”Nisse tänker sjöman bli, segla till Jamaica…”

Rubriken, som lånats från en numera bortglömd barnvisa, skulle kunna syfta på Nils Ferlin. In på sitt sjuttonde år, 1915, lämnade den blivande poeten hemstaden Filipstad (”denna fördömda håla, alla skvallerkäringars residens”). Han for till Stockholm, där hans morbror – posttjänstemannen Thudin – hjälpte honom att få en friplats ombord i Rydbergska Stiftelsens elevfartyg Abraham Rydberg (stålskeppet, det andra av tre fartyg med namn efter Stiftelsens upphovsman). 

Till en början tänkte sig nog den unge värmlänningen på allvar en framtid till sjöss. Men sjölivet blev blott en av många etapper på en orolig hoppjerkas väg, och rydbergsgasten Nils Ferlin kom aldrig att tillhöra de vittbefarna sjömännens skara. Världskriget rasade. Abraham Rydberg höll sig inomskärs och längs den svenska ostkusten. Någon enstaka långresa gick till Kalmarsund, knappast längre än så. Av obekant anledning ändrades Nils uppförandebetyg från ”berömligt” till ”gott”, medan de yrkeskunskaper han tillägnat sig betecknades som ”försvarliga”.

I september 1915 åkte ynglingen tåg till Härnösand. På Sjömanshuset vid Skeppsbron skrev han in sig i tremastbarken Antons sjömansrulla, med 40 kronor per månad i hyra. Skutan var byggd 1877 i Bremen eller Bremerhaven och hörde nu hemma i Älmsta på Väddö i Roslagen. Därifrån kom även befälhavaren, Gustaf Andersson. Vid Nils Ferlins påmönstring låg Anton i Nyland, en bit upp i Ångermanälven. Innan han tog sig ombord skrev han några lugnande rader hem till mor, avrundade med den knappast helt trovärdiga noteringen ”Ingen fara för minor”. 

Han skrev också ”Jag har o får det nog bra”. Men stilen ombord skulle visa sig vara råbarkad. Nils var ingen vekling utan kunde nog ta för sig och ge igen. Ett bestående minne från slagsmålen i Anton var en lätt deformerad ”klyvarbomsnock”, som livet ut präglade hans uppsyn. Han lär ha skaldat ett versepos om den nävrätt som rådde ombord, men det är i så fall spårlöst försvunnet. I ett av hans ytterst få alster med sjölivsmotiv, därtill opublicerat, nämns däremot ingenting om bråken:

Nejdå, för det lärde jag mej
redan vid sextonårsåldern
på barken Anton från Väddö,
när jag betroddes att stå till rors,
att livet kan vara stort för en människa
understundom
och stjärnorna kan hon lita på
ända till tjugo minuter.

Anton kallades Roslagens stolthet, men efter upprepade missöden och olyckor hade hon även namn om sig att vara ett ”sorge-” eller ”otursskepp”. Ett av tillbuden inträffade i november 1915, då hon sprang läck i hård NV-vind och grov sjö tvärs Gotska Sandön och var ytterst nära att förlisa. Men då hade Nils Ferlin redan rymt i jylländska Frederikshavn och därmed avslutat sin korta sjömansbana. Senare i livet lär diktaren ha beklagat att han därigenom missade dramat på Östersjön. Däremot bör han vara glad över att ha sluppit skutans allra sista prövning. De tyska krigsherrarna hade proklamerat det oinskränkta ubåtskriget, och den 5 juni 1918 sänkte de Anton med brandbomber utanför Lindesnes. Först hade besättningen fått gå i livbåtarna. Efter ett dygn i rum sjö lyckades de skeppsbrutna svenska sjömännen nå Farsunds trygga hamn. 

Nils Ferlins trygga hamn skulle bli Klarakvarteren i Stockholm, med legendariska vattenhål som Pilen och Tennstopet. Men 1938 mötte den till synes oförbätterlige klarabohemen sitt öde. På en fest hemma hos den sjösinnade roslagskonstnären Roland Svensson träffade han finlandssvenskan Henny Lönnqvist. 1945 knöt de Hymens band och bildade hem i Penningby nära Norrtälje, bara någon enstaka kilometer från Roslagens kust. Där umgicks han flitigt med sin nio år yngre granne och diktarkollega, Gunnar Ekelöf.

Under åren i Klara lär Nils Ferlin även ha umgåtts med kollegor som Harry Martinson, Josef Kjellgren och Ragnar Holmström. De hade också trampat däck, en oerhört stark erfarenhet som kom att prägla deras diktning. Som exempel kan nämnas Martinsons Kap Farväl och Resor utan mål, Kjellgrens trilogi om s/s Smaragden samt Holmströms Benjamin och Män ombord. Men Ferlin lät sig inte stöpas i någon form utan förblev en udda fågel som gick sina egna vägar. Sjölivet var ett avslutat kapitel för honom. Som värnpliktig 1920 hamnade han inte ens i Flottan utan på Göta Livgarde.

Dock skrev han i trettioårsåldern några sjömansvalser; antagligen helt och hållet för brödfödans skull. I samlingen Yrkesvisor (i bokform 1944) finns ett alster där han ironiserar mot just den genren:

En sjöman har det nog rätt besvärligt
emellanåt och ej värst begärligt.
I plansch och sång han dock alltid är
en glad garçon och en Lycko-Per.

Just därför gungar han här på vågen
så u.p.a. och så käck i hågen.
Han dyker opp och han dyker ner
allt med ett treradigt handklaver.

Och han bär styrka och mod i barmen
och Tro och Kärlek och Hopp på armen
samt illustrerar – allt som sej bör
en skön och sjungande sjöcharmör.

Det kunde rydbergsgasten Nils skalda i kraft av egna erfarenheter, således i bjärt kontrast mot den komplett obefarne plåtslagaren Ruben Nilssons ambitiösa tilltag att skriva Den sanna sjömansvisan.

Ferlins mättnad på sjölivet var inte värre än att han lekte med tanken på att arbeta sig över Atlanten, för att hälsa på utvandrade släktingar. Men ödets lotter faller olika. Själsfränden Dan Andersson kom till Amerika men lyckades aldrig förverkliga sina sjömansdrömmar. Ferlin gick till sjöss men kom såvitt bekant aldrig till Amerika. Nisse lyckades inte hämta ett bananparti ifrån ön Jamaica, ej heller någon sockertopp så stor så stor, hem till mor från Kuba.

1961 seglade rydbergsgasten Nils in i sin allra sista hamn, 63 år efter att han såg dagens ljus i vänerhamnen Karlstad. Förhoppningsvis blev tillvaron muntrare än i den profetia som pryder gravstenen på Bromma kyrkogård:

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist…

Däremot var han knappast befaren nog för att få inträda i sjömännens yrkesparadis, Fiddler’s Green. Dit krävs nog särskild behörighet.

Källor: Jenny Westerströms biografi Nils Ferlin. Ett diktarliv (Bonniers, 1998). Därtill Ferlin-texter av Anette Lundin och Anders Ericson på Internet, samt ‒ om barken Anton ‒ olika årgångar av Rospiggen, utgiven av Roslagens Sjöfartsminnesförening.

Kommentarer

  • Klaus Ziegner

    Det är alltid lika roligt och intressant att läsa dina bidrag. Det tyckte jag redan när det begav sig på sjömans klubben i Stockholm. Hälsningar Klaus the Caterer

Artikeln är stängd för fler kommentarer