Mångsidige kraken

Kraken, vår skandinaviska version av jättebläckfisken, har tack vare covid-19 kommit i ropet. En undervariant av omikron-viruset har begåvats med just det ”smeknamnet”. Bakom tilltaget lär den kanadensiske biologiprofessorn Ryan Gregory stå. På sina håll har det redan kritiserats som ett oblygt missbruk av traditionellt skandinaviskt kulturgods. Beteckningen kraken saknar emellertid officiell förankring inom den medicinska världen.

I mytens värld kunde kraken vara två kilometer lång och vid uppstigning till havsytan uppfattas som en ö. Vid neddykning orsakade den en övermäktig malström, som kunde suga ned stora fartyg.

I Battery Park på Manhattans sydspets lär finnas en mycket speciell staty, om den står kvar. Den föreställer en jättebläckfisk som drar ned Staten Island-färjan Cornelius G Kolff i Hudson River’s djup. Statyn är tillägnad de 400 dödsoffren när detta skulle ha skett den 22 november 1963. Det bara det att händelsen aldrig har ägt rum! Däremot inträffade en annan tragedi på riktigt just den dagen – mordet på president John F Kennedy i Dallas, Texas.

Verklighetens Cornelius G Kolff tuffade oförtrutet vidare och ljöt skrotdöden först 2003.

Jag har själv aldrig sett statyn. Mina enda besök i New York skedde några månader före det påstådda olycksdatumet, då Rexbolagets m/s Husarö gjorde två anlöp i grannhamnen Newark under sin amerikanska kustresa. Minnesmärket lär ha invigts först 2016.

Konstnären Joseph Reginella tycks ha specialiserat sig på minnesmärken över katastrofer som, skonsamt nog, aldrig har ägt rum. Antagligen gör han det för att testa sina medmänniskors godtrogenhet. En annan av hans statyer restes till minne av sex besättningsmän på bogserbåten Maria 120 som påstods ha försvunnit spårlöst den 13 juli 1977 – kidnappade och bortförda av rymdvarelser. Tro’t den som vill!

Kraken är långt ifrån ensam i havens outforskade djup. Det har rapporterats från alla hav om andra uppenbarelser av det gäckande havsodjuret, med eller utan verklighetsgrund. En är Karibiska havets lusca. En annan är ainufolkets akkorokamui (”tentakelutrustad gudom”) i nordjapanska farvatten.

Gemensamt för dem är att de tros vara gigantiska arter av den tioarmade bläckfisken, på engelska squid. Den har två långa tentakler och åtta kortare armar. (Besläktad med denna kategori är även sepia, på engelska cuttlefish). I sjömännens mångsekelgamla folklore anses de kunna omsluta och sänka hela fartyg, med man och allt.

Dock tros de leva på flera tusen meters djup och flyta upp till ytan först när de dör. Det största exemplar som påträffats var drygt 18 meter långt och vägde ett ton. De har påstått kunna bli upp till 60 meter långa, men handfasta bevis saknas.

Andra besläktade jättemonster i havet tillhör kategorin åttaarmad bläckfisk, octopus. Det förekommer skräckhistorier om att de kan dra ner människor i djupet för att sluka dem.

Jättebläckfiskarna uppges ha käftar som liknar papegojnäbbar, starka nog för att kunna bita av en stålkabel.

I havets gränslösa djup finns andra monster och mytiska varelser; som stora sjöormen, ofta förväxlad med den upp emot 20 meter långa och helt harmlösa sillkungen (eng. giant oarfish).

Till de mer beskedliga varelserna hör även mytens jätteremora, som tros suga sig fast på fartyg för att hindra dess fortsatta färd föröver. Historiskt är den även känd som echeneis, som är grekiska för ”hålla fartyg”. Remoran finns i verkligheten, men har andra sugobjekt än fartyg och blir aldrig längre än en meter. På svenska kallas den helt enkelt sugfisk.

Havets myller av fantasifulla varelser kan måhända ge fler snilleblixtar än kraken i medicinska sammanhang.

Kommentarer

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.