Japansk havsvarelse mot corona-pandemin

Amabie är en havsvarelse av obestämbart kön. ”Hen” kan antingen ses som sjöjungfru eller som havsman, valet är fritt. (Av språkpuristiska skäl har jag lovat att aldrig någonsin använda detta pronomen, så Amabie må vara ett enstaka undantag!)

I hävderna brukar hänvisas till en observation i havet inte långt från Nagasaki 1846. En samuraj siktade ett mystiskt grönaktigt sken. Det visade sig vara en varelse med fågelnäbb, långt hår, fiskfjäll på överkroppen och tre ʺbenʺ som snarare liknade fenor. 

Varelsen gjorde två förutsägelser. Japan skulle gynnas av goda skördar de kommande sex åren. Å andra sidan skulle landet drabbas av en farsot. Denna påstods dock kunna motverkas genom att man avbildade varelsen. Så skedde, inledningsvis i form av ett träsnitt som kom att ligga till grund för senare avbildningar.

Det var inget fel på ʺtajmingenʺ. Redan året därpå, 1847, bröt en influensaepidemi ut i Japan. Fler farsoter bröt ut under åren därefter, kanske till följd av att det i sekler isolerade landet tvingades öppna sig mot yttervärlden.

Amabie, som varelsen således kom att kallas, påstås ha siktats uppemot tio gånger: Första gången 1844 och senast 1892. Sedan dess tycks ”hen” ha fört en slumrande tillvaro ‒ ända till utbrottet av farsoten COVID-19 i våra dagar. Nu har Amabie kommit rejält i ropet, med draghjälp av sociala medier och smarta affärsidkare. ʺHenʺ förekommer avbildad på munskydd och handspritflaskor. Det finns kakor med varelsens gestalt. Japans Ministry of Health, Labour and Welfare har rentav använt Amabie i sin information till allmänheten (se illustration).

Man tror att Amabie är identisk med en varelse som kallas Amabiko och som tillhör en kategori troll eller oknytt som kallas yōkai.

Japans mera alldagliga sjöjungfru kallas Ningyo är en fisk med människohuvud. När hon gråter kommer det pärlor i stället för tårar. Att se henne kan vara ett förebud om missöden och inbördeskrig. Makabert nog sägs den kvinna som lyckas fånga och äta upp en ningyo få evig ungdom och skönhet.

Sjöjungfrun är egentligen ett jätteämne. En prominent förebild är exempelvis havsguden Poseidons hustru Amfitrite, som antingen är en av de sjönymfer som kallades okeanider eller en av dem som kallades nereider. Gudaparets son Triton gav namn åt tritonerna, som var till hälften människa och till hälften fisk. Sirenerna ej att förglömma, dessa skenbart ljuva frestarinnor som lockade sjömän i fördärvet. 

Man tror att det var de fredliga och hårt ansatta sirendjuren – sjökorna manater och dugonger – som gav upphov till sjöjungfrumyten. Det räckte att en fantasifull sjöman på avstånd såg en hona med tydliga bröst, sittande vid en strand likt den lille havfrue i Köpenhamn. Kanske rentav någon flottist i brittiska Royal Navy, sedan han inmundigat dagens tot of rhum.

Många pensionärer från Royal Navy minns nog med fasa den 31 juli 1970. Då inföll the black tot day, den ödesmättade dag då den allra sista romransonen utdelades ombord. Därefter lär observationer av sjöjungfrur och andra sjövarelser av alla de slag ha blivit alltmer sällsynta från brittiska örlogsfartyg.

Men Amabie tycks vara still going strong i sina japanska hemmavatten.