Krigsseglaraktionen 25 år

Omkring 1.400 besättningsmedlemmar på svenska fartyg omkom under andra världskriget. Till dem kan tillfogas flera hundra svenska sjömän som omkom på allierade fartyg. En vanlig bedömning är att sammanlagt omkring 2.000 sjömän omkom till följd av krigshandlingar. Mer än 200 svenska fartyg gick förlorade. 

Konstnären Lars Kleens minnesmärke över svenska krigsseglare. Foto: Torbjörn Dalnäs

Sverige glömde snart sina krigsdeltagare, och det skulle dröja ett halvsekel innan nationen hedrade dem efter förtjänst. Däremot har många kustsamhällen egna minnesmärken över sina i sjökriget fallna söner och döttrar, och även sjömanskyrkor längs kusten har bidragit till att hålla minnet av dem vid liv. 

Utanför sjömännens egen krets var journalisten Terje Fredh i Lysekil länge en ensam ropande röst. Hans småskrifter om kriget till sjöss var droppar som bidrog till att urholka stenen. 20 år efter att hans första skrift kom ut 1975 började saker hända. Krigssjömännens sak uppmärksammades vid ett maritimt möte i Uddevalla den 27 oktober 1995. Mötet avslutades med att kransar från Stiftelsen Sveriges Sjömanshus, dåvarande Redareföreningen, sjömännens fackföreningar och andra maritima organisationer lades ned vid Sjöfartsmonumentet i stadens inre hamn.  

Dåvarande kommunikationsministern Ines Uusmann hörde av sig under mötet och beklagade att hon inte kunde närvara, samtidigt som hon uttryckte en önskan att få träffa företrädare för krigssjömännen. Det mötet ägde rum på Vasamuseet i Stockholm den 7 mars 1996, ett datum som samtidigt blev startskottet för processen att hedra dem alla. Det skulle ske på tre vägar. Ett upprop skulle göras för att komma i kontakt med så många kvarlevande krigsseglare som någonsin möjligt, oavsett om de hade seglat innanför eller utanför spärren, eller på lejdfarten. Alla skulle få en personlig minneshandling. Ett minnesmärke skulle resas över dem och alla deras redan avlidna sjöbröder.

Uppdraget gick till Sjöfartsverket, dåvarande Handelsflottans kultur- och fritidsråd (som numera motsvaras av verkets enhet Sjömansservice) och Stiftelsen Sveriges Sjömanshus. En arbetsgrupp med Sjöfartsverkets dåvarande generaldirektör, gamle sjömannen och sjöfolksbasen Anders Lindström vid rodret, trädde snabbt i funktion. Sjöfartens övriga organisationer ställde upp som en man. På 18 månader lyckades gruppen ro det i hamn som hade försummats i ett halvt sekel. 

I arbetsgruppen försökte Terje Fredh och jag agera detektiver för att finna så många kvarlevande krigssjömän som någonsin möjligt. Det skedde med hjälp av kopior ur gamla sjömansrullor och oräkneliga, tidsödande sökningar i mantalsskrivningsregistret SPAR. Dessutom var Johan Bagge på Sjömansregistret i Norrköping till ovärderlig hjälp, med ändlösa kontroller i det gamla, manuellt förda sjömansregistret. Terje Fredhs och min uppgift var också att få fram den utlovade minneshandlingen i tid, boken KRIGSSEGLARE med Terje som huvudförfattare.

Foto: Torbjörn Dalnäs

Totalt ledde uppropet och detektivarbetet till att kontakt kunde upprättas med 2.780 krigsseglare. Omkring 900 av dem samlades på Stenpiren i Göteborg den 6 september 1997, då Ines Uusmann invigde konstnären Lars Kleens minnesmärke (som senare skulle få en ny position framför barken Viking på Lilla Bommen i samma stad). 

Ceremonin på Stenpiren följdes av en måltid på närbelägna Kajskjul 8, då också boken KRIGSSEGLARE med mottagarens namn på framsidan delades ut. Gripande scener utspelade sig. Stiftelsen Sveriges Sjömanshus dåvarande kanslichef Lennart Sjöstedt tog spontant på sig rollen som ett slags kontaktförmedlare. Via lokalens högtalare anropades närvarande från olika fartyg under kriget. Skeppskamrater som hade flutit omkring i samma livbåt efter torpederingar kunde återförenas efter drygt ett halvt sekel. 

För de gamla sjömännen var träffen, minneshandlingen och minnesmärket en upprättelse, om än en senkommen sådan. Nu ett kvartssekel senare torde de allra flesta av dem ha hunnit segla in i den sista hamnen.

Det finns således tre betydelsefulla datum kopplade till krigsseglaraktionen: Ett 1995, ett 1996 och ett 1997. Gissningsvis kommer 25-årsminnet av aktionen att uppmärksammas i någon form.

Kommentarer

  • Christer Nordling

    Hoppas att alla ni som läser Torbjörns text ovan inser vilket jättearbete som Terje och Torbjörn lagt ner på att hitta och förteckna alla våra krigsseglare och att sedan hålla deras minne levande.
    Ett stort tack till er båda!
    Självklart ska vi uppmärksamma 25-årsminnet. September 2022 tror jag blir bäst mht rådande pandemiläge. Föreslår en samling vid Krigsseglarmonumentet på dess nya plats vid barken Viking.
    Är övertygad om att Sjömanshusstiftelsen med kanslichefen Kalle Karell i spetsen tar befälet!
    Christer Nordling
    fd kanslichef

  • Åke nord

    Min pappa född 1919 var med underkriget. han var till sjöss, han berättade aldrig hur det var,när jag frågade fick jag aldrig något svar. han berättade att han och alla andra fick upprättelse när alla samlades på Stenpiren. Då sade han att det var som att arbete belönades under dom hemska kriksåren.

  • Per Holmström

    Min morfar Nils Otto Ferdinand Mattsson ,seglade under båda världskrigen Han var chief i Trelleborgs Ångfartygs AB ,samt tågfärjorna. Min svärfar Karl Boris Emanuel Söderström , Seglade överstyrman under 2dra världskriget
    Morfar minsprängdes 4ggr samt torpederades 3 ggr. sammanlagt. Svärfar som var Ålänning fick rymma från skutan, som låg i Bodö.Detta efter Finlands separatfred med Sovjet och tyskland o Finland blev fiender.

  • Lennart Sigurd Lundgren

    Min farfar, Johan Sigurd Waldemar Lundgren, seglade under många år med Tirfing och Broströms rederi. Han gick bort tidigt 50-tal efter ett flertals års sjukdom. Som liten pojk var jag imponerad av hans berättelser om många äventyrtill sjöss. Han blev torpederad två gånger nder andra värlskriget varvid besättningen, med kort varsel, fick ”gå i båtarna” – utan att hinna ta med sig något. Det jag dock var mest var ledsen över att han fick lämna i hytten var en sifon. Jag kallade den ”läskedrycksmaskin” och fantiserade om att man kunde göra engen läskedryck!
    Farfar tilldelades Kungliga Patriotiska Sällskapets Emmerymedalj i guld -”att i gult och grönt band om halsen bäras såsom belöning för långvarig Trogen Tjänst” , 27 November 1940.
    Ja, tänk om jag då hade vetat att man idag, många år senare, kan kolsyra sitt eget vatten på samma sätt som farfar gjorde! Han var helnykterist och hade tydligen aldrig smakat en alkoholhaltig dryck! Samma sak blev det med min far Valter Sigurd Lundgren, född 1917 och som utbildades till sjöingenjör. Han var till sjöss under andra världskrigets slutfas, men blev varken topederad eller ägare av en ”läskedrycksmaskin” ! Dock var han också helnykterist resten av livet tills frånfälle 1987. Men min egen bana har till viss del följt liknande spår, dvs utbildades på Chalmerska Skeppsbyggare sektionen och har sedan huvudsakligen jobbat med marina uppdrag.. En del spännade år fick jag uppleva i Kanadensiska Arktis, där jag drev en reparationsanläggning
    för ett oljebolag jag blev anställd i.
    Tyvärr försvann den Göteborgska varvsindustrin, där jag dock fick dryga 10 års ”riktig utbildning” efter Chalmers:) Sedan många år bor jag nu i Canada och trivs med livet i Calgary! Somrarna avnjuts dock mest i Sverige!
    Mvh Lennart

  • Ulf Öhman

    Min far var på röda korsbåtar under kriget. Pratade aldrig om detta. Fick vara med vid invigningen krigseglare på stenpiren

  • Roland Broberg

    Kom av nån anledning o tänka på alla dessa krigssegalare idag och fundera på varför har de varit så tyst om dessa. Skrivs ju väldigt mycket om handelsflottan o dess historia i allmänhet men just när de kommer till krigseglarna så är de extremt tyst. Visst finnes minnesmärket i GBG och googlar man lite kan man hitta enstaka artiklar som denna men har varken sett eller hört nåt om någon utställning på allehanda sjöfartsinrikatade museum och när du läser om krigshistoria i skolan så är de enbart den militära biten som tas upp varken de svenska eller andra länders sjömän i handelsflottan omnämns varför är de så, skäms man över detta eller finns de andra orsaker?
    Har läst enstaka påståenden om att bl.a. svenska staten var ganska kall i sitt bemötande o bjöd på en skattesmäll bl.a. för många av dem.
    Hade varit intressant att läsa mer och kanske få del av berättelser från dem som faktiskt överlevde dessa åren som krigseglare. Läste nån här i kommentarerna som hade nån släkting som seglat på de s.k. rödakorsfartygen dem hade varit spännande att vet mer om. De här fartygen som hjälpte till att transportera judar m.fl. som räddats ur koncentrationslägren en del av dessa? Hur var de att jobba ombord i dessa fartyg o möta dessa människor som blivit utsatta för alla grymheter man läser om i skildringar från koncentrations lägren. .
    Kanske nåt för sjöfartstidningen att göra en artikelserie om både krigseglarna i allmänhet och dessa s.k. rödakorsfartyg (förslags vis med hjälp av de som då redan gjort nån bok/sammanställning på ämnet som nämns i artikeln ovan.

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.