Mogen dam håller ångan uppe

En kombination av ljud och bild från s/s Bohusläns brygga har etsat sig fast i minnet. Skepparen Bengt Cremonese får syn på en vän och facklig trätobroder från maskinbefälskåren nere på kajen. Hälsningen lyder:

– Här ombord är det f-n i mej full fart i maskin!

Varpå han drar på ett öronbedövande bröl med ångvisslan, så att skorstenen för ett ögonblick försvinner i ångan.

– Det kallar jag steam…

Fram till att sjukdom och död stoppade honom var ”Cremo” en av entusiasterna bakom Sällskapet Ångbåten, som ser till att Västkustens sista skärgårdsångare oförtrutet kan leva vidare. Cremo ställde upp ombord ännu oftare än förr, sedan han gått i pension efter drygt 20 år på Stena Danicas brygga. Dessförinnan var han – i likhet med flertalet skeppskamrater på s/s Bohuslän – ute till sjöss ”på riktigt”; i vidsträckt fart på världshaven. Det rör sig med andra ord om ett salt gäng fackmän, och deras kärlek till den mogna damen är inte svårbegriplig.

Sagan om s/s Bohuslän är just – sagolik. Då under de sista åren av bedrägligt lugn före den stora stormen – världskriget – var det inte ens självklart att hon skulle få komma till världen…

Det börjar med att Marstrands Nya Ångfartygs AB kastar lystna blickar på s/s Balder av Norrköping. Hon visar sig emellertid ha för stort djupgående för Albrektsunds kanal, som är skärgårdsångarnas självklara farled in till Marstrand. Rederiet lägger i stället en fartygsorder inne på ”Torpet”, Eriksbergs Mekaniska Verkstad.

När det i december 1913 drog ihop sig till dop och stapelavlöpning lutade starka krafter i rederiledningen åt namnet Carlsten, efter den fängslande fästningen hemma på Marstrandsön. Till all lycka lär någon i styrelsen ha genomfört en kupp; slitit till sig champagneflaskan, hivat iväg den mot nybyggets stäv och hojtat:

– Ditt namn skall vara Bohuslän..!

Bortom synranden passerar världskrig och revolutioner revy, alltmedan s/s Bohuslän lugnt tuffar vidare på sin invanda trad mellan Göteborg och Gravarne/Smögen samt Marstrand och andra bryggor däremellan. Som fackterm kan revolution även syfta på propelleraxelns jämna rörelse då kolvångmaskineriet – fartygets hjärta – dunkar som det skall.

Tiderna förändras och andra revolutioner står för dörren. Dieselmotorn börjar tränga ut ångmaskinen. Plötsligt är det inte längre vattenvägar som binder samman kustsamhällena, utan i stället utbyggda broförbindelser och vägnät för bussar och privatbilar.

1951 tvingas Bohuslän kompromissa med drivmedlet. Efter att ha slukat kol i knappt 40 år anpassas hon nu till att i stället sörpla olja; 300 liter i timmen under gång! Däremot kan hon oförändrat titulera sig s/s som i steam ship.

I samma veva upphör Marstrandsbolaget. Uddevallas store son, skeppsredare Gustaf Thordén, tar över i något år. Bohuslän förbyggs på Uddevallavarvet. Hon berikas med tidens melodi taxfree shop och sätts 1954 in på traden Helsingborg–Köpenhamn. Det går inte så bra.

Nu följer en kortare reträtt till Bohuslän och ytterligare en törn på Öresund, innan hon 1961 sätts in på Strömstad–Sandefjord. Det äventyret varar till och med säsongen 1963. Året därpå sätter norrmännen in en modern bilfärja på linjen.

Efter ytterligare halvtannat år tycks sagan vara all. I mars 1965 löper Bohuslän ut på vad som förefaller vara hennes allra sista resa. Den går från Marstrand, där hon legat sysslolös efter sitt norska äventyr, till skrotvarvet på Ringön. Hennes tid är utmätt. Den vackra men till mogen ålder komna damen skall nu ljuta skrotdöden!

Just då bildar de salta entusiasterna Sällskapet Ångbåten. De lyckas köpa loss och rädda Bohuslän, varpå de med gemensamma ansträngningar – och stöd från goda externa krafter – piffar upp henne, så att hon redan 1966 kan återinsättas i trafik, nu med Stenpiren som hemmahamn. Sedan dess hjälps de åt att hålla henne i god trim, i takt med att nya ålderdomskrämpor uppenbarar sig.

Det är varken mer eller mindre än en maritim kulturgärning. Mycket riktigt har Statens Maritima Museer kulturmärkt s/s Bohuslän, vilket intygas av en plakett ombord. Så har även skett med Sällskapet Ångbåtens andra skötebarn; s/s FÄRJAN 4, som också är Göteborgs sista av sin art. Till skillnad från Bohuslän ägs FÄRJAN 4 av Sjöfartsmuseet, som anförtror henne i Sällskapets vård.

Billig i drift är hon inte, gamla Bohuslän. Underhållet lär gå på en och annan miljon om året. Därför ligger det i båda parters intresse att vi som passagerare passar på att njuta av umgänget med henne i en unik miljö av sammet, blankverk och ädla träslag, av sunsegel och däcksplankor i lärk och av roderratt i jätteformat samt kommunikationsmedel som maskintelegraf, talrör och ångvissla. Den som till äventyrs beskådade maskin när damen var yngre känner igen sig den dag som i dag är. Det mesta är intakt.

Ombord finns plats för 280 passagerare. Långskepps mäter s/s Bohuslän 43 meter. Hon är god för 700 indikerade hästkrafter, vilket ger 12 knop.

Gumman har hunnit bli vittbefaren på gamledar, efter att ha hållit sig till Skagerrak, Kattegatt och Öresund under ungdomens aktiva tjänstgöring. Det har blivit deviationer till både Oslo, Köpenhamn, Kiel och Stockholm för stolta möten med andra prominenta ångare.

Det ligger inte för s/s Bohuslän att vara ängslig för Sjöberg. Hon är byggd för att kunna tampas med busväder utifrån Västerhavet och anses tåla väldigt mycket stryk. Däremot går hon gärna inomskärs när det blåser upp – mera av hänsyn till skroven på känsliga passagerare än till sitt eget skrov.

Fotnot: En tidigare version av texten publicerades i Utkik nr 3 2006 och bilden togs 2007.