Ningpo-männens långa resa hem

Det svenska sjöfolket drabbades mycket hårt av andra världskriget. De tragiska och gripande ödena är oräkneliga. Men ett av dem upprör mer än de flesta: Sveriges sätt att önska 24 överlevande sjömän från krigsdrabbade m/s Ningpo välkomna hem en iskall afton för 75 år sedan.

På kvällen den 2 eller 3 januari 1946 tog en luggsliten skara färjan från Köpenhamn över till Malmö. Sex års påtvingad exil var äntligen över! Men de svenska sjömännen överöstes inte med några blommor. Det stod ingen orkester på kajen och välkomnade dem, och det hade de knappast heller förväntat sig. I stället möttes de av polis, som förpassade dem bakom lås och bom och förvägrade dem att ringa till sina i total ovisshet svävande anhöriga!

Hemresan hade varit lång. Den 23 november 1945 kunde de skeppsbrutna och strandsatta svenskarna lämna Shanghai med det brittiska trupptransportfartyget Tamaroa. Sex ur den ursprungligen 30 man starka besättningen lämnades kvar i Kinas röda jord.

Britterna är sea minded och förstod att uppskatta det civila sjöfolket. Svenskarna behandlades följaktligen väl ombord och i de hamnar som anlöptes under den långa resan. Den 30 december ankom fartyget till sin slutdestination Liverpool. Sjömännen tog sig nu med båt över Nordsjön till Esbjerg och vidare till Köpenhamn och Malmö och hemlandets välkomnande famn…

Ningpo-männens öde saknar inte thrillerns ingredienser. Snart skrev också kvällstidningsjournalisten Börje Heed den på sin tid uppmärksammade romanen SOS Ningpo, som med dagens språkbruk kanske skulle kallas dramadokumentär.

AB Svenska Ostasiatiska Kompaniets m/s Ningpo lämnade hemmahamnen Göteborg den 14 januari 1940; destinerad till San Francisco, dit hon anlände en månad senare. Efter lossning chartrades hon av De La Rama Steamship Coför fart mellan USA och Filippinerna. Knappt ett år senare avbröts chartern. Fartyget – som för tillfället låg i Manila – skulle nu befraktas av Statens Reservförrådsnämnd och ingå i den så kallade Göteborgs- eller lejdtrafiken.

Efter lastning i Osaka satte Ningpo kursen mot Surabaya på östra Java. Därefter ankom hon till Singapore den 31 maj 1941. Efter några veckor slog en taifun till mot hamnen och skapade stor förödelse. Indirekt blev den också orsak till Ningpos öde – i form av en drivande mina.

Minexplosionen slog upp ett hål i skrovet och satte propelleraxel och styranordning ur funktion. På ett ögonblick hade Ningpo förvandlats från ett modernt fartyg till ett redlöst vrak. Hon togs in på varv för att få hålet provisoriskt tätat.

Den 4 oktober började tugbåten Henry Keswick bogsera Ningpo mot Manila, där lasten skulle lossas, och sedan vidare till Hongkong för dockning och reparation. Den månadslånga bogseringen, som ansågs vara världsunik, blev dramatisk i grov sjö och kantrande monsunvindar. Än mer dramatik skulle lura på dem i destinationshamnen…

Först väntade något av lugnet före stormen. Fartyget dockades in på Kowloonvarvet. Befälet och några ur intendenturen stannade kvar ombord medan övriga kvarterades in på YMCA på Salisbury Road. De hade nog en ganska trivsam tid i Hongkong.

Men snart hopade sig orosmolnen över den brittiska kronkolonin. De japanska trupprörelserna kom allt närmare. Samtidigt som japanerna angrep Pearl Harbor på den hawaiianska ön Oahu den 7 december 1941 bombade de även Hongkong, som på sin sida datumgränsen var inne på den 8 december. Ningpo bogserades ut i bukten. Den 11 december varskodde britterna befälhavaren att sänka sitt fartyg senast kl 1930 samma dag, annars skulle de själva ordna det med egna metoder. Bottenventilerna öppnades och besättningen övergav fartyget.

m/s Ningpo sjönk på så grunt vatten att midskeppsbyggnaden och masterna stack upp. Senare skulle japanerna bärga fartyget och sätta henne i drift under egen flagg. 1944 mötte hon sitt slutgiltiga öde, sänkt i indonesiska vatten av en amerikansk ubåt.

Besättningen mönstrades formellt av den 15 december 1941, tio dagar innan japanerna hade intagit hela kronkolonin. Sjömännen blev nu helt beroende av det svenska konsulatet för livets nödtorft. Sedan tre av dem hade mördats under påsken 1942 fördes en decimerad skara i ett japanskt fartyg till Shanghai, där förhållandena ansågs vara säkrare. Men deras ofrivilliga vistelse var, som Yngve Gyllin skrev i Svenska Sjöfolksförbundets historik Förbund på sju hav, ”en enda lång kedja av lidanden, strapatser och förödmjukelser”. Det har också sagts att konsulatet bemötte dem som något slags lösdrivare snarare än skeppsbrutna yrkessjömän i akut nöd. Periodvis fanns det hopp om hemtransport per utväxlingsfartyg eller via Sibirien, men det grusades varje gång.

Ningpo-svenskarna var långt ifrån de enda utsatta västerlänningarna. Det japanskockuperade Shanghai var en internationell stad med åtskilliga tusen vinddrivna människor från alla väderstreck, däribland många strandsatta sjömän. De svenska sjömännen lär ha uppgått till drygt 60, däribland Ningpo-männen och en grupp från s/s Miramar av Göteborg. De försökte hanka sig fram under den extrema knapphetens stjärna. En del dog av sina umbäranden. Det stora flertalet for illa av hunger, bristsjukdomar, psykiska påfrestningar och ockupationsmaktens övergrepp. För dem var det en klen tröst att den kinesiska lokalbefolkningens lott var sju resor värre…

Om sättet att välkomna Ningpo-männen hem i början av januari 1946 skrev tidskriften Sjömannen: ”Det är inte utan att man önskar herrarna i Malmö en tids vistelse borta i Kina under samma förhållanden som de här relaterade…”

Efter hemkomsten följde ett efterspel på ett dussintal år av rättsliga spetsfundigheter. Ningpo-männen hade hamnat i ett juridiskt ingenmansland. Svenska Sjöfolksförbundet, som företräddes av advokaterna Sven Adamsson och Henning Sjöström, menade att de borde få full ersättning för den tid tvångsvistelsen i Ostasien hade varat. Deras norska och danska olycksbröder från Shanghai fick sådan gottgörelse redan inom ett år. Först efter sex år tillerkändes svenskarna ”av behjärtansvärda skäl” en viss ersättning för sitt psykiska lidande. 1959 fattade Riksdagen beslut om ytterligare en skärv, varpå samhället satte punkt för Ningpo-saken.

Redan på hösten 1940 hade statsminister Per Albin Hansson hållit ett radiotal, där han slog fast:

…Det svenska folket har förvisso med varm känsla tänkt på vårt sjöfolk och dess vackra pliktuppfyllelse under de hårda och farofyllda förhållandena under det sistförflutna året. Det är för mig en kär plikt, att uttala fosterlandets tack och beundran för sjöfolkets uppoffrande insatser under denna tid…

Samma fosterland förmenade dem snart rätten att fritt få disponera över sina egna inkomster. De som med livet som insats bidrog till hemlandets folkförsörjning, eller till den allierade slutsegern i de nervslitande atlantkonvojerna, tvingades stå med mössan i hand på svenska konsulat för att kunna köpa nya skor.

De som i åratal varit avskurna hemifrån på grund av krig välkomnades hem av en alldeles särskild mottagningskommitté. Där stod kronofogden, som krävde dem på obetalda skatter! Där stod länsman, med inkallelseorder till den värnplikt som sjömännen hade underlåtit att inställa sig till…!

Det skulle också dröja ett halvt sekel innan Sveriges regering gjorde avbön och tackade sjöfolket för dess insatser under andra världskriget. Den 6 september 1997 kunde det ske under högtidliga och gripande former på Stenpiren i Göteborg.

Kommentarer

  • Ole Moller

    Generelt var behandlingen af de hjemkomne søfolk som sejlede i alliered / neutral tjeneste under den anden vedenskrig was utrolig dårlig, Som beskrevet overfor, part udbetalte lønninger, små erstatninger, mange af dem blev næsten betragtet som forræddere, o.s.v. (Listen er lang).

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.