Andra världskrigets första åtta månader på västfronten kallades the phoney war, ʺlåtsaskrigetʺ. Skälet var avsaknaden av krigsaktiviteter just där. Men dödläget upphörde den 10 maj 1940, då Frankrike förklarade Tyskland krig och nazityska trupper invaderade Benelux-länderna. Slaget om Frankrike inleddes.
Snart fann sig en brittisk expeditionsstyrka i Dunkerque kringränd av övermäktiga tyska styrkor. Britterna stod nu inför valet mellan kapitulation och evakuering.
En märklig armada ingick i Operation Dynamo, som den 26 maj till den 4 juni 1940 räddade 340.000 brittiska och allierade franska soldater från Dunkerque över till England. Operationen omfattade 887 flytetyg i skytteltrafik, även fritidsbåtar. Sedan dess har alla civila fartyg och båtar som deltog i evakueringen den unika äran att få föra Englands Sankt Georg-flagg ‒ rött kors på vit botten ‒ som gös.
Operationen var lyckad långt över förväntan, men den skulle få en misslyckad fortsättning den 17 juni.
Kungliga postfartyget RMS Lancastria (ex Tyrrhenia) var ett brittiskt passagerarfartyg, sjösatt i Glasgow 1920. Hon var på 16.000 brutto och hade längden 176 meter. 1940 rekvirerades hon av den brittiska regeringen som trupptransportfartyg och fick då sitt nya prefix HMT (His Majesty’s Transport, syftande på den då sittande regenten George VI). Ett av hennes första uppdrag var Operation Alphabet, evakueringen av brittiska och allierade trupper från Narvik försommaren 1940.
Den 14 juni lämnade HMT Lancastria Liverpool på vad som skulle bli hennes allra sista resa. Två dygn senare ankom hon till floden Loires mynning, nära hamnen Saint-Nazaire vid Frankrikes Atlantkust. Syftet med Ariel, som operationen kallades, var att evakuera återstoden av den brittiska expeditionsstyrkan. Den 17 juni avseglade hon. Fartyget hade formell kapacitet för 2.200 passagerare, men uppgifterna eller spekulationerna om antalet människor som togs ombord varierar mellan 4.000 och 9.000.
På eftermiddagen samma dag bombades hon av tyska Junker-plan. Hon fick ta emot tre eller fyra direktträffar, varpå hon kapsejsade och sjönk efter 20 minuter.
Fartyget hade 16 livbåtar, men många var skadade av bomberna. De 2.500 livbältena som fanns ombord räckte långt ifrån till alla ombord. 2.477 överlevde och kunde räddas över på andra båtar och fartyg.
Uppgifterna om antalet offer varierar kraftigt, alltifrån 2.500 till 6.000. Hur som helst är HMT Lancastrias ödeden värsta katastrofen i den brittiska sjöfartens historia och den största enskilda brittiska förlusten av människoliv under andra världskriget.
När katastrofen inträffade hade Paris just fallit och Frankrike förberedde kapitulation inför den tyska övermakten. Storbritannien var inte färdig med sin mobilisering.
I det läget utfärdade landets nye premiär- och krigsminister Winston Churchill en så kallad D-notice (D som i defence, försvar). Det rörde sig formellt om ett tungt vägande ʺrådʺ till medierna att avstå från att berätta om katastrofen, för att inte undergräva befolkningens stridsmoral. Mörkläggningen skulle vara i 100 år, till 2040. De brittiska medierna tycks ha hållit sig till detta, men amerikanska och kanadensiska medier berättade om katastrofen någon månad efter att den ägt rum.
Mörkläggningen lär således fortsätta än i dag. Efterlevande till offren har krävt att katastrofplatsen får status av maritim krigsgravplats, men så har inte skett. Det brittiska försvarsdepartemenet har dock hänvisat till att den franska staten tilldelat platsen visst skydd.