På sjömans våta grav växer inga blommor

”Det finns tre slags människor; de levande, de döda och de som är till sjöss”, konstaterade den skytiske filosofen Anacharsis redan på 500-talet f.Kr.

Den engelske 1700-talscynikern Samuel Johnson uttryckte sig så här: ”Ingen skulle bli sjöman om han vore finurlig nog att hamna i fängelse; ty att vara ombord i ett fartyg är att sitta i fängelse, med risk för att bli dränkt…” När någon upplyste Johnson om att det finns de som älskar sjömanslivet kontrade han: ”Jag kan inte förklara det, lika lite som jag kan reda ut andra märkliga fantasifoster.”

I romanen Lord Jim ger Joseph Conrad uttryck för den kluvenhet sjömannen själv kan känna: ”Det finns inget mer lockande, desillusionerande och förslavande än livet till sjöss.”

Sjömanslivet är inte och har aldrig varit någon dans på rosor. Även om sjösäkerhet, arbetsmiljö, social trygghet och materiell standard gradvis har förbättrats inom vida sjömanskretsar, har det i många fall skett till priset av ökad stress och isolering.

På segelfartygens tid brukade besättningarna ständigt åderlåtas. Olycksfallen var otaliga under arbete till väders. Rasande stormar och monstervågor krävde sin tribut; krig och sjöröveri likaså. Dödliga sjukdomar härjade. Numera är benrangelsmannen inte på långa vägar lika vanlig som gäst ombord, men då och då dyker han upp; alltifrån enstaka dödsfall till att fartyg förliser med man och allt.

Den tabubelagda döden

I maritim folklore är döden ett tabu-ord. Att yppa det vore att utmana ödet. I stället kan eufemismer – förmildrande uttryck – användas; ”törna in för gott”, ”segla in i den sista hamnen”, ”sista ankarplatsen” och så vidare.

Sjömansengelskan har fler exempel: To unrove one’s lifeline (”rappa ur sin livlina”) to coil up one’s cables (”skjuta upp sina tampar” /dvs lägga dem i bukter/), to slip/cut one’s painter (”släppa/kapa sin fånglina”), samt going out with the tide (“segla iväg med tidvattnet”).

Ett av de vanligare uttrycken för drunkningsdöden är to go to Davy Jones’ locker, det vill säga till dennes sjökista. Davy Jones är en demon som personifierar havets djup. Namnet lär kunna vara en förvrängning av voodoo-spöket Duffy och profeten Jona, som ju kastades i sjön och hamnade i valfiskens buk. Troligen samarbetar Davy Jones med Jimmy Squarefoot, som är en annan figur med skrämmande uppsyn nere på havets botten. Ett svenskt uttryck är ”Davids höns under isen”.

Havet befolkas av Lucifers avkomma; sjöjungfrur, havsmän och allahanda sjöodjur som pockar på människooffer. Havet ger och havet tar, och om en sjöman föll i vattnet ansågs det inte lönt att försöka rädda honom. Havet skulle bara ta honom vid en senare tidpunkt, eller ta någon annan ombord i stället. Många sjömän var fatalister, fann sig i det oundvikliga ödet och lärde sig aldrig att simma.

Detta motsägs av några verser i Psaltaren (107:23-30), som har kallats sjömännens psalm:

De for på havet med skepp och drev sin handel på stora vatten. Där fick de se Herrens gärningar och hans under på havsdjupet. Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor. De for upp mot himmelen, ned i djupen, deras själ upplöstes av ångest. De raglade och stapplade som druckna, och all deras vishet blev till intet. Men de ropade till Herren i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål. Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade. Och de blev glada över att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.

Men havet sågs ändå som sjömannens rätta grav, och havet skulle inte låta sig luras på sin tribut. Om det erinrar den mycket vanliga sjömanstatueringen Sailor’s Grave, som har drag av besvärjelse mot drunkningsdöden. Seden med sjömanstatueringar lär ha uppstått när kapten James Cook’s Endeavour anlöpte Tahiti 1769.

Ofta bar sjömannen en tatuerad kristen symbol, för att han skulle begravas i vigd jord om han drunknade och flöt iland någonstans. Den vanligaste är ”Tro, hopp och kärlek”, som symboliserar livet självt och syftar på Paulus ord i Första Korinterbrevet: ”…Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”

Sjömannen kunde också skydda sig med en guldring i den ena örsnibben. Förutom att ringen ansågs verksam mot allahanda krämpor var den en försäkring – sailor’s burial fund – som gjorde det möjligt för den ilandflutne drunknade sjömannen att bekosta sin egen begravning. I annat fall löpte han risk att bli en osalig strandvaskare eller strandgast, förutbestämd att spöka längs de stränder där kroppen flöt iland. I vigd jord kunde han få frid intill den yttersta dagen.

Trauma för de efterlevande

Det är en traumatisk upplevelse för de efterlevande när en anförvant som omkommit i havet inte kunnat bärgas. Man vill ha en grav att sörja vid. Om bärgning visar sig omöjlig kan nog kustbor och sjömansfamiljer förlika sig med havet som grav, men så tänkte inte flertalet efterlevande till offren på Estonia 1994.

På kyrkogården Fairway Lawn i Halifax finns en anonym gravsten, ”rest till minnet av ett okänt barn, vars kropp bärgades efter katastrofen med Titanic…”. Pojken har sent omsider visat sig vara den lille finländske emigrantpojken Eino, 13 månader gammal vid katastrofen. Hans mor Maria Panula erbjöds livbåtsplats för sig själv och Eino, men hon skulle i så fall tvingas lämna kvar sina fyra äldre söner. Hon valde då att stanna tillsammans med sina barn. Einos kropp påträffades och graven med det i alla år okända barnet blev något av ett vallfärdsmål för alla andra som hade förlorat barn i katastrofen. Men så gjordes DNA-analys av benfragment och några mjölktänder, varpå resultatet jämfördes med DNA hos nära släktingar till dem som enligt passagerarlistan hade omkommit. Det räckte för att fastställa barnets identitet.

Ett östasiatiskt ordspråk lyder: ”Gammal, ung, ej fastställt…” Det medvetet outsagdaär döden. Liemannen följer inte någon agenda utan kommer oanmäld när han behagar. Döden är blind men stark; har snabba ben och långa armar och går ej att muta när stunden är inne. Numera hinner sjömannen ofta ”svälja ankaret” vid uppnådd pensionålder och njuta sitt otium med de nära och kära i ytterligare många år innan han seglar in i den sista hamnen.

När någon avled ombord gällde det att bli av med kroppen snarast möjligt. Helst skulle han begravas omgående i havet. Det ansågs vara en överhängande risk för fartyget att ha kvar honom ombord, ”ha ett lik i lasten”. Havet kunde provoceras till våldsam storm eller ihållande stiltje.

Sjömansbegravningen ägde rum på dagtid. Den avlidne syddes in i segelduk, kanske i sin egen hängkoj. Det sista stygnet – the last stitch – kunde göras genom näsan, för att man skulle vara helt säker på att den livlöse inte bara var skendöd. I fotändan placerades en ballaststen eller annat sänke, för att kroppen snabbt skulle sjunka och inte bli hajmat på vägen. Vanligt var att svepa in den segelduktäckta kroppen i fartygets nationsflagg, som emellertid blev kvar ombord då kroppen lämnade relingen och sänktes i havet. När så skett markerade befälhavaren positionen på sjökortet och plitade ned händelsen i skeppsdagboken. Kanske bjöd han besättningen på en dram.

Sjölivets sorgeflagg

Ett tecken på sorg var att man – om möjligt – kryssade rårna, det som på sjömansengelska kallas yards a-cockbill. Avsikten var att med riggen i medveten oreda markera besättningens uppgivenhet inför döden. En annan sjömanssed kring döden har blivit universell: Flaggning på halv stång.

Handbok för gudstjänster och kyrkliga förrättningar ombord i fartyg gavs ut 1957, med ett avsnitt om jordfästning. En sjömansbegravning kunde inledas med psalmen Jag lyfter mina ögon. Böneledaren föreslås följa en ritual, vars första del avrundas med orden ”Behåll våra själar nära dig, och för vår farkost lyckligt i land till den hamn, där du samlar de fromma för evigt…”

Varpå han tre gånger låter ”mull” (ofta sand) falla på den döde. Ritualen fortsätter och avrundas med Fader Vår, Guds välsignelse och en psalm; gärna Närmare Gud till dig (som enligt myten spelades och sjöngs just när Titanic förliste 1912). Därefter sänks den döde värdigt i havet, samtidigt som man klämtar på skeppsklockan.

Om det var absolut nödvändigt att ha med liket till nästa hamn måste det ligga tvärskepps. Vid ankomsten måste liket tas iland innan någon besättningsman går över fallrepet.

Gissningsvis var det ganska länge sedan sjömansbegravning förekom ombord i något svenskt fartyg, men i den nu gällande Sjölagen nämns möjligheten att någon har ”avlidit ombord och begravts i sjön”. Då förväntas befälhavaren rapportera till berörd myndighet, varpå sjöförklaring skall hållas. För Marinens del stadgas följande i Försvarets gravtjänstreglemente 2002: ”Om inga andra möjligheter finns kan i yttersta nödfall sjöbegravning genomföras…”

Döden är märkligt frånvarande i våra maritima ordböcker. Sohlmans Sjölexikon har några korta notiser om dödsfall, begravning och kvarlåtenskap. I Emil Smiths Nautisk Ordbok nämns döden mera i förbigående: ”Nödvändigt är det att hafva flaggan väl förhalad, ty hänger den på halv stång, så betyder det att man har lik eller åtminstone sorg ombord.”

(Förkortad version av ett avsnitt i min bok Havets ord.)

Kommentarer

  • Alice Radomska

    Tack, Torbjörn, för så levande historiska bakgrundsfakta om ”Tro, hopp och kärlek” och andra klassiska sjömanstatueringar.

  • Bengt Nilsson

    Juni 1967 hade vi sjömansbegravning på m/s Ceylon ute på Indiska Oceanen.
    Beskrivet i Sjöfartstidningen nr 8 2013.

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.