Es Vedrà, Ibiza.

Fotograf: Peter Müller/Pixabay

Mytomspunna Es Vedrà

Det är inte utan att jag, i pandemins kölvatten, börjar känna medelhavs-abstinens. Sjötörnar på sju fartyg inom Svenska Orient Linien under en elvaårsperiod, samt rollen som skrivande ”barlast” på ett åttonde SOL-fartyg, har satt sina spår. Därtill en sammanlagt årslång landvistelse i Haifa-trakten och sporadiska landbesök i hamnar som Gibraltar, Barcelona, Marseille, Neapel och Venedig. Sammantaget har besök i ett dussintal av Medelhavets strandstater stärkt ett intresse för regionens kulturer, musik, språk, mattraditioner och historia.

Och så har vi den spanska ögruppen i Baleariska sjön, där Mallorca är huvudö. Som befaren sjöman trodde jag aldrig att jag någonsin skulle lockas till detta ”turistghetto”. Nu älskar jag ön, som är så mycket mer än bara Magaluf och Palma Nova. I ett tiotal år har jag regelbundet besökt dotter och barnbarn, som bor där. Jag har även lärt känna en hel del av öns miljöer, i alla väderstreck. Dock ännu inte den närmaste grannön Menorca och de ännu mindre Pityuserna, där den bland nordeuropeiska festprissar hägrande partyön Ibiza ‒ de katalanskspråkigas Eivissa ‒ är störst.

När jag för närvarande tvingas drömma mig tillbaka till Balearerna väljer jag ändå Ibiza, men inte för partylivet. I fantasin tar jag färjan från Palma de Mallorca till öns huvudort Vila d’Eivissa. Därifrån tar jag mig med taxi till öns sydvästra spets och försöker få någon lokal båtägare att mot ersättning ta mig ut till den lilla obebodda kalkstensön Es Vedrà, drygt en distansminut utanför själva Ibiza.

Enligt en spridd myt skulle ön vara en av jordens tre mest magnetiska plättar, men det har med kraft dementerats. Ytterligare en myt är att den 413 meter höga ön skulle utgöra toppen av det sjunkna Atlantis. Vidare påstås Es Vedrà vara hemvist för de förföriska sirener som försökte locka iland Odysseus från hans skepp, vilket skildras i Homeros epos Odysséen.

Här håller också feniciernas mångudinna Tanit till, i sin egenskap av Ibizas beskyddarinna. Under fullmåne lär offerriter till henne ha genomförts på öns stränder.

Kring Es Vedrà har även gjorts påstådda UFO-observationer, med slutsatsen från somliga att ön utgör inkörsport för interstellära farkoster ‒ och att det rentav skulle finnas en hemlig submarin UFO-bas vid ön.

1855 sökte karmelitmunken Francesc Palau y Quer sin tillflykt till ön för att i ensam bön utröna Guds vilja. Efter en vecka, då han endast livnärde sig på vattendroppar i den grotta där han sökt skydd, fick han en uppenbarelse av en helgonlik vitklädd kvinna. Det ledde till att han 1988 saligförklarades av påve Johannes Paulus II.

Den lilla ön är sedan dess obebodd, sånär som på några vildgetter och en koloni eleonorafalkar (uppkallade efter den sardiska hjältinnan Eleonora, som på 1300-talet lät fridlysa alla rovfåglar).

Vid något tillfälle lär två bröder ha tagit sig dit för att plocka den flockblomstriga läkeväxt som på Balearernas katalanska folkmål kallas fenoll marí (”havsfänkål”) och på svenska strandsilja. De trodde att den skulle kunna kurera deras far, som led av någon obotlig sjukdom. Väl på ön mötte de en enorm jätte, som höll till i en av öns många grottor. Med hjälp av list lyckades bröderna försvaga jätten, så att de kunde plocka pappans tilltänkta undermedicin och återvända till Ibiza.

(Den vitaminrika sandsiljan konsumerades för övrigt av gårdagens sjömän som förebyggande skydd mot skörbjugg.)

Es Vedrà är således en mycket spännande plats, en av många runt Medelhavet. Men jag tvivlar på att jag någonsin lyckas ta mig dit, förutom i fantasin.

Däremot reser jag tillbaka till Mallorca så snart det åter blir möjligt. Gärna med en avstickare till Menorca, som behärskades av britterna under större delen av 1700-talet och vars befolkning fortfarande har traditionen att dricka gin. Därtill har öborna en hel del engelska låneord i sin katalanska dialekt.

Till Menorca tar man sig med färjan mellan Alcúdia på norra Mallorca och Ciutadella. Denna hamn är bland annat känd för sina oregelbundet återkommande sjösprång, på katalanska rissagas, som är ett slags väderalstrad ”tsunami”.

Kommentarer

  • Helena

    Vad härligt med havets och öarnas legender! Visst vill man att Atlantis ska ha korn av sanning. Och de förföriska sirenerna? Antag att sagan var enormt överdriven men hade någon liten grund i alla fall. Fascinerande ämnesval av Torbjörn, och väl berättat.

Artikeln är stängd för fler kommentarer

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.