Många av oss minns nog bilderna i dagspressen och på TV-rutan: Mängder av flyktingar som trängs på m/s Tampas solvärmda däck, mellan murar av containrar. Det är sensommar 2001 på östra Indiska oceanen. Från det norska fartyget har nödställda människor siktats. Besättningen gör det enda rätta enligt havets och sjömanshederns skrivna och oskrivna lagar. Drygt 400 flyktingar bärgas, varpå Tampa stävar mot närmaste land. Det råkar vara den australiensiska utposten Christmas Island, som ligger strax syd om Sundasundet mellan Java och Sumatra. De australiska myndigheterna reagerar med ryggraden.

En segsliten dragkamp tar vid mellan ”David”, skepparen Arne Rinnan, och ”Goliat”, tungt beväpnade aussies. Rinnan och hans besättning vinner en solklar moralisk seger, men Wallenius Wilhelmsen-fartygets tidtabell blir kraftigt förskjuten.

I detta mänskliga drama var Tampas mest förborgade last en petitess utan vikt och betydelse. Men kanske ökade den kraftigt i värde, just på grund av fartygets berömmelse. Det rörde sig om några containrar med garanterat sjöskvalpad Linie Aquavit i sherryimpregnerade ekfat. Efter hemkomsten buteljerades den, och genom flaskornas ljusbruna innehåll kan man läsa på etikettens baksida om det handlar om m/s Tampas resa under sensommaren 2001. Där står alltid vilket fartyg innehållet passerade Ekvatorn i, samt när resan påbörjades och avslutades.

Traditionen är gammal, men historierna om upphovet varierar. Den äldsta leder tillbaka till 1805 och spritfabrikanten Jørgen B Lysholm i Trondheim. Hans mor ägde briggen Trondheims Prøve, som inför en resa till Östern hade lastat ett parti potatisbrännvin på fem ekfat. Väl där visade det sig att ingen gav bud på faten, som därför fick fraktas tillbaka till Nidelven. Där upptäckte man att innehållet hade ändrat karaktär och mognat i smaken under resans gång.

Hemligheten lär vara de kraftiga klimat- och temperaturväxlingarna i förening med ständig sjörullning i sherryimpregnerade fat flera månader i sträck.

Lysholm började sälja sin vara som proviant till Det Jensenske Rederi i Trondheim, föregångaren till Det Nordenfjeldske Dampskipsselskap. Sjömännen lär ha fått en dram då och då som del av kosthållet, således en motsvarighet till lajmjosarnas grog. Antagligen bidrog det till produktens spirande nimbus eller lyskraft.

Observera att detta är en förklaring av ett maritimt kulturfenomen, absolut ingen gratisreklam för en onyttig produkt. Tvärtom – den som blir på lyset av Lysholms droppar kan trilla utför fjällsluttningar, och väl nere i fjorddalen kan han bli sint och ge sin nabo juling.

Norska segelfartyg började frakta klippfisk till Sydamerika. Längst nere vid kölsvinet stuvades ett antal ekfat med flytande innehåll. Vid hemkomsten hade de passerat ekvatorn två gånger. Traditionen blev alltmer tydlig.

I mötet mellan segel och ånga började Lysholm få konkurrens av uppstickaren Løiten från Hamar, vars Linie Aquavit har sockertillsats och anses kraftigare. En gemensam nämnare mellan dem lär vara kryddor som kummin, koriander och anis.

Under förbudstiden 1919-26 var – i princip – hela Norge torrlagt. Men viss destillering tilläts för sjukvårdens behov. Lysholm och Løiten övervintrade. Uppfinningsrikedomen firade triumfer, och det var ingen hejd på beställningarna av si och så många puteller ”til medisinsk bruk”.

Sedan 1927 har faten utgjort däckslast på Wilh. Wilhelmsens fartyg, vars namn alltid börjar på ”T”. I många år valdes linjefartyg på Australientraden. Numera fraktas faten i containrar på däck i fartyg som går i mera utsträckt jordenruntfart på ungefär fyra månader; alltid med passager över linjen. Men tro inte att någon i besättningen tullar på faten genom att borra hål och sticka ned sugrör – det som kallas suck the monkey på sjömansengelska. Containrarna är väl förseglade.

Den mest exklusiva linjeakvaviten buteljerades i London under andra världskriget, sedan faten passerat ekvatorn fyra gånger. De gick ut med m/s Tudor strax efter krigsutbrottet. Via Cape Town anlöptes Melbourne. Vid ankomst Suezkanalen på hemresan hade kriget nått Norge. Lasten lossades i Port Said, där faten fick stå i drygt ett år. Så småningom fördes de till Suez och lastades ombord i m/s Troya för en ny resa down under. Från Fremantle förde m/s Tijuca dem via Cape Town till Bristol, med efterlängtad ankomst i maj 1942. Kongen i brittisk exil beslutade att den Bombe- eller Dobbelt Linie Aquavit som kunde räddas undan akut torrlagda norska strupar skulle förvaltas av Den Norske Klubb på Trafalgar Square. En sådan flaska bör i dag vara värd en förmögenhet.

Själve ärkebiskop Olav Engelbrektson i Trondheim påstås ha introducerat akvavit i Norge, för ett halvt millennium sedan. Prelaten såg den som dundermedicin mot alla möjliga sjukdomar. Men helt oberoende av honom stod norrmännen i nära kontakt med Skottland ända sedan vikingatiden. Antagligen hade de tagit intryck av kelternas uisge beatha (whisky), som råkar betyda samma sak som latinets aqua vitae – ”livets vatten.”

Det norska bruket att lagra akvavit i avlagda sherryfat har uppenbarligen plankats från skottarnas whiskylagring. I båda fallen rör det sig om ekfat som impregnerats av andalusiskt starkvin från Jerez de la Frontera nära Cádiz. På den arabiska tiden hette staden Sharish, det yttersta ursprunget till britternas marknadsnamn på starkvinet – sherry. Som via uttjänta och exporterade ekfat ger skottarnas och norrmännens respektive nationalklämtare dess arom.

Skål och gutår!