Kanske ser den inte så mycket ut för världen med sin blygsamma höjd på 22 meter. Men Horsburgh Lighthouse på positionen 1º20′ N 104º24′ E är unik. Den reser sig på det sju meter höga Pedra Branca (”Vita sten”) 34 nautiska mil eller sex landmil ost om själva Singapore; ett skär som fick sitt namn av portugiserna på grund av seklers lagrade fågelskit, guano. Fyrplatsen ligger åt Malackahalvöns sydostspets Kap Rumenia till.
Efter Singapores självständighet 1965 kastade grannen Malaysia lystna blickar på Pedra Branca, som där kallas Batu Puteh. Den utdragna tvisten avgjordes 2008 av Internationella Domstolen (ICJ) i Haag, som slog fast att skäret tillhör Singapore. Men nu har Malaysia ånyo vänt sig till ICJ, sedan man påträffat nya dokument i brittiska kolonialarkiv.
Det mest unika med fyrplatsen är positionen, ur ett historiskt perspektiv. Horsburgh Lighthouse råkade bli den allra första fyren som byggdes ost om Singapore.
Skäret har alltid haft en huvudroll i den vågsamma farleden mellan Sydkinesiska sjön och Indiska oceanen. Oräkneliga fartyg har under århundradenas lopp gått på just där och antingen sjunkit eller hemsökts av farvattnens mordiska pirater. I början av 1800-talet förliste ett stort fartyg och mängder av småfartyg varje år vid Pedra Branca. Sekler tidigare hade holländarna insett behovet av en permanent fyr i farvattnen. Men den ansågs vara omöjlig att uppföra på det utsatta skäret.
Embryot till världshamnen Singapore anlades 1819 av Stamford Raffles, livligt påhejad av en prominent hydrograf vid East India Company. Skotten James Horsburgh seglade på Östern 1784-1810 och sammanställde en ovärderlig seglingsbeskrivning över farvattnen. När han törnade in för gott 1836 inrättade regionens sjöfartsintressenter en fond med syftet att bygga en fyr på Pedra Branca och namnge den efter honom. Tongivande var William Jardine, en av grundarna till handelshuset Jardine, Matheson & Co i Hongkong.
Pengarna strömmade in, men det skulle dröja 13 år innan arbetet kom igång på allvar. Fondförvaltarna drog benen efter sig, och likaså gjorde regeringen i den dåtida kolonin Straits Settlements. Men i mitten av 1840-talet sändes HMS Semarang till området för att utforska rätt placering. Rekommendationen blev Peak Rock drygt sex nautiska mil nordväst om Pedra Branca. Vilket vore som att ”placera Piccadilly Circus’ trafikljus i Hyde Park”. London svarade klokt nog att själva Pedra Branca och inget annat var rätt plats för fyren. Varpå det drog ut på tiden i ytterligare några år.
Men när arbetet väl kom igång under lantmätaren John Turnbull Thompsons kompetenta ledning gick det undan. På skärets minimala yta landsattes ett antal straffångar, kinesiska timmermän, murare och smeder, indiska stenhuggare, några beväpnade laskarer (indiska sjömän i brittisk tjänst) och en kock. Uppemot 50 personer var där ute månader i sträck, utsatta för pirater och vädrets nycker. Relationerna sägs ha komplicerats av att förmannen, som även var tolk, försnillade arbetarnas löner. Arbetsåret var i praktiken sju månader långt på grund av nordostmonsunen.
Först lär ett torn av tegel och murbruk ha rests, men det sveptes snart bort av det skoningslösa havet. Man fick börja om på nytt, nu med mera ändamålsenlig granit från stenbrott på ön Pulau Ubin i Johorsundet. Stenblocken fraktades med pråmar, tongkangs, som eskorterades av kanonbåtar till skydd mot områdets pirater.
När vinden friskade i kunde graniten inte landas på skäret, och de utsatta arbetarna kunde inte ta sig därifrån. Ombord i Thompsons steamer Hoogly fanns den 19-årige besättningsmannen Anjoot, som sex år tidigare hade tagits till fånga på ett piratskepp men skonats till livet på grund av sin låga ålder. I en nödsituation slog Anjoot, som tillhörde den för sjöröveri fruktade folkgruppen orang laut (vanligen kallade sea gypsies) en tamp om sig och hoppade i havet. Han simmade mot skäret, försvann tidvis ur sikte i vågorna, men lyckades ta sig ända fram med tampen. Den gjorde det möjligt att hala hem en räddningstross, så att de strandsatta kunde föras över till Hoogly.
Grundstenen kunde läggas 1850, och vid halvårsskiftet 1851 närmade sig fyren sin fullbordan. Lanterninen, som hade utformats av skotten Alan Stevenson (vars brorson Robert Louis Stevenson skrev Skattkammarön), kom på plats. Fyren försågs med tillräckligt stora proviantförråd för att klara ett halvårs belägring. I oktober 1851 tändes Horsburgh Lighthouse.
Så sent som under själva byggnadsarbetet gick ett fartyg lastat med te på ett grund i närheten. Besättningen räddade sig genom att simma till byggplatsen. Men sedan dess sprider Horsburgs fyr sitt trygga ljus, som lär kunna observeras på upp till 15 nautiska mils distans.
Internationella Domstolen kommer att ta upp den återuppväckta tvisten mellan Malaysia och Singapore i juni.
Fotnot: För oss som är lekmän i det internationella juridiska finliret är det lätt hänt att man navigerar fel. Således bör Internationella Domstolen inte blandas ihop med Permanenta Skiljedomstolen, som även kallas Haagtribunalen. I mitt blogginlägg Stormvarning Sydkinesiska sjön den 31 mars 2015 råkade jag dessutom blanda ihop Haagtribunalen med Internationella havsrättsdomstolen ITLOS i Hamburg. Flertalet fall som prövats av ITLOS har gällt fartyg som uppbringats och kvarhållits av annan stat än flagglandet.