Minns de civila krigsseglarna!

Den 6 september kan vi uppmärksamma ett 25-årsminne. Den 6 september 1997 kunde de svenska krigsseglarna från andra världskriget äntligen hedras efter förtjänst. Det skedde på Stenpiren i Göteborg. Därav de följande årens krigsseglardagar.

För sjömanskåren var andra världskriget paravanernas och de utsvängda livbåtarnas tid. Sverige förklarade sig neutralt vid krigsutbrottet i början av september 1939. Tre veckor senare skedde den första svenska krigsförlisningen. Den tyska ubåten U 4 sänkte ångfartyget Gertrud Bratt utanför den norska sydkusten. Dock lät man besättningen gå i livbåtarna innan torpeden avfyrades. 

I rask följd drabbades fler svenska fartyg: Ångfartygen Silesia, Nyland, Britt, Gun och Mercia. Den 9 oktober sänktes s/s Vistula vid Shetlandsöarna av tyska U 37. Även då fick besättningen nåden att gå i livbåtarna. Men vinden friskade i och vädret försämrades snabbt. Styrbords livbåt nådde aldrig land utan vattenfylldes och försvann i havets djup med sin mänskliga last. Åtta svenskar och en ryss blev det neutrala Sveriges första krigsoffer. De skulle bli många, många fler.

Den 9 april 1940 inledde Tyskland ockupationen av våra skandinaviska grannländer. Ett heltäckande minfält inrättades mellan Lindesnes och Hanstholm, förutom en kontrollerad ränna längs den norska kusten. Skagerrakspärren bevakades dygnet runt av tyska patrullbåtar och tyskt flyg. 

Åtgärden fick mycket långtgående konsekvenser för det starkt import- och exportberoende Sverige. Vår handelsflotta var nu delad i två hälfter; de huvudsakligen äldre ångfartyg som befann sig innanför spärren och de huvudsakligen moderna, maskindrivna fartyg som befann sig utanför spärren och skulle förbli där kriget ut. Omkring 8.000 svenska sjömän var utestängda från hemlandet och kom i stället att ge betydelsefulla bidrag till den allierade krigsinsatsen.

Hösten 1940 höll statsminister Per Albin Hansson ett radiotal till nationen, där han starkt betonade sjöfartens roll för folkförsörjningen:

”Det svenska folket har förvisso med varm känsla tänkt på vårt sjöfolk och dess vackra pliktuppfyllelse under de hårda och farofyllda förhållandena under det sistförflutna året. Det är mig en kär plikt, att uttala fosterlandets tack och beundran för sjöfolkets uppoffrande insatser under denna tid. För dem, som därvid låtit sina liv, böja vi våra huvuden i vördnad.”

Dessvärre skulle inte den inställningen vara en bestående ledstjärna. Snart omyndigförklarades sjömännen. De förmenades rätten att fritt förfoga över sina egna inkomster. När de kom hem, ofta med fysiska och psykiska men av det de varit med om, var det inga blommor, orkestrar och hyllningstal som väntade. Där stod länsman för att förpassa dem till den militärtjänst som de inte hade inställt sig till. Där stod kronofogden och inkrävde obetalda skatter av dem som kriget hade stängt ute från hemlandet. De skönstaxerades och fann sina krigsriskkonton tömda av myndigheterna. 

Krigets facit var fasansfullt, även för det neutrala Sverige. Omkring 1.400 besättningsmedlemmar på svenska fartyg hade omkommit. Därtill kommer flera hundra svenska sjömän som omkom som besättningsmän på utländska lastfartyg i allierad tjänst. En rimlig bedömning är att omkring 2.000 civila svenska sjömän omkom till följd av kriget. Mer än 200 svenska fartyg gick förlorade.

Sverige glömde snart sina krigsdeltagare. Det skulle dröja ett halvsekel innan nationen hedrade dem efter förtjänst.

Sjömanskåren och den maritima kretsen hade däremot inte glömt krigsseglarna. Till minnet av dem bidrog Bohusläningens lokalredaktör i Lysekil, Terje Fredh. Alltifrån Kullagertrafiken 1975 gav han ut en lång rad småskrifter på eget förlag om sjömännens umbäranden under kriget. Dessutom har han skrivit Utanför spärren del 1-4 och Innanför spärren i bokform. Han var något av droppen som urholkade stenen. Fredh har vid ett flertal tillfällen blivit belönad och fått stöd av Stiftelsen Sveriges Sjömanshus. I gengäld bidrog han kraftfullt till den permanenta krigsseglarutställning som kunde invigas på Sjömanshusmuseet i Uddevalla 1997.

Kvartalstidskriften Utkik inledde 1990 en återkommande serie med John E Persson som huvudskribent, under vinjetten HALVSEKEL EFTER MASSAKERN PÅ CIVILA SJÖMÄN. Fylliga tillbakablickar gjordes om det som hade drabbat svensk sjöfolk 50 år tidigare. Serien, som pågick till 1995, bidrog också till att väcka uppmärksamhet kring krigsseglarna. Det gjorde även sjöbefarna författare som Lennart Lundberg och Paul Paulsson. Tillsammans med Terje Fredh fick de dela på Stiftelsens litteraturpris 2006, tio år efter att processen att hedra sjömännen hade inletts.

1991 belönades James McLoughlin, USA, med Stiftelsens graverade pokal samt diplom för räddningen av 16 svenska besättningsmän på Canton, som torpederades utanför den irländska kusten 1940.

Krigssjömännens sak uppmärksammades på en sjömanskulturdag i Uddevalla den 27 oktober 1995, med Stiftelsen Sveriges Sjömanshus och Handelsflottans kultur- och fritidsråd som arrangörer. Bland annat premiärvisades Maj Wechselmanns film om dem som seglade utanför spärren, Rapport om de drunknade och de glömda. Stiftelsen hade bidragit med 250.000 kronor till produktion av filmen, som även visades i SVT.

Mötet i Uddevalla avslutades med att arrangörerna och sjöfartens övriga organisationer lade ned kransar vid Sjöfartsmonumentet i stadens inre hamn; skapat just till minne av de sjömän som kriget och havet tog. Ceremonin skedde i ett hällande regn som förstärkte stundens allvar. Strax innan hade kommunikationsminister Ines Uusmann hört av sig till mötet och beklagat att hon inte kunde närvara, samtidigt som hon uttryckte en önskan om att få träffa företrädare för krigssjömännen.

Det mötet ägde rum på Vasamuseet i Stockholm den 7 mars 1996, ett datum som samtidigt var startskottet för processen att hedra de svenska krigssjömännen. Det skulle ske på tre vägar. Ett upprop skulle göras för att få kontakt med så många kvarlevande krigsseglare som möjligt. Alla skulle få en personlig minneshandling. Ett minnesmärke skulle resas. Ines Uusmann gav uppdraget till Sjöfartsverket, Handelsflottans kultur- och fritidsråd och Stiftelsen Sveriges Sjömanshus. En bred arbetsgrupp trädde snabbt i funktion, under Sjöfartsverkets generaldirektör Anders Lindströms ledning. På 18 månader lyckades gruppen ro det i hamn som hade försummats i ett halvt sekel. 

Uppdraget att finna så många av de kvarlevande krigsseglarna som någonsin möjligt gick till Terje Fredh och mig. Det skedde med hjälp av upprop och ett mödosamt detektivarbete. Namn och födelsedata fångades upp ur skeppsrullor från krigsåren. Tusentals sökningar gjordes i mantalsskrivningsregistret SPAR. Till ovärderlig hjälp var Sjömansregistrets chef Johan Bagge. Han kunde slutgiltigt bekräfta många hundra krigsseglares identitet genom att gå in i det gamla, manuellt förda sjömansregistret, som då ännu fanns på Sjöfartsverkets huvudkontor här i Norrköping. 

Terje Fredh och jag hade även uppdraget att få ihop minneshandlingen, boken KRIGSSEGLARE. Terje Fredh var huvudförfattare och vår dåvarande statsminister Göran Persson skrev förordet. Tillsammans med bokförläggare Lena Pilborg på förlaget Tre Böcker lyckades vi besegra tidsnöd och andra hinder.

Den 6 september 1997 invigde ministern konstnären Lars Kleens minnesmärke på Stenpiren i Göteborg. (Det har sedan dess flyttats till Lilla Bommen, framför barken Viking.) Totalt ledde uppropet och ett tidsödande detektivarbete till att kontakt kunde upprättas med 2.780 krigsseglare. Omkring 900 av dem kunde närvara på Stenpiren. Vid samma tillfälle delades minneshandlingen ut med mottagarens namn på omslaget.  Gripande scener utspelade sig då gamla skeppskamrater, som efter torpederingar hade flutit omkring i samma livbåt, återförenades drygt ett halvt sekel senare. För de grånande sjömännen var det en upprättelse, om än en senkommen sådan. 

Sedan dess bjuder Sjömanskyrkan i Sverige in till en årlig minneshögtid i några svenska hamnar. Vanligen äger den rum första söndagen i september – utom i Malmö, där man av gammal hävd träffas på Alla helgons dag. Stiftelsen Sveriges Sjömanshus bidrar med kostnaden för minneshögtiderna.

Till sist skulle jag vilja återge några svenska inslag under andra världskriget.

För det neutrala Sverige var sjöfarten en bokstavlig livlina. Utan den skulle varubrist och svält snart stå för dörren. Nu hade en helt ny situation uppstått. Landet var inringat och hade hamnat i ett mycket problematiskt beroendeförhållande till det mäktiga Tyskland. Ett fullt rimligt scenario vore att Sverige hade svultits ut, pressats ned på knä och i slutändan tvingats acceptera ett långtgående nazityskt ”beskydd”.

Men livlinan kunde säkras tack vare djärva och skickliga förhandlingar i den högre diplomatiska skolan. Spindel i nätet var Rederi AB Transatlantics VD Gunnar Carlsson, som redan under första världskriget hade visat sin mångsidiga kompetens till båtnad för nationen och dess sjöfart. Nu var han även ordförande i Sveriges Redareförening och ledande kraft inom den föreningen närstående Sjöfartskommittén 1939, som bistod regeringen i den svåra uppgiften att säkra landets utrikeshandel efter krigsutbrottet. Carlsson ledde personligen förhandlingarna med de allierade makterna för att få till stånd fri lejd för oceangående svenska fartyg. Motsvarande förhandlingar med Tyskland sköttes av skeppsredare K.R. Bökman, som var VD för Svenska Lloyd. Efter att de genomförts framgångsrikt tog den delikata uppgiften vid att samordna de brittiska och tyska kraven beträffande kontrollfunktioner, rutter med mera. Gunnar Carlsson gick nu i bräschen genom att låta två av Transatlantics egna fartyg ta risken att testa systemet. 

Mot slutet av 1940 lämnade Remmaren Göteborg i ballast, samtidigt som Gullmaren dirigerades till New York för att ta full last till Göteborg. En given förutsättning var att USA då ännu inte deltog i kriget. Om Gullmaren trots allt skulle stöta på patrull inför passagen genom Skagerrakspärren var reservplanen att i stället gå till Murmansk och lossa lasten där. Men den 30 december ankom fartyget till sin hemmahamn Göteborg. Därmed hade lejdtrafiken inletts.

(Egentligen är beteckningen lejdtrafik en aning missvisande. De krigförande talade inte i termer av bokstavlig fri lejd (Geleit respektive safe-conduct) utan snarare om tillstånd för de berörda fartygen att passera på egen risk. I officiella sammanhang användes i stället beteckningen Göteborgstrafiken.)

Ett besläktat inslag i krigsårens svenska sjöfart var de humanitära insatserna i Röda Korsets tjänst. Grekland hade ockuperats av axelmakterna. Landet var försatt i kaos och grekerna svalt. Röda Korset tog kontakt med svenska rederier om att ställa fartyg till förfogande för matleveranser. Först ut var Transatlantics m/s Hallaren, som i mars 1941 levererade 5.000 ton vete som hade lastats i Lissabon. 

I fortsättningen var det vanligtvis kanadensiska hamnar som anlöptes för spannmålslaster till Grekland. De deltagande svenska fartygen och deras besättningar räddade bokstavligen livet på hundratusentals greker men utsattes själva för mycket stora faror runt det krigshärjade Medelhavet. Deras neutrala status och påmålade rödakors- och nationalitetsmarkeringar var ingen som helst trygghetsgaranti.

Sommaren 1942 stävade svenska s/s Stureborg mot Haifa för att lasta vete till Greklands svältande folk. Syd om Cypern torpederades hon av italienskt flyg och sjönk på mindre än en minut. Halva besättningen omkom omedelbart medan tio man lyckades ta sig upp på den osurrade räddningsflotte som vid denna tid var föreskriven på alla svenska fartyg. På flotten fanns en mycket begränsad mängd färskvatten och proviant och inget som helst skydd mot Levantens brännande sol. En efter en föll de ifrån av brännskador, törst och hunger. När flotten äntligen nådde land efter 18 dygn var endast en av Stureborgs 20-mannabesättning kvar i livet.

De livgivande matleveranserna med svenska fartyg etsade sig fast i grekernas kollektiva minne. Men inte enbart i deras. Hos Nederländernas mot krigsslutet svårt svältande befolkning blev Zweeds wittebrood, svenskt vetebröd, ett begrepp. I slutet av januari 1945 ankom gamla s/s Noreg och s/s Dagmar Bratt på Röda Korsets uppdragtill landets nordligaste hamn Delfzijl. Där lossades 3.700 ton livsmedel, framför allt mjöl i säckar samt margarin, men även salt sill i tunnor från Bohuslän och andra matvaror. En månad senare ankom Transatlantics m/s Hallaren till Delfzijl, lastad med drygt 4.000 ton livsmedel. Lasten läktrades över i pråmar, som längs landets kanalnät nådde de mest utsatta människorna i sydvästra Nederländerna. 

På samma sätt lever minnet av svenska s/s Vega på Kanalöarna, det enda brittiska territorium som Tyskland lyckades ockupera under kriget. Hon gjorde sex biståndsresor i Röda Korsets tjänst för att undsätta den svårt svältande befolkningen på Jersey, Guernsey, Alderney och Sark. Ett flertal böcker har skrivits om hjälpinsatsen.

Sommaren 1940 uppkom en akut kris i relationerna mellan Sverige och Storbritannien. Efter krigsutbrottet hade Sverige sökt med ljus och lykta efter vägar att snabbt förstärka neutralitetsvakten. Möjligheter öppnade sig i Benito Mussolinis fascistiska Italien, som ännu ej deltog i kriget. En utsänd svensk kommission lyckades bland annat köpa fyra jagare; två äldre som nu döptes om till Psilander och Puke samt två yngre men avsevärt mindre som fick namnen Romulus och Remus. Dessutom köptes fyra torpedbåtar, som utan incidenter fraktades till Sverige ombord i Svenska Orient Liniens m/s Boreland i mars 1940. 

Desto mer dramatisk blev jagarnas hemfärd till sitt nya flaggland, tillsammans med Svenska Lloyd’s passagerarångare Patricia och Trelleborgs Ångfartygs AB:s tanker Castor som inchartrade hjälp- och depåfartyg. Den 20 juni uppbringades de vid Färöarna av en brittisk flottstyrka. Inför hotet om att de annars skulle sänkas med vapenmakt valde den svenske expeditionschefen, kommendörkapten Torsten Hagman, att stryka flagg och överlämna jagarna till britterna.

Beslutet var inte oomtvistat. Bland hetsporrar i den svenska marin- och försvarsledningen luftades indignation över att agerandet hade besudlat Sveriges ära. Andra bedömare kunde se skrämmande perspektiv öppna sig för nationen om de svenska jagarna hade satt sig till motvärn. Efter två veckor frisläpptes de dock. 

År 2000 nådde ett gripande brev Näringsdepartementet. Avsändare var David Mordaunt i Grimsby, vars far räddades av svenska Stureholms besättning under slaget om Nordatlanten 1940. Dramat anses vara ett enastående exempel på hjältemod från den svenska besättningens sida.

I november 1940 ingick m/s Stureholm bland 37 lastfartyg i en ostgående allierad konvoj. De skyddades av den brittiska hjälpkryssaren Jervis Bay, som gjorde tappert motstånd när det nazityska slagskeppet Admiral Scheer dök upp och gick till attack. Konvojen kunde därigenom skingras och – sånär som på fem fartyg – undkomma, samtidigt som Jervis Bay bombarderades sönder och samman. Till sist måste de som var kvar i livet överge fartyget. Stureholm bröt mot konvojinstruktionerna genom att stanna för att undsätta de skeppsbrutna, ett arbete som pågick natten igenom i hårt väder och grov sjö. Sammanlagt räddades 68 man från Jervis Bay

– Utan Stureholm hade ingen ur besättningen överlevt, och jag för min del skulle aldrig ha sett dagens ljus! skrev Mordaunt. 

Kontakt förmedlades mellan Mordaunt och Hilding Tiderman i Farsta, som då var den siste kvarlevande av de svenska hjältarna från m/s Stureholm.

Betecknande för en förändrad attityd till sjöfolk var det som väntade en luggsliten skara överlevande svenska sjömän från Ostasiatiska Kompaniets m/s Ningpo. När världskriget nådde Ostasien i december 1941 låg fartyget i Hongkong, dit hon hade bogserats efter att ha minsprängts på Singapores redd. Besättningen på 30 man hamnade i det japanskockuperade Shanghai, där de satt fast kriget ut. Sex av dem dog. När de övriga i början av januari 1946 äntligen kunde kliva iland i Malmö efter fem långa års påtvingad bortovaro välkomnades de av polisen, som låste in dem och förvägrade dem att ta telefonkontakt med sina nära och kära.

Den gamle, svårt cancersjuke eldaren Folke Persson bar på ett plågsamt minne när krigsseglararbetsgruppen kom i kontakt med honom 1996. I krigets slutskede var han mönstrad på s/s Drottningholm, som var chartrad av Röda Korset för fångutväxlingstrafik. Vad som kallades ”inemot 500 turkiska medborgare” skulle medfölja fartyget till Istanbul för att utväxlas mot tyska diplomater. 

”De var judar från pinolägren, inga turkar!”, hävdade Folke mycket bestämt. Många var i mycket dåligt skick när de fördes ombord direkt från nyanlända järnvägsvagnar på kajen i Göteborg.

Judarna behandlades väl ombord, men vid ankomst Istanbul förvägrades de att debarkera. I stället förpassades den svårt medtagna gruppen till en eländig tillvaro på öppna pråmar, som hade förtöjts längs Drottningholms sjösida. En morgon var pråmarna och deras mänskliga last borta. Sedan dess hade Folke plågats av ovissheten om judarnas öde. 

Kontakt togs med Judiska Församlingen i Göteborg, som sände frågan vidare till Israel. Svar kom, som samtidigt var en bekräftelse på Folkes berättelse. Det hade verkligen rört sig om överlevande judar från koncentrationslägren Bergen-Belsen och Ravensbrück. Från Turkiet hade de lyckats ta sig till det då brittiskstyrda mandatområdet Palestina! När Folke fick veta detta fick han frid i själen. Strax därefter tog cancern ut sin rätt och han seglade in i den sista hamnen.

(Anförande som hölls i Norrköping på Krigsseglardagen den 4 september. Det bygger i huvudsak på avsnitt i två av mina böcker, På stadig kurs och Gränslös sjöfart.)

Kommentarer

  • Torkel Bodin

    Tack Torbjörn! En mycket upplysande och bra artikel om krigsseglarna!

    • Claes Benroth

      Alltid intressant att läsa dina artiklar.
      Tack

  • Erik Hammarström

    Jag gick till sjöss 1955. Då fanns det alltjämt sjöfarare i besättningarna med svåra minnen från åren till sjöss under WW2. Skeppskamrater som farit illa. Skeppskamrater med spritproblem och havererade liv, ”misshandlade” av myndigheter och utan hjälp och rehabilitering. En Svensk skamfläck som gör mig alltjämt upprörd och skamsen.

  • Helena

    Tack, det känns mycket väsentligt att den här sällan omnämnda biten av historien bevaras. Sakligt beskrivet av dag – och rörande att läsa.

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.