Nyligen berättade nättidningen Greek Reporter om 7.000 år gamla arkeologiska lämningar som just har upptäckts på havets botten utanför den sydkroatiska kusten.

Det får mig att minnas en lördagseftermiddag i början av 1981, då Svenska Orient Liniens m/s Tyrusland stävar mellan Elefsis längst in i Saroniska viken och Beirut. Det är min åttonde ”orientare”, men nu är jag inte med som besättningsmedlem utan för att skriva om livet ombord och i hamn.

Fartyget går bland de bergiga, skoglösa öar som kallas Kykladerna; mellan Amorgos i nord och lilla Anidhros i syd.

Bortom sydranden i sydväst döljer sig vad som finns kvar av Thera (eller Santorini), som för drygt 3.500 år sedan sprängdes och delvis sjönk i havet i ett våldsamt vulkanutbrott.

Visst är det spännande att våldgästa kommandobryggan en sådan dag och studera sjökortet, bläddra i den aktuella delen av det nautiska standardverket Pilot och kika på ekolodets skrivare. Det här är ett sedan årtusenden vulkaniskt och seismiskt aktivt område, I forna tider har jordens oroliga inre krävt sin tribut. Öar och kustområden har försvunnit i Medelhavet, och kanske förhistoriska högkulturer med dem.

Om detta språkar jag med bryggvakten denna lördagseftermiddag anno 1981 – när ekolodet plötsligt börjar bete sig underligt, just som vi har ön Anidhros helt nära om styrbord.

Skrivarens nål, som i flera timmar har registrerat ”normala” oregelbundna djupförhållanden, faller tvärt nedåt på pappersremsan. Den stannar på ett registrerat djup av cirka 235 famnar – ett djup som är oförändrat under de närmaste 4,1 nautiska milen. Därefter bryts regelbundenheten, och skrivaren registrerar ånyo ett mindre djup med mycket oregelbunden batymetri, havsbottnens topografi.

Säkert är det vi sett – utan att kunna veta vad som döljer sig där nere – något ovanligt, men kanske inget konstigt alls. Vilket inte hindrar oss från att fantisera om att vi i själva verket har upptäckt en sjunken fornstad, ett hittills okänt ”mini-Atlantis” på Medelhavets botten.

Men vem vet vad som döljer sig i havets djup till följd av årtusendens vulkanutbrott, samt jord- och undervattensbävningar? 

Vänligen undersök saken, du som har tekniska och ekonomiska resurser för undervattensforskning. Markeringen mellan kryssen på sjökortsutsnittet visar den platta bottnen.

”Thera non firma”

Legender om sjunkna kontinenter med lycksalighetsriken som gått under finns det gott om i åtskilliga kustområden. 

En rad arkeologer har länge föreslagit att det legendomsusade Atlantis i själva verket fanns just där återstoden av ön – eller snarare ögruppen – Thera eller Santorini ligger i dag, omedelbart nord om Kreta. Detta trots att deras vetenskaplige kollega Platon, som givit upphov till Atlantis-gåtan, uttryckligen talar om en kontinent utanför Herakles stoder. Dessa tolkas traditionellt som Gibraltarklippan och Monte Hacho i Ceuta, forntidens Calpe och Abila.

Det var omkring år 1500 f.Kr. som Thera drabbades av det kanske våldsammaste vulkanutbrott som världen har skådat i historisk tid. Det som återstår av den ursprungligen runda ön är dagens underligt cirkelformade Thera, samt småöarna Therasia och Kaimeni. Halva ön, drygt 80 kvadratkilometer, försvann i havet.

Invånarna var, i likhet med deras fränder på Kreta, ett högt utvecklat sjöfararfolk. Deras bostäder tycks inte ha stått dagens mycket efter i standard. Så plötsligt förintades allt.

Vad som vållat huvudbry bland historiker är att den dåtida högkulturen på Kreta under den legendariske kung Minos plötsligt försvann runt 1450 f.Kr., i det historiska perspektivet strax efter Thera/Santorinis undergång. Men kanske försvann den minoiska högkulturen helt oberoende av skeendet på Thera; möjligen genom en invasion från Peloponesos, i förening med kraftiga jordbävningar.

Att Thera inte heller i modern tid är något terra firma, fast land, visade sig 1955. Ett jordskalv på ön krävde ett femtiotal liv och vållade stor förödelse.