För ett halvsekel sedan reste jag som passagerare på det israeliska ZIM-rederiets m/s Moledet mellan Neapel och Haifa. Ombord blev jag bekant med några israeliska sjömanskollegor. Vi hade mycket att språka om under de dagar resan tog. Det gjorde mig nyfiken på det judiska folkets förhållande till sjöfarten.
Forntidens israeliter och deras ättlingar har inte gjort sig kända som ett utpräglat sjöfararfolk, även om historiska exempel på prominenta judiska sjömän förekommer. Snarare har det i deras led funnits gott om vittbefarna handels- och vetenskapsmän med stora kontaktnät och breda kunskaper om världen.
Haifa besökte jag många gånger som besättningsman på ett halvdussin av Svenska Orient Liniens stolta vita fartyg, både före resan med Moledet och därefter. Men den gången var min avsikt att stanna i Haifa-trakten en längre period.
Långt senare leder en vandring längs Carrer del Sol i Palmas gamla stad tanken sex sekler tillbaka i tiden. På Plaça Temple i gatans östra ända står en ensam staty. Den föreställer en skäggig man som håller ett hoprullat kartverk i ena handen. En katalanskspråkig skylt berättar att han skall föreställa Jafudà Cresques, som tillsammans med sin far Cresques Abraham och andra bemärkta judiska kartografer verkade här i Palmas ghetto.
Plaça Temple fick sitt namn efter ett kloster som drevs av Tempelherreorden. Ordenssällskapet föll i onåd och upplöstes 1312. Byggnaden, som finns kvar, överläts i stället till Johanniterorden, som sedan 1530 kallas Malteserorden. Så småningom togs byggnaden över av inkvisitionen, som här förhörde conversos ‒ tvångskristnade judar ‒ för att förvissa sig om deras kristna trosnit, att de inte i smyg fortsatte att följa judiska seder och bruk.
Mest berömda blev Jafudà och hans far för l’atles català, den katalanska atlasen från 1375 (se illustration).
Det var prins Joan av Aragon som hade givit uppdraget till Cresques Abraham och den då blott 15-årige sonen. Med förbluffande exakthet och detaljrikedom visas delar av den då kända världens geografi. De och deras judiska kartografkollegor vidareutvecklade också kompassen och andra navigationsinstrument.
Jafudà (en katalansk förvrängning av Jehuda) kallades lo jueu buscoler, ”kart-juden”, eller el jueu des bruixoles, ”kompass-juden”, för sina färdigheter till båtnad för sjöfarten och navigationskonsten. Antisemitism förekom, även om judarna officiellt åtnjöt ett visst skydd efter den kristna erövringen av Mallorca år 1229. Dessförinnan levde de mestadels i fredlig symbios med öns styrande muslimer.
Begreppet pogrom om blodiga judeförföljelser kom i svang först på 1800-talet, men på sensommaren 1391 drabbades Mallorcas judar av just en sådan. Förföljelserna krävde omkring 300 liv i Palmas ghetto, där många hus brändes ned. Nu fann Jafudà för gott att konvertera till kristendomen. Han tog sig det i en kristen omgivning mer gångbara namnet Jaume Riba. Pappa Cresques Abraham hade gått ur tiden 1387, så han slapp uppleva massakern och sonens påtvingade omvändelse.
Jaume alias Jafudà var långt ifrån ensam. Flera av hans judiska kartografkollegor hade också tvingats konvertera för att kunna fortsätta arbeta. Dit hörde exempelvis Jaumes släkting Chaim ibn-Risch, som bytte till det kristna namnet Joan de Vallsecha, samt kollegan Mecia de Viladestes och andra därtill.
Tillsammans hade de utvecklat portolankartorna, den tidens föregångare till våra sjökort. Deras kartor och förbättrade navigationsinstrument var en förutsättning för de spansk-portugisiska upptäcktsfärderna på ont och gott. Som utgångspunkt brukar man nämna sjöfartsinstitutet Escola de Sagres, som drevs av den portugisiske prinsen Henrique. Sedan dess kallas han Henrik Sjöfararen, trots att han själv inte kom längre ut i världen än till Marocko. Uppgifterna om hans epokgörande skola har dessutom klassats som överdrivna eller rena skrönor.
Sant är emellertid att Henrik knöt kartografer och sjöfarare till sig, samt att han uppmuntrade till och sponsrade expeditioner ut över världen.
En officiell drivkraft bakom expeditionerna var att omvända hedningar till den rätta tron, men det handlade väl så mycket om att berika sig på slavar, kryddor och ädla metaller samt tillvälla sig andra folks territorier. Dessutom ville man söka efter den sägenomspunne kungen Johannes Prästen, vars kristna rike förmodades ligga någonstans österut. Han ansågs kunna bli en värdefull allierad i kampen mot muslimerna.
Det maritima sällskapet Coldinu Orden, som endast lever kvar i Sverige (och möjligen i Helsingfors), tros förvalta ett idégods från tempelherrarna och de iberiska upptäcktsfärderna. Men det är väl förborgat för andra än ordenssällskapets högsta ledning.
Mallorcas judiska kartografer var således en förutsättning för sjöfärderna, men även på andra håll fanns trosfränder som gjorde stora insatser för navigationskonstens utveckling. Jakobsstaven, som var en enkel föregångare till kvadranten och sextanten för mätning av en himlakropps höjd över horisonten, beskrevs av Levi ben Gershon på 1300-talet. Redan på 1200-talet hade Jacob ben Machir beskrivit en tidig version av kvadranten (som även kom att kallas oktant). Abraham Zacuto utvecklade en ny typ av astrolabium, som gjorde det möjligt att fastställa latituden ute i rum sjö.
När Columbus avseglade mot okända mål den 3 augusti 1492 hade han som en självklarhet med sig Zacutos nautiska tabeller, samt navigationsinstrument som hade förfinats av Zacutos lärjunge och trosfrände José Vizinho.
Columbus tolk Josef ben Levi hade låtit sig döpas till sitt nya namn Luis de Torres just före avresan. Denna sammanföll nästan exakt på dagen med att det så kallade Alhambra-dekretet trädde i kraft. Senast den 31 juli 1492 skulle landets judar antingen lämna landet eller övergå till kristendomen.
Många hamnade i Nordafrika, Konstantinopel och annorstädes, där de i generation efter generation fortsatte att vårda sin judespanska dialekt ladino och sin kärlek till förfädernas hemvist Sefarat, deras hebreiska namn på Iberiska halvön. Först 2014 gjorde Spanien bot och bättring genom att erbjuda de sefardiska judarnas ättlingar spanskt medborgarskap.
Intill en gatuskylt i fiskehamnen Portocolom på Mallorcas ostkust spirar en förföriskt vacker men dödligt giftig rosenlager, som fått sitt latinska släktnamn Nerium från sjöguden Nereus. På skylten står CARRER D’EN CRISTÒFOR COLOM. Det är ingen tillfällighet. Portocolom vill göra Genua rangen stridig som Christofer Columbus födelseort!
Enligt den versionen födde Margarita Colom i juni 1460 ett gossebarn, som skall ha döpts till Cristòfor. Modern var en av öns många conversos. Lokalt kallades de xuetes, efter en svinrätt de påstås ha ätit offentligt för att bekräfta sin omvändelse. Den nedlåtande spanska beteckningen på dem, marranos, anspelade också på det tabubelagda svinet. I inkvisitionens Aragonien var en judisk bakgrund inget man skyltade med. Det skulle kunna vara en förklaring till dimridåerna kring Columbus bakgrund. Men det fanns fler.
Prins Carlos av Viana hade fallit i onåd hos sin far, kung Joan II av Aragonien, och deporterades till vad som sågs som en avkrok långt ute i havet. Han kom till Mallorca i augusti 1459. Prinsen hade namn om sig att vara en riktig ”bock”, och tämligen omgående lär han ha träffat Margarita. Nio månader senare föddes det barn som således tros ha varit Christofer Columbus. Han sägs ha växt upp i Portocolom, där fiskarkåren lärde honom sjömanskap från grunden.
Flertalet historiker torde dock stödja det genuesiska Columbus-spåret snarare än det judisk-katalanska, med Portocolom på Mallorca som Christofers födelseort.
Det har även spekulerats om att Columbus hade som hemlig agenda att finna en fristad åt det judiska folket på andra sidan havet. En sådan i liten skala förverkligades långt senare av en sefardisk kapare i holländsk sold: Moses Cohen Henriques. Holland ockuperade 1630 stora delar av nordöstra Brasilien, Nederlands-Brazilië. Strax utanför landets och den amerikanska dubbelkontinentens ostspets Ponta do Seixas, vars fyrplats kallas Cabo Branco, ligger ön Ilha de Itamaracá. Där etablerades vad som tros ha varit Amerikas första judiska bosättning, av allt att döma med Moses Cohen Henriques i spetsen. När portugiserna återerövrade nordöstra Brasilien 1654 tog Moses steget fullt ut och blev renodlad pirat, så småningom i lag med kapten Henry Morgan.
Sjömän förekommer endast på tre ställen i judarnas Tanach, Gamla testamentet (en gång i Första Konungaboken och två gånger i Hesekiels bok). I den digra judiska kommentarsamlingen Talmud, som befattar sig med livets alla skiftningar, nämns sjömännen på åtminstone ett ställe. Där handlar det om den äkta makens minimum av plikter i sänghalmen:
De tidpunkter för äktenskapliga plikter som föreskrivs i Torah är: För ekonomiskt oberoende män, varje dag; för arbetare, två gånger i veckan; för åsneförare, en gång i veckan; för kamelfösare, en gång i månaden; för sjömän, en gång i halvåret. (Ketubot 61 b)
Det leder osökt min tanke till det svenska internationaliseringsavtalets regel om sex månaders bortovaro från Sverige för de sjöbefäl som seglar under annan flagg…
Sålunda fladdrar tankarna hit och dit under min vandring i de världsledande judiska kartografernas kvarter i Palma de Mallorca. En tanke ägnas även åt de israeliska sjöbröderna ombord på m/s Moledet för ett halvsekel sedan.
Kommentarer
Lars Brundin, Brämhult
Tack för en intressant artikel som bl.a. är ännu ett bevis på hur det judiska folket har förföljts då som nu av rasistiska stater, grupper och organisationer samt ett flertal av dagens media.
Dagens Sanning
Judarna är det folk som har bidragit mest till utvecklingen av vetenskap och kultur. Trots att de är en liten minoritet i internationella sammanhang är de det folk som fått flest nobelpris för vetenskapliga prestationer. Idag är många länder beroende av israelisk vattenreningsteknik och när det inträffar en naturkatastrof brukar Israel vara först på plats med nödhjälp. Det är också ett faktum att Israel är det enda land i hela Mellanöstern där araber har fullständiga mänskliga rättigheter…
Lena Linde
Tack för detta! Läser just Anita Goldmans bok. Mycket tänkvärt i dessa tider.
Artikeln är stängd för fler kommentarer