”indianernas” förfäder över till sitt nya hemland.

Det var von Strahlenberg som fick den långsträckta nordsydliga bergskedjan Ural accepterad som en naturlig geografisk gräns mellan Europa och Asien. Han vann stor ryktbarhet i sitt påtvingade värdland. Själve tsar Peter erbjöd honom chefsposten vid det ryska lantmäteriet. Men von Strahlenberg tackade för sig. Efter en fredsuppgörelse 1721 återvände han hem till Sverige. Hans sista viloplats finns i halländska Getinge.

Kommentarer

  • Lars Bergqvist

    Intressant med militära minnesmärken, som ”Svea och den fallne karolinen”. Finns ganska många av dem faktiskt. https://smvu.se/

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.