Vår ärevördige folkbildare och underhållare Sveriges Radio, som fram till hösten 1957 kallades Radiotjänst, fyller 100 år. Varma gratulationer från en livslång fan club-medlem!

Min koppling till radio i vidare mening inleddes tidigt. Den blivande radiotelegrafistens allra första bopålar i jordelivet fanns strax intill Gnistängen i Västra Frölunda. Där fanns kustradiostationen Göteborg radio, innan flyttlasset gick till Onsalahalvön.

Efter ett antal unga år i Bohuslän hamnade jag på Långvågsgatan i Järnbrott, åter inom Västra Frölundas hank och stör. Strax intill fanns sändarmaster för Sveriges Radios dåvarande mellanvågssändare i Göteborg.

Som barn på 1950-talet minns jag framför allt Gösta ”Snoddas” Nordgren och hans landsplåga Flottarkärlek, som spelades om och om igen i det som lite nedlåtande – jämfört med nymodigheten television – kunde kallas ”ångradion”. Men som nu visar sig fortfarande vara still going strong efter 100 år!

I de yngre tonåren ägnade jag mig med liv och lust åt en hobby som kallades DX-ing eller kortvågslyssning. Till min hjälp hade jag en enorm Luxor Ambassadör, ”radiomottagarnas Rolls Royce”. Nätterna igenom rattade jag in radiostationer i samtliga världsdelar. Lyssnarrapporter skrevs och postades. I gengäld bekräftade radiostationerna lyssningen genom att sända så kallade QSL-kort, DX-arens hett eftertraktade samlarobjekt.

Hobbyn bidrog till att väcka en enorm aptit på världen utanför den svenska västkusten. Det var en tid då det ännu inte fanns några backpackers som tog sig ända till Borneo. Utöver diplomater och missionärer var det i stort sett bara sjömännen som hade en chans att närmare bekanta sig med omvärlden bortom de närliggande haven.

Till suget bidrog promenader längs Bäveåns kajer i centrala Uddevalla, där utländska lastfartyg lade till på den tiden. Efter mycket tjat fick den omyndige ynglingen föräldrarnas skriftliga tillstånd att gå ut till sjöss. Ett obligatoriskt inslag i påmönstringsbagaget var en bärbar radiomottagare.

Med hjälp av den erhölls, när radiokonditionerna så medgav, regelbunden kontakt med Sveriges Radios kortvågssändningar på svenska (på sin tid kända under namnen Utlandsprogrammet och Radio Sweden). Samt även med den oumbärliga nyhetskällan BBC World Service, som kunde avlyssnas med god hörbarhet via strategiskt belägna reläsändare i stort sett överallt på vattenklotet.

Världen öppnade sig! Det skulle bli ett dussintal fartyg på olika trader under en elvaårsperiod, inledningsvis i olika manskapsbefattningar.

Avbrott skedde i form av värnplikt i örlogsflottan. Mina mål uppfylldes, jag blev placerad på Signalskolan i Karlskrona för halvårslång utbildning till telegrafist. Därefter tjänstgöring som sådan på en minsvepare, HMS Älvsnabben, två torpedbåtar, samt – som överstatsanställd telegrafist direkt efter ”muck” – på gamla isbrytaren Oden en smällkall vinter i Bottenviken.

Därefter vankades civil telegrafistutbildning på Kvarnberget i Göteborg och sjötörnar på några av Svenska Orient Liniens fartyg under de närmast kommande åren.

Åren till sjöss har satt livslånga spår. Men det innebar också att jag var ute på världshaven när andra i min ålder tog studentexamen. Dock lutar jag mig gärna mot innebörden i den legendariske radiomannen och ex-sjömannen Alf ”Rösten från London” Martins ord, överförd till min egen sjötid: ”Jag gick i världens finaste internatskola, skansen på brittiska trampfartyg.”

Efter ett år på vuxengymnasium kunde jag ändå söka till Journalisthögskolan i Göteborg. Och kom in på den tvååriga utbildningen. Praktikterminen tillbringades på Sveriges Radios Malmö-redaktion. Utöver enstaka riksinslag till Ekoredaktionen handlade det mestadels om regionala sändningar begränsade till Skåne och Blekinge.

Sommartid fortsatte jag i några år att segla som ”gnist” på Svenska Orient Liniens fartyg. Exempelvis m/s Sunnanland 1973. Kontakt var etablerad med Utlandsprogrammet, som försåg mig med en bandspelare. Den nya sjömanslagen sjösattes den 1 juli det året, och tanken var att jag på fritiden skulle spela in några sjömansröster med synpunkter på den nya lagen, med sikte på kommande sändningar.

Just Sunnanland råkade emellertid förekomma som ”spionfartyg” i den beramade IB-affären, som just hade briserat hemma i Sverige. Antagligen var det detta som gav befälhavaren kalla fötter när jag tänkte aktivera bandspelaren. Vilket han strängeligen förbjöd mig att göra. Däremot kunde han inte kontakta rederiet i denna känsliga sak, eftersom jag själv som fartygets telegrafist var den enda kontakten med yttervärlden innan vi nådde närmaste hamn.

Mina inspelningsplaner om den nya sjömanslagen fick således läggas på is. Men på förmiddagen den 23 juli hände något annat märkligt. Vårt fartyg låg i den östlibyska hamnen Benghazi då en dov smäll hördes och ett rökmoln syntes i fjärran. Någon timma senare lyssnade vi besättningsmedlemmar som vanligt på den svenska lunchsändningen från Radio Sweden. Där rapporterades att japanska terrorister just hade sprängt ett Japan Air-plan på Benghazis flygplats. Radio Sweden som svensk närradio i diktatorn Muammar al-Qaddafis Libyen!

Kontakterna med Radio Sweden fördjupades. En bestående vänskap utvecklades med radiomedarbetarna Ulla Lindskog och Göran Löwing, som i decennier stod för kanalens sjöfartsbevakning. Högtidsstunder var när jag och vännen, telegrafistkollegan och mångårige arbetskamraten på Handelsflottans kultur- och fritidsråd Hasse Fredriksson fick medverka i specialprogram inför julhelgerna. Vi förmedlade gripande julhälsningar ut till sjömännen från deras nära och kära hemmavid.

På sluttampen av sin existens tillsatte Radio Sweden ett programråd med företrädare för de olika lyssnargrupperna. Sjömannen och skeppsredaren Folke Patriksson och jag fick förtroendet att företräda sjöfarten och sjöfolket.

Men den 1 april 2009 slopades Radio Sweden’s egenproducerade svenska program, som var innehållsligt anpassade till sina lyssnargrupper. De ersattes med ekosändningar från inrikesradion. Det pågick till hösten 2010, då utlandssändningarna på kortvåg helt inträdde i den eviga radiotystnaden.

Dock är och förblir jag en trogen Sveriges Radio-lyssnare. Framför allt på P1, med två undantag: Lördagseftermiddagarnas Folkmusiken i P2 och söndagsmorgnarnas Andliga sånger i P2.

Men jag sörjer över att omistliga program som Kinapodden, Människor och tro, samt satirinslaget Public service i söndagarnas Godmorgon, världen! av besparingsskäl har lyfts bort från tablån.

Ändå, ännu en gång: Varma gratulationer till 100-årsjubileet!