Sjömonster i skottläge?

Den första grävda etappen av Caledonian Canal i nordöstra Skottland löper ut i legendomsusande Loch Ness. Den långsmala insjön kantas av al, lärk, björk och tall. När den irländske missionären Columba vandrade längs stranden år 565 såg han en märklig best ute i sjön. Det var Loch Ness’ första kända monster spotting.

Vem vet med bestämdhet vad som döljer sig där? Sjön är omkring 300 meter djup, med gott om undersjöiska grottor och skrymslen att gömma sig i.

Det sägs att Nessie inte släpper ifrån sig den som råkat hamna i sjön. Jag var där våren 2003 ‒ och aktade mig noga för att ramla i plurret. Min kamera hölls i högsta hugg, men ingen Nessie kunde siktas. Det enda som fastnade på bilden var de krusande vågtopparnas vita gäss, som i fornnordisk tradition symboliserar havsgudinnan Rans döttrar.  

När Columba omvände skottar till kristendomen hade vi i Norden den vendeltid som förebådade vikingatiden. De fornnordiska gudarna hade redan börjat formera sig. Gissningsvis bekämpade missionären tillbedjan av deras skotska motsvarigheter, och kanske anade han drag av midgårdsormen i den best han såg i Loch Ness.

Samma år som jag var där lät BBC genomföra en omfattande sökning i sjöns djup, med hjälp av sonarpulser och satellit. Man hittade ingenting.

Många påstådda observationer har gjorts under årens lopp, en och annan kanske efter whiskyprovning på något destilleri i grannskapet. I synnerhet har observationerna förekommit efter publiceringen 1934 av en bild, som tycktes föreställa en jättelik svanödla (vars förfäder levde för hundratals miljoner år sedan). Först efter 60 år kunde bilden konstateras vara en förfalskning.

En verklig entusiast har britten Steve Feltham varit. För ett kvartssekel sedan lämnade han både jobb, bostad och fästmö för att på heltid lurpassa vid Loch Ness. Han har nu dragit slutsatsen att det som iakttagits på sjöns hemlighetsfulla böljor i själva verket rör sig om en jättelik mal. Med uppemot fem meters längd och 300 kilos vikt är malen Europas största sötvattenfisk, näst efter den akut hotade stören.

Malar har placerats ut i Loch Ness för sportfiske, men det har skett i modern tid. Därmed utgör mal-spåret knappast någon förklaring till Columbas observation för halvtannat millennium sedan.

I våras genomfördes ännu en grundlig genomsökning av sjön, med hjälp av en undervattensrobot. Nu hittades Nessie faktiskt, det vill säga en nio meter lång modell som hade använts vid inspelningen 1969 av filmen The Private Life of Sherlock Holmes.

Nessie är långt ifrån ensam. Jämtarna har storsjöodjuret, som de måhända siktar under den årliga Storsjöyran i Östersund. Motsvarigheter finns i Vättern, i norska Selfjordsvatnet, i turkiska Vansjön, i Lake Washington utanför Seattle, i Paektu-bergets kratersjö på gränsen mellan Kina och Nordkorea och på många andra platser.

Studier kring livsformer som har med folktro snarare än etablerad vetenskap att göra kallas kryptozoologi.

Sjöormen ‒ en harmlös sillkung?

Vad vore vår maritima folklore utan sjöormen? Till skillnad från Nessie och hans eller hennes sötvattengelikar hör sjöormen hemma i det öppna havet. Men stora sjöormen får inte förväxlas med havsormarna, som är verkliga havslevande giftormar.

Stora sjöormen har väckt skräckblandad nyfikenhet i sekler. Ännu återstår mycket att utforska i havets djup, så ämnet är knappast uttömt. Som ordspråket säger: The oceans reveal their secrets only grudgingly.

En tung kandidat till att vara den verkliga sjöormen är den diskreta och helt harmlösa fiskarten sillkungen, som på japanska kallas ”drakkungens budbärare” (efter drakkungen Ryūjin, som härskar i sitt slott i havets djup). Sillkungen kan nå en ansenlig längd, kanske 15 meter eller rentav ännu mer. Men den lär sällan visa sig ovan vattenytan.

Många pensionerade brittiska örlogssjömän minns med fasa den 31 juli 1970 kl 1200. Då inföll the black tot day, den ödesmättade dag då den allra sista romransonen utdelades inom Royal Navy. Sedan dess lär observationer av sjöodjur och liknande ha blivit alltmer sällsynta från brittiska örlogsfartyg.

Romansonen var länge half a pint vid varje vaktavlösning. Det bör ha främjat observationer av alla de slag. Men 1740 införde amiral Edward ”Old Grog” Vernon sin vattenutspädda specialblandning. 1824 minskades ransonen till hälften, och 1850 reducerades seden till ett enda tillfälle per dag, klockan 1200. Åtta glas på skeppsklockan blev signalen för att ta ett glas.

Andra observationer kunde gälla den gigantiska sugfisken jätteremoran, som klamrade sig fast vid skrovet och hindrade framdriften. Det var nog snarare ett försök att förklara okända strömmar och andra orsaker till förseningar. Sådana sugfiskar finns i verkligheten men uppnår knappast ens en meters längd. En mera sannolik källa till friktion och minskad fart genom vattnet var alla långhalsmusslor som satte sig på skrovet.

Vid sidan av den ganska fredliga jätteremoran talades det om livsfarliga havsvidunder; exempelvis jättebläckfisken som kan dra med sig hela skepp i djupet. Men den vore värd sin egen mässa.