Landkänning Westkapelle

Foto: Torbjörn Dalnäs

Nordgående fartyg som just lämnat Antwerpen har sin invanda led. Nordväst om Vlissingen följer de den strategiska före detta ön Walcherens skyddsvallar och klitter och rundar på nära håll byn Westkapelle. Byn ligger på den udde som man gärna uppfattar som Nederländernas västligaste punkt.

Numera är Walcheren den yttersta delen av en konstgjord halvö, som dessutom består av grannöarna Noord Beveland och Zuid Beveland. Därmed har de förr mycket isolerade öborna fått ökad kontakt med yttervärlden. De strängt kalvinistiska zeeländarna har fiske, jordbruk och mejerirörelse som hävdvunna näringar.

Halvön avgränsar vattenautostradan Westerschelde i syd från den numera invallade Oosterschelde i nord. Den genomskärs av tre kanaler mellan de båda Scheldearmarna. Oosterschelde korsas av den drygt fem kilometer långa bron Zeelandsbrug.

Halvön utgör den mellersta tredjedelen av den nederländska provinsen Zeeland, som sedan mitten av 1600-talet också fått ge namn åt det ”nya” land Abel Tasman siktade på andra sidan jordklotet. Gamla Zeeland omfattar även det nederländska Nordflandern på andra sidan Westerschelde, där gränsorten mot Belgien, Cadzand-Bad, faktiskt ligger längre västvart än Westkapelle.

Schelde betyder ”grund”. Det avskräckte inte vikingarna den där gången 836, då de seglade upp längs floden för att systematiskt riva Antwerpen. Redan 810 sägs de ha härjat på Walcheren. Men på 850-talet gav den frankiske kejsaren Lothar bort ön till några vikingar ‒ innebörden av Walcheren är just ”utlänningar”. Det har hävdats att invånarna i dagens Westkapelle härstammar från vikingarna; bland annat med hänvisning till dialekten, som lär ha gammalnordiska inslag.

År 694, ett drygt sekel före vikingarna, klev den engelske predikanten Willebrord iland i Westkapelle. Där slog han omgående sönder ett beläte föreställande handelns och samfärdselns gud Mercurius (grekernas Hermes och vår Oden). Så sent som på 1500-talet fann man en gammal altarplats begravd i sanden, helgad åt den romersk-keltiske blandguden Hercules Magusanus (vår Tor). Men Walcheren hade också en egen, unik gudomlighet ‒ Nehalennia. Hennes ansvarsområden var den oslagbara kombinationen sjöfart, handel och fruktbarhet, och hennes attribut var ett ymnighetshorn, en fruktkorg och en hund. Öns keltiska eller fornfrisiska sjöfarare brukade tillbe henne innan de gav sig ut på det nyckfulla havet.

Antagligen var det romarna som anlade de första fyrbåkarna i Nederländerna. Men landets äldsta bevarade fyrbyggnad är Westkapelles ståtliga, fyrsidiga tegelbyggnad med en röd metallöverbyggnad och grön kupol över lanterninen. Tegelkonstruktionen var ursprungligen kyrktorn till Sankt Willibrordkyrkan, byggd 1470.

Tornspiran demonterades 1802 för att ge plats åt mera världslig kommunikationsutrustning. Napoleon hade låtit konfiskera alla kyrktorn med syftet att installera sitt optiska telegrafsystem. 1817 tändes levande fyrbelysning för sjöfarten i tornet, vilket snart ledde till att kyrkan brann ned. Tornet skadades men restaurerades, kompletterades och omvandlades till ett permanent fyrtorn, som sedan 1861 sprider sitt ljus 49,6 meter över Nordsjön. Men störst i landet är fyren inte. Det är Brandarisfyren, som tillägnats eldens och ljusets helgon Brendan. 1593 eller året därpå började han sprida sitt ljus från ett kyrktorn 55,5 meter över havet på den frisiska ön Terschelling i nordost.

1809 invaderade britterna Walcheren, i öns egenskap av nyckel till Antwerpen. Syftet var att stimulera nederländarna till allmänt uppror mot den segerrike Napoleon. Det misslyckades och britterna tvingades dra sig tillbaka.

Scheldes betydelse som transportled hade ökat kraftigt efter 1556, då den spansk-italiensk-österrikisk-nederländske kejsaren Karl V tvingades lämna det upproriska Nederländerna från Vlissingen (”fästningen vid vattnet”) på södra Walcheren. Snart blev ön ett naturligt tillhåll för de anti-katolska nederländska kapare eller sjöburna gerillakrigare som kallade sig watergeuzen (eng. sea beggars, ”sjötiggare”).

På engelska kallas Vlissingen träffande nog Flushing, ”överspolning”. I oktober 1944 bombarderade brittiska RAF skyddsvallarna, så att stora delar av Walcheren översvämmades i över ett år. Syftet var att splittra och isolera de nazityska ockupanterna. I november samma år landsattes allierade trupper i Vlissingen och Westkapelle. De befriade ön till priset av mycket stora egna förluster.

I februari 1953 vräkte jättelika stormvågor in över sydvästra Nederländernas flodmynningsland. Deltakatastrofen krävde 1.835 människor och många fler kreatur som offer. Hundratusentals människor blev hemlösa när enorma arealer lades under vatten. 1957 antog parlamentet det så kallade Deltaprojektet. Människan skulle behärska naturen genom ingenjörskonst. Ett mycket omfattande invallningsarbete, som kallats världens åttonde underverk, kunde avslutas 1986. Den sista av fyra gigantiska barriärer mot havet är den 2,8 kilometer långa vallen över Oosterscheldes mynning. Den har flyttbara portar för att, av miljöskäl, ge tidvattnet fri lejd utom då väderläget kräver vattentäta skott mot havet.