Vårt grannland Polen firar 100-årsminnet av sin återupprättade nation 1918. Låt mig instämma i hyllningskören, helt oberoende av vad jag anser om landets nuvarande ledning och dess politik. Här följer två av mina polskrelaterade texter. Läs gärna även mitt tidigare blogginlägg publicerat den 17 november 2016.

Landkänning Kap Rozewie

Efter första världskriget helades det i sekler av huggsexor uppstyckade Polen. Merparten av Pommern ‒ slaviska po morze, ”vid havet” ‒ skulle dock förbli tyskt i ytterligare ett kvarts sekel. Där landskapet slutar i öster gjorde segermakterna Danzig (dagens Gdańsk) till en binationell fristat med särskild status, skyddad av Nationernas Förbund. Mellan fristaten och det tyskbehärskade Pommern upprättades den så kallade Polska korridoren upp till havet, längs en väg som belades med gatusten från Bohuslän.

Polen nådde nu både Östersjön längst uppe i norr och Danzigbuktens västligaste del, som då kallades Putziger Wiek (upphovet till det anrika krognamnet Pustervik i Göteborg). Putzig var det förtyskade namnet på den gamla kasjubiska pirat- och fiskebyn Puck (uttalas ”Putsk”). Farvattnen åtskiljs av den märkliga Helahalvön, som på den tiden kallades Putziger Nehrung. Den långsmala landremsan eller strandsporren, bevuxen med tall och björk, skjuter likt en naturens egen vågbrytare in över Danzigbukten. I Puck slöt polackerna 1920 en symbolisk trohetsed mot havet, och i den kasjubiska fiskebyn Gidanie eller Gdingen strax söder därom började de 1921 anlägga den nya hamnen Gdynia. Redan 1926 var Gdynia en fullvuxen hamn, 1934 den största hamnen vid Östersjön.

Världshamnar brukar växa fram där segelbara floder strömmar ut mot havet. Det gäller inte Gdynia, som skapades av andra, geopolitiska hänsyn. Så hade knappast skett om inte Fristaten Danzig hade behärskat den mäktiga farleden Wislas utlopp. Dock tilläts polackerna ha en garnison på mynningsudden Westerplatte. Just där startade Nazi-Tyskland andra världskriget den 1 september 1939. De 182 polackerna på udden stod hjältemodigt emot övermakten i en hel vecka.

Under 1500- och 1600-talen hade Danzigs betydelse som hamn ökat kraftigt, och vid Hel längst ut på Helahalvön fyrade man i ett 34 meter högt kyrktorn för att ge skeppen en säker punkt att navigera efter. Arrangemanget följdes så småningom av riktiga fyrar. Den första var 42 meter hög och togs i bruk 1827. Vid krigsutbrottet 1939 använde tyskarna fyren till att låta pansarskepp skjuta in sig på polska mål. Polackerna förstörde den. 1942 invigdes dagens åttakantiga, illröda och 40 meter höga fyr. Från den går det att sikta ett halvdussin andra fyrar i grannskapet.

Däribland en fyr som reser sig mitt i den flerhundraåriga bokskogen på Polens nordligaste punkt Rozewie, nordväst om Hel. I legenden har fyrplatsen fått svensk anknytning. Det berättas om en svensk köpman, vars skepp gick i kvav just vid Rozewie. Alla ombord utom en drunknade. Köpmannens vackra dotter räddades av en ung och stilig kasjubisk fiskare. De blev kära i varandra och levde sedan lyckliga i alla sina dagar. Av tacksamhet över räddningen tände de en brasa varje stormig natt, som vägledning för andra sjöfarande.

En helt annan berättelse utspelar sig under något av de blodiga svensk-polska krigen, kanske det 1654-60. Inträngande svenska ockupanter mördade fyrvaktaren på Rozewieudden. De misstänkte honom för att ha signalerat för att varna sina landsmän. Fyrvaktarens trolovade riktade då en bannstråle mot svenskarna, varpå de förvandlades till de bokar som fortfarande står där.

På den tiden kallades vårt umgänge med grannen i syd Szwedzki potop, ”den svenska syndafloden”. En vanlig bön löd: ”Herre, bevara oss från pest, svält, eldsvåda och svenskar.” I den polska nationalsången Än är Polen ej förlorat omnämns den dåtida svenska ockupationsmakten särskilt.

Det äldsta dokument där en fyr på Rozewie omvittnas är ett svenskt sjökort anno 1696 ‒ sannolikt en tidstypisk vippfyr. I det museum som i dag finns i fyrtornet visas en kopia av sjökortet, där dagens Helahalvö är ett halvdussin långsmala öar som hjälpligt avskärmar ”Bautziska Wiken” (Putziger Wiek, dagens Zatoka Pucka).

Efter Polens första delning 1772 kom Rozewie att tillhöra Preußen. Fyren på Rixhöft ‒ som platsen kallades på tyska ‒ togs ur drift. Men 1807 tändes fyren åter, efter en kollision mellan två franska skepp strax utanför.

1822 anlades dagens fyrbyggnad på Rixhöft alias Rozewie. 1866 anpassades den till den nya bränslekällan rapsolja. Fyrskenets räckvidd var nu drygt 20 nautiska mil. 1875 släcktes den, men efter en 35-årig vila togs den åter i bruk 1910. Den moderniserades ytterligare, elektrifierades och byggdes till på höjden med en fem meter hög konstruktion. Men bokskogens svenskar fortsatte skjuta i höjden, så att fyren löpte risk att bli skymd för sjöfarten. I stället för att hugga ned dem byggde man 1978 till fyren med ytterligare åtta meter. Därmed nådde den sin nuvarande höjd 33 meter. Lanterninens höjd över havet är 83 meter. Fyrskenets räckvidd är numera 26 nautiska mil. Fyren står på en brink framför det kasjubiska kustlandets ändlösa stränder av nästan vit sand, så fin att den skulle duga i timglas. Här kan den uppmärksamme flanören med lite tur göra bärnstensfynd.

Rozewie markerar också ostgräns för det historiska landskapet Pommern, som i väster sträcker sig ända till den tyska halvön Darß, den västligaste utposten i Svenska Pommern 1648-1814. Men i polskt språkbruk begränsas Pomorze till kustlandet mellan Wisla och Oder.

Med avbrott för ockupationsåren är fyren på Rozewie sedan 1933 uppkallad efter författaren Stefan Zeromski (1864-1925). Han bodde i området och skrev bland annat romanen Wiatru od morza, ”Vinden från havet”. Nazisterna döpte för övrigt om närbelägna Gdynia till Gotenhafen och tömde staden på dess polska befolkning, varpå den gjordes till en tillflyktsort för balttyskar som omflyttats i samband med Hitlers och Stalins bytesaffärer i början av kriget.

Den 16 april 1945 ‒ blott tre veckor före krigsslutet ‒ inträffade det som möjligen var världens värsta fartygskatastrof, i människoliv räknat. Just utanför Rixhöft sänktes tyska s/s Goya av den sovjetiska ubåten L-3. Drygt 7.000 offer lär ha krävts. Det rörde sig mestadels om kvinnor och barn som evakuerats från baltiska och östpreussiska områden, vilka intagits av sovjetiska trupper.

I slutstridens infernaliska kaos fördes inga exakta besättnings- och passagerarlistor. Kanske skedde den allra värsta fartygskatastrofen någonsin i stället på den betydligt större s/s Wilhelm Gustloff. Även hon var på väg från östområden med evakuerade undan den sovjetiska framryckningen. Man räknar med att mellan 5.000 och 7.000 liv gick till spillo när sovjetiska S-13 sänkte henne nordnordost om Leba, fem landmil väst om Rozewie, den 30 januari 1945. Endast ett tusental räddades.

Kanske döljer sig svaret på en gåta där nere i djupet ‒ gåtan vart det berömda bärnstensrummet från Katarinapalatset i det dåvarande Pusjkin (nu åter Zarskoe Selo) utanför Leningrad (Sankt Petersburg) tog vägen. Rummet, som bestod av en halv miljon snidade bärnstensbitar, hade skänkts 1716 av Preußens kung Friedrich Wilhelm I till den ryske tsaren Peter den Store. 1944 monterade nazityska ockupanter ned rumsenheten och transporterade den till det dåvarande Königsberg (Kaliningrad). Där upphör spåren, men det har hävdats att stöldgodset lastades ombord i Wilhelm Gustloff . Omfattande åverkan lär sedan dess ha gjorts på vraket. Kanske har dykare lyckats bärga bärnstensskatten ‒ om den fanns där. Möjligen finns den kvar ombord, åtkomlig endast om fartyget bärgas.

Trots alla krig och katastrofer kallar kasjuberna den trolskt sköna regionen Ziemia Pucka (Putziger Land) runt Rozewie för ”Guds leende”.

***

Landkänning Vineta

Vineta är inget land som kan siktas från angörande fartyg. På sjökortet är det ett rev på någon famns djup, knappt en nautisk mil utanför den mellersta delen av den numera delade tysk-polska ön Usedom/Uznams nordkust. Vineta är också ett Östersjöns eget Atlantis, eller snarare Sodom. Enligt legenden sänktes staden i havet av en stormflod, som straff för befolkningens övermod, ogudaktighet och synd. Det kan mycket väl ha funnits sakliga skäl för en sådan straffpåföljd, och fantasifulla personer har hävdat att det faktiskt går att skönja ruinerna där nere.

En trolig verklighetsbakgrund är att staden Vineta var identisk med den länge blomstrande skandinavisk-slaviska handelsplatsen Jumne eller Julin, som var samtida med Birka. 1184 jämnades den närmast med marken av danskarna, samtidigt som farleden Dievenow/Dzivna ‒ den östra av Oders tre mynningsarmar ‒ hade börjat slamma igen. Handelsskeppen seglade i stället längs mynningsarmarna Peenestrom och Swine till den ryktbara handelsplatsen Stettin/Szczecin. Antagligen såldes svinborst eller färdiga borstar där. Slaviska szczecina betyder just ”borst”, och vikingarna kallade orten Borstaborg. Julin övergavs och sjönk med tiden allt djupare i glömskans flod. Och blev legendens Vineta.

I Nils Holgerssons underbara resa spinner Selma Lagerlöf vidare på legenden:

Men Vinetas invånare kan inte dö, och inte heller förstörs deras stad. Och en natt vart hundrade år stiger den i all sin prakt upp ur havet och ligger på jordytan jämnt en timme. Men när timmen är förbi, sjunker den ner i havet igen, om inte en köpman i Vineta under tiden fått sälja något till en levande varelse.

Julin låg på ostsidan av Usedoms tvillingö Wolin (Wollin på tyska), som i dag också är namnet på själva orten. Där fanns även vikingaborgen Jomsborg, som skyddades av enorma, järnbeslagna portar, med vilka man kunde spärra farleden mot inträngande fiender. Vikingarna kallade det omgivande landet Vendland efter venderna, deras beteckning på pomeraner och andra för-polska slaver som bredde ut sig längs Östersjöns södra kuster.

Jomsborg lär ha grundats kring 960 av danske kungen Harald Blåtand. Bland annat påstås han ha undervisat venderna i sjöröveriets ädla konst. Grundandet har också tillskrivits Toke Palnesson alias Palnatoke från Fyn, som var hövding på borgen. Relationen mellan honom och kungen var spänd och komplicerades av att Palnatoke var fosterfar till Haralds ”oäkta frilleson”, den blivande kungen Sven Tveskägg.

Inbördes höll de sjövilda jomsvikingarna sams i ett förbund av fostbrödralag och strikta hedersregler. Endast stridsföra män tilläts i borgen; inga kvinnor, barn och åldringar. Deras hamn lär ha varit enorm för sin tid, med plats för mellan 150 och 300 långskepp.

När sveakungen Björn Eriksson dog vid ungefär samma tid, skulle sönerna Olof och Erik samregera över sitt rike. Olof dog strax därefter, och hans minderårige son Björn började snart kräva sin andel av riket. Kung Erik gav honom en flotta på 60 skepp för att han i stället skulle dra ut i viking. Det gjorde han med sådant besked att han fick heta Styrbjörn Starke. Exempelvis intog han det ”ointagliga” Jomsborg, antagligen när Palnatoke och hans män var ute på egna härjningståg. I stället blev Styrbjörn jomsvikingarnas hövding.

Snart styrde han kosan till Danmark, där kung Harald Blåtand övertalades att ge honom dottern Tyra som maka. Därtill lät kungen utrusta ett par hundra skepp till Styrbjörn. Men kring 985 hjälpte Palnatoke sin fosterson att störta Harald. Sven Tveskägg tog över den danska tronen och Harald Blåtand lär ha förvisats till Jomsborg. Enligt en minnessten i dagens Wolin dog han där 986.

Kring år 990 hade Styrbjörn Starke samlat ihop tillräckligt många skepp för att segla mot Uppsala. Nu skulle han äntligen ta sveatronen från sin farbror Erik! Men slaget vid Fyrisvallarna blev en katastrof för angriparna. Styrbjörn Starke själv stupade, och snart kunde kung Erik börja yvas över sitt nya, hedrande tillnamn Segersäll.

Erik Segersäll var gift med den slaviska prinsessan Swietoslawa, som var dotter till den pomeranske fursten Mieszko I. Av allt att döma är hon identisk med Sigrid Storråda. När Erik dog kring 994 efterträddes han av parets son Olof Skötkonung. Sigrid gifte om sig med Sven Tveskägg, men först sedan den frejdige norske kungen Olav Tryggvasson hade brutit ett äktenskapslöfte till henne. Han lär också ha kastat en handske i ansiktet på henne för att hon vägrade låta sig döpas. (Swietoslawa har i andra källor kallats Gunhild, och enligt dem tvingades Sven Tveskägg gifta sig med henne sedan han kidnappats av Styrbjörns efterträdare i Jomsborg, skåningen Sigvald Rappe.)

Sigrid Storråda sägs ha hetsat sin son och sin nye make mot norske kungen. Stridstupparna möttes i det legendomsusade sjöslaget vid Svolder, där jomsvikingarna stod på Olav Tryggvassons sida. De besegrades och Olav stupade. Slaget har tidsangivits till september år 1000, men ingen vet med bestämdhet var Svolder låg: Vid Ven, nära Rügen, just utanför Wolin eller någon helt annanstans?

Jomsvikingarna hämtade sig aldrig riktigt efter Svolder. Men tusen år senare hedras deras minne en helg varje sommar. Då hålls vikingafestival i Wolin.

På 1600-talet kom Styrbjörns landsmän tillbaka på bred front. Formellt från och med Westfaliska freden 1648 men i praktiken redan från 1630 höll Sverige hela det så kallade Vorpommern och även (om än bara till 1669) en landremsa längs floden Oders östra strand. (I tyskt språkbruk delar Oder landskapet Pommern i Vorpommern och Hinterpommern, medan Pomorze i polskt språkbruk endast syftar på ”Hinterpommern” mellan floderna Oder och Wisla.)

Området integrerades aldrig politiskt i Sverige utan var en svenskstyrd del av det löst sammansatta tysk-romerska riket, formellt med svenske kungen utsedd till hertig av Pommern. Därför fortlevde livegenskapen, som Sverige vid samma tid avskaffade i sina baltiska besittningar. För Sverige fick Svenska Pommern störst betydelse som ett intellektuellt fönster mot Europa. Många pomrare berikade Sverige på en rad kulturella och vetenskapliga områden.

Östra Vorpommern med Usedom, Wolin och Stettin avträddes 1720, men återstoden med Saßnitz och städer som Stralsund, Greifswald och Wolgast förblev i svensk ”ägo” ända till 1814. Wolgast vid Peenestrom var rena skattkistan; där passerade all sjöfart på Oder, och tullinkomsterna gick direkt till Stockholm. Först 1731 började preussarna muddra den mellersta mynningsarmen Swine, för att slippa svensktullen. De byggde ut den urgamla marknadsplatsen Stettin (samtidigt som en tysk prinsessa växte upp där tills ödet gjorde henne till Rysslands kejsarinna, Katarina den stora). Vattenvägar som förgrenade sig från Oder utvidgades. 1914 invigdes Oder-Havelkanalen, som skulle göra Stettin till Berlins hamnstad. Den 90 landmil långa Oder, som rinner upp i de tjeckiska Sudeterna, har fått sitt namn av slaviska (v)oda, ”vatten”. På latin har floden kallats Viadua.

Även samhället Swinemünde ‒ dagens Swinoujscie ‒ leder sina anor tillbaka till vår vikingatid, då området stod under furst Mieszkos inflytande. I mitten av 1700-talet byggde preussarna raskt ut hamnen, och Swineleden in till lagunsjön Oder Haff (alias Kleines eller Stettiner Haff) rätades ut genom kanalavsnitten Mellinfahrt och Kaiserfahrt. På 1850-talet uppförde de hamnens ståtliga fyr, som med sina 65 meter är Polens största ‒ men ingalunda den första.

Just söder om Wolin finns en urgammal fyrplats, som lär kunna konkurrera med Falsterbo fyrplats (tidigt 1200-tal) om att vara den äldsta runt Östersjön.