”Marstrand, den idylliska staden i havsbandet… Frisk och okonstlad och förnäm på en och samma gång”. Så lyder Carl Rudolf A:son Fredbergs sammanfattande omdöme i verket Det gamla Göteborg. Därmed skänker han denna lilla plätt en helt annan nimbus än den han bevärdigar grannöarna i syd: ”Både södra och norra skärgårdarna voro tillhåll för ett supigt, fattigt och lagbrytande släkte, vars smugglarebragder och andra äventyr gingo i var mans mun.”

Jämförelsen är knappast rättvis. Även Marstrand har – periodvis – betraktats som ett sannskyldigt syndens näste, inte minst av den norske prästen Peder Clausøn: ”Marstrand, den sedeslösaste staden i Norden och alla horors rätta mönstringsplats…”

Någon gång på 1970-talet upplevde jag Marstrand för allra första gången. Det skedde under båtburen studentutflykt. Resan och landvistelsen hade drag av regelrätt sjöslag. Minnets bilder därifrån har förtonat, och inga andra föreligger. Nästa besök skulle dröja flera decennier, nu med kamera och anteckningsblock till hands. Besöket ägde rum off season.

Noteringarna berättar om kala klipphällar på Marstrandsöns obebodda västra del, delvis bevuxna med ljung och förkrympta barrträd. En ensam fiskebåt rundar Skallens fyr längst i nordväst, där somrarnas kappseglingar traditionellt startar. Lotsutkiken på S:t Eriks kulle är avbemannad och tycks stå öde.

Ett minnesankare framför Varvsgatan erinrar om Skeppsgossekåren. Denna institution föddes 1685 i Karlskrona för att förse örlogsflottan med drillade sjömän. 220 år senare beslutade Riksdagen att kåren skulle byggas ut. Utöver de 400 elevplatserna i Karlskrona inrättades 200 på Marstrandsön. Där pågick verksamheten från 1907 till 1937, då Riksdagen just hade fattat beslut om nedläggning. Marstrandskåren hade utbildningslokaler i fästningen, och som logementsfartyg användes från 1926 den gamla uttjänta pansarbåten Niord.

I samhället Marstrand är gatorna nästan totalt folktomma under mitt besök. Det enda som hörs är trutars skrin och kråkors kraxande. På Torget framför det gamla Rådhuset står den berömda silverpoppeln med sitt för årstiden nakna grenverk; men den nakna sanningen är att den egentligen är en gråpoppel.

Pastor Clausøns bitska ord om Marstrand är med andra ord så långt från min verklighet som man kan komma. Omdömet avsåg slutet av 1500-talet men kunde även ha gällt 1700-talets senare hälft, då ett åttiotal krogar trängdes i lilla Marstrand. Den gemensamma nämnaren hette sillrusch.

Marstrandsön smeks lätt av de strömmar som uppstår i mötet mellan Skagerrak och Kattegatt. Egentligen rör det sig om en liten strimma av den varma Golfströmmen. Följden är att det skulle krävas en mycket sträng och långvarig kyla för att isbelägga farleden hit in. Marstrand har betraktats som Västkustens enda garanterat isfria hamn. Därför blev ön en betydande fiskhamn och handelsplats redan på 1200-talet, då sillen också gick till. Av samma skäl blev Marstrand en viktig vinterhamn för beredskapsändamål; först på den dansk-norska sidan och efter år 1658 på den svenska.

Marstrand var också en anhalt längs pilgrimsleden mellan Rom och Nidaros (Trondheim), där S:t Olav har sin grav. Den korta havsetappen Marstrand-Aalborg var även en naturlig förbindelselänk mellan Norge och dess dåvarande moderland, Danmark.

Då på medeltiden talade man nog inte om Marstrand utan snarare om ön Malö och bosättningen Malstrand, där mal är ett dialektord för sand eller grus och syftar på öns sandbank.

Under 1500-talets sillrusch blev Marstrand centrum för Europas sillmarknad. Det var också då verkligheten bakom Selma Lagerlöfs roman Herr Arnes penningar utspelade sig här i trakten. Natten till den 15 februari 1586 mördades den förmögne herr Arne, som var präst i Solberga kyrka på fastlandssidan. Efter en månad greps de tre gärningsmännen på en krog i Marstrand.  De kunde pekas ut av herr Arnes tjänsteflicka, som i smyg hade råkat bevittna mordet. Deras straff blev gruvligt men välförtjänt.

1658 blev Marstrand och övriga Bohuslän svenskt. Svenskarna började omgående bygga Carlstens fästning, uppkallad efter den segerrike Carl X Gustav. Delvis byggdes den med stenrester från Dragsmarks medeltida kloster och dess gotiska Mariakyrka. Kärnan stod färdig 1673. Carlsten byggdes ut undan för undan och betraktades så småningom som Europas starkaste sjöfäste. Men när fästningen äntligen var fullbordad 1860 var den sedan länge omodern och hade dessutom redan hunnit avsluta en sejour som statsfängelse; med stortjuven Lars ”Lasse-Maja” Molin som en av de mera prominenta långtidsgästerna. Han har för övrigt fått ge namn åt färjan Lasse-Maja III mellan Koön och Marstrandsön.

Dansk-norska trupper kom tillbaka i omgångar, för att återta Marstrand. 1677 skedde det under Ulrik Frederik Gyldenløwe. Om detta vittnar en minnestavla på ortens kyrka, den enda bevarade byggnaden från medeltiden. Kyrkoherde Fredrik Bagge hade beordrats hålla tacksägelsegudstjänst över erövrarna. Trotsigt nedkallade han i stället Herrens välsignelse över nye svenske kungen Karl XI och de svenska vapnen, uppenbart glömsk av bibelord om att göra svärden till plogbillar och om riket som inte är av denna världen. Han slogs i järn och hotades av avrättning men klarade livhanken, och snart var svenskarna åter där i orubbat bo.

Sommaren 1719 var det dags igen; nu under den norske sjöhjälten Peder Tordenskjold. Hans dansk-norska flotta tog sig till Marstrand genom Stora Sillesund i sydsydväst. Mitt under belägringen tvingades Carlstens kommendant Henric Danckwardt släppa sina tyska legoknektar, vars kontrakt hade löpt ut. Kvar var bara han själv med ett fåtal soldater, samt flera hundra kvinnor och barn. Fästningen var ointaglig men vattnet var slut. Efter fyra dagar kapitulerade han, sedan Tordenskjold dessutom hade lurat i honom att fiendestyrkan var betydligt större än den verkligen var. Stackars Danckwardt hamnade inför svensk krigsrätt och fick plikta med sitt liv.

En av Tordenskjolds män var den bohuslänske sjömannen och krutgubben Christian Jacobsen Drakenberg, som under episoden i Marstrand påstås ha varit drygt 90 år gammal! Drakenberg hade papper på att han var född 1626 i Skee i norra Bohuslän. Han skall därmed ha varit 146 år då han dog i Århus 1772. Dock spekuleras det om att han kan ha friserat sin dopattest med ett eller annat årtionde för att få del av privilegier. Hur som helst bör nolhôtten Drakenberg ha varit en av de mest långlivade skandinaverna någonsin.

Nästa sillperiod lyckliggjorde Marstrand under 1700-talets senare hälft. Ännu en gång kunde havets silver formligen ösas upp med skyfflar. De många sillsalteriernas kapacitet räckte inte till för att ta hand om den ymniga råvaran. Oräkneliga trankokerier växte upp för att omvandla överskottet till prima sillolja, som bland annat började lysa upp gatlyktor i Europas spirande storstäder. Sillruschen lockade galanta damer, lycksökare och kriminellt slödder till det lilla ö-samhället, där de trängdes med fiskare och sjömän samt hantverkare och köpmän.

Till de sistnämnda kategorierna hörde en liten grupp judar, som med kung Gustaf III:s välsignelse kunde bosätta sig i Marstrand 1779 och där fritt få utöva sin religion. Då var nämligen Marstrand sedan fyra år något så märkligt som en svensk porto franco eller ”frihamn”. 1780 var judarna tillräckligt många för att kunna bilda en församling (för det krävs minst tio manspersoner över 13 år). Snart hyrde de ett corps-de-garde-valv i fästningens utanverk Fredriksborg. Där invigdes 1782 Skandinaviens allra första synagoga. Efter några år flyttade den lilla församlingen till andra lokaler, men den gamla judiska delen av utanverket kröns fortfarande av ett fyrkantigt torn med urtavlor i tre riktningar. Enligt skrönan hade församlingen råkat i luven på en granne i den fjärde riktningen och unnade honom inte förmånen att kunna se hur mycket klockan var.

1775 utfärdade Gustaf III det privilegiebrev som gav Marstrand dess porto franco-status, efter sydeuropeiska förebilder. Bland tillskyndarna fanns franska handelsmän samt en kinesisk rådgivare till Ostindiska Kompaniet. Staden garanterades ett mycket långtgående självstyre, som ingalunda begränsade sig till tull- och religionsfrihet. I praktiken blev Marstrand en stat i staten, en självständig ”republik” på svensk mark.

Porto franco-periodens första åtta år sammanföll med Nordamerikanska frihetskriget 1775-83. Marstrand var en av få tänkbara destinationer i Europa för det nyfödda USA:s handelsflotta, som utsattes för en effektiv brittisk blockad. Fartygstrafiken var livlig. Det orsakade i sin tur ansträngda brittisk-svenska relationer.

Invånarantalet mångdubblades under porto franco-tiden. Inte så få av nykomlingarna var ekonomiska brottslingar och bankruttörer, som här kunde börja på ny kula utan att behöva besväras av sina tidigare bedrifter. Smuggling via Tjuvkil till övriga Sverige och annan brottslighet bredde ut sig. Det styrande borgarskapet tröttnade. Frihamnsprivilegierna avskaffades 1794, trots att man då just hade fullbordat bygget av Europas längsta sammanhängande kaj. Marstrandsborna räknade med att ändå kunna fortsätta att leva gott på havets silver…

1808 försvann sillen, och en olycka kommer sällan ensam. Halva samhället ödelades i en eldsvåda. Men sillhandlare Andreas Swahn hade hört ryktas om badorten Gustafsberg utanför Uddevalla. Efter ett studiebesök där byggde han om sitt uttjänta sillmagasin och sillsalteri vid Arvidsvik till hotell med societetshus och badinrättning. Därmed lade han redan 1822 grunden till Marstrands ställning som mondän kur- och badort. Men hans anläggning låg inte på Marstrandsön, utan på den numera landförbundna Koön; ungefär vid Fiskhamnen, där även Sjöfartsverkets lotsar håller till.

Landförbindelsen består av väg- och broleden Tjuvkil-Nordön-Vrångholmen-Instön-Koön, med Instöbron anno 1991 som den i tid räknat sista länken i kedjan. Landsvägsförbindelsen från Koön kom till 1942, och i ytterligare knappt 50 år ingick Vägverkets färjeled över Instörännan (Vrångholmen-Instön). Dessförinnan var havet den naturliga tillfartsleden. Däri ingick postbåten från Tjuvkil, Marstrands livlina in till fastlandet som även tog passagerare.

Namnet Tjuvkil syftar inte på porto franco-tidens lurendrejare och deras tjuvgömmor utan är äldre än så. Enligt skrönan blev Kalmarunionens dronning Margarethe just här bestulen på sin guldring. Därför gav hon platsen dess föga smickrande namn. Ett litet stycke inåt land hanns hon upp av ett bud, som gav henne tillbaka ringen. Den platsen fick i sin tur namnet Gullbringa och heter så än i dag. Men egentligen lär Tjuvkil betyda ”den långsmala viken”, efter en ljudförvanskning av gammalnorska kjos (samma ord som i vårt dalkjusa).

1843 besökte den 14-årige kadetten Oscar Marstrand för första gången. Just det året anlades ett nytt varmbads- och societetshus, nu på själva Marstrandsön. Oscar fann att han mådde som en prins i den fashionabla miljön, som fläktades av saltmättade vindar. Året därpå tillträdde hans far den svensk-norska kungatronen som Oscar I. Även han besökte Marstrand.

Sillen skulle gå till ännu en gång, från slutet av 1870-talet och nästan ända fram till sekelskiftet – fin de siècle. Men då var Marstrand redan väl etablerad i sin nya roll. Det gav rentav ringar på vattnet. Dubbelt skotskättade uddevallapôjken Robert Macfie Thorburn kom för att utröna hemligheterna bakom Marstrands framgångssaga. Därefter öppnade han eget i Lyckorna (vid Ljungskile) och kunde själv lära upp sina baderskor.

Redan 1862 anlände en av de mer bemärkta badgästerna till Marstrand: Den finlandssvenske författaren Zacharias Topelius, som bland mycket annat har gjort oss bekanta med sagoskeppet Refanut. När han och några landsmän skulle delta i en kappsegling uppstod ett flaggproblem. Det ryska storfurstendömet Finland hade ingen egen flagg, och tsarens trikolor ville de inte föra. Det fick Topelius att komponera en flagg av skandinavisk modell men med blått kors på vit botten, inspirerad av Nylands Jaktklubbs medlemsflagg; ”den första finska flagg som någonsin vajat på Atlantiska oceanen”.

Lill-Oscar fick vänta ut storebror Karl XV innan han 1872 kunde inta tronen, 43 år gammal. Väntetiden hade han ägnat åt Örlogsflottan.

Oscar hade även litterära ambitioner. Det framgick när han i mogen ålder mindes sina observationer som ung sjöofficer: ”…Som han höll svenska kusten kär – och han gör väl så än i dag – möttes snart hans blick av fyren på Carlstens högsta torn, där den då fanns, blänkande högt över synranden lik en stjärna i natten, en mystisk ledning på den spårlösa väg som han gick att plöja…”

Fyren fanns från 1782 på toppen av Carlstens fästnings donjon, huvudtorn. Den var unik, världens första blänkfyr. Men tydligen kunde den förväxlas med en blinkande stjärna. Alla spår av den är borta sedan 1868, då den ersattes av den berömda ”heidenstammaren” ute på Hamneskär; ofta kallad Pater Noster efter de omgivande skären. 1977 släcktes även den efter lång och trogen tjänst; just avlöst av kassunfyren Hätteberget, som når ansenliga 26 meter över havsytan.

Egentligen bär skären västnordväst om Marstrand namn som Stumpen, Skethasen och Grösslingarna. Men de kallas allmänt Paternosterskären. Kanske för att de har associerat till bärnstenarna i det radband, som håller ordning på rosenkransens böneramsor – med Pater Noster (Fader Vår) som främsta inslag. Eller för att sjömännen på stormdrivna fartyg som hamnat i lägervall fann för gott att be just den bönen.

Samtidigt som Hamneskärs fyr anlades begåvades Marstrand med en mindre inseglingsfyr, ”Lyktan” kallad. Till en början var ljuskällan placerad i fyrvaktarbostaden, på Lyktudden i Marstrands norra inlopp. 1914 ersattes den av dagens fyr strax intill.

Just där uppenbarade sig sommaren 1887 ett tjusigt ångfartyg med kunglig unionsflagg och tre akterstagade skorstenar.

1883 hade Oscar II tagit över min/torped-fartyget Ran. Hon skrudades nu om till kungajakt under namnet Drott. Där ombord trivdes uppenbarligen kungen som fisken i vattnet. Fyra år senare inledde han den tradition som skulle vara livet ut, 20 år i sträck!  Sommaren 1887 löpte fartyget värdigt in i Marstrand, med högstdensamme iförd amiralsuniform på bryggan. Drott ankrade på redden, och landstigning vid den för ändamålet uppriggade Kungsbryggan på Badhusplan skedde från hennes stora barkass.

Just där hade ett nytt, ståtligt societetshus med sadeltak, verandor och dubbeltrappor just invigts; samma träslott som står där än i dag, bakom en byst av Oscar II. Där och på varmbadhuset strax intill inleddes Marstrands oscarianska guldålder. Ön förstärkte nu sin roll som societetens sommarparadis. Det badades, det hölls hov, det dracks toddy och det dansades på bal.

Det berättar om baderskor som kom på en lukrativ affärsidé; att mot betalning låta de mest hänförda rojalisterna bada i majestätets använda karbadvatten, och att buteljera det som blev över för försäljning till dem.

Det svassades och svansades i syfte att få sola sig i den kungliga glansen. En som inte behövde göra det var den sommartid ständigt tillförordnade hovfotografen Aron Jonason, som i sin egenskap av uppskattad och slagfärdig ordjonglör även fick fungera som ett slags sentida kunglig ”hovnarr”. Inte för inte har han kallats göteborgsvitsens fader.

Någon gång varje sommar brukade Oscar och hans följe besöka häxornas Blåkulla; det iögonfallande landmärket Brattön i ostnordost. Blåkullen, som berget egentligen heter, är med sina 133 meter över havet Bohusläns eget Kebnekaise.

Kopplingen till Blåkulla är inte enbart en nöjsam kuriositet. Under 1670-talets häxhysteri avrättades ett 40-tal bohuslänska kvinnor, sedan de torterats till ”erkännanden” av alla möjliga trollkonster ute på ”Blåen”. Ingången till häxornas påstådda mötesplats finns på Brattöns sydsida, åt Tjuvkil till. Den ravin det handlar om ansågs rentav vara ingången till helvetet, där Satan själv brukade välkomna häxorna. I påsketid kunde det förekomma att fantasifulla sjömän på förbipasserande skepp lämnade skakande vittnesbörd om häxaktiviteterna.

När ångfartygen började dyka upp i mitten av 1800-talet sågs de av somliga som ännu ett djävulens påfund. Men utvecklingen gick inte att hejda, och Drott var långt ifrån ensam om att tuffa omkring i farlederna. Redan 1869 hade Marstrands Ångbåts AB bildats, och året därpå gjorde s/s Albrektsund sin entré som ortens första egna passagerarångare. Resan Marstrand-Göteborg kunde nu avverkas på svindlande två timmar!

Andra ångare drevs av Rederi AB Bohuslänska Kusten i Uddevalla. Men efter 1913 var nog Marstrands Nya Ångbåts AB:s s/s Bohuslän flaggskeppet framför alla andra.

1907 hade Albrektsunds kanal kunnat återinvigas efter muddringsarbeten och andra efterlängtade förbättringar, som ironiskt nog utfördes av danskar. Kanalen mellan Koön och Klôverön anlades ursprungligen 1842-44, då den ersatte Halsekanalen från porto franco-tiden; delvis med parallell sträckning och delvis dragen över Björnängshals på sydöstra Koön. Halsekanalen hade med åren blivit hopplöst igenslammad, så den ökande sjötrafiken tvingades länge ta samma oskyddade farled som Tordenskjold på sin tid; genom Sillesund längs Klôveröns västsida.

Även ren lastsjöfart förekom. En del av den skotskättade uddevallaredaren Charles Thorburns havreexport till England gick över Marstrand.

För den lokala passagerartrafiken Koön-Marstrandsön stod bussliknande Hamnfärjan II från födelseåret 1948 ända till 1985. Då var det tänkt att ”Spårvagnen”, som hon kallas, skulle ljuta skrotdöden. Men en räddningsaktion drogs igång. Färjans Vänner i Marstrand bildades, och på den vägen är det. Länge påstods hon vara världens enda eldrivna passagerarfärja.

Aron Jonason skulle uppskatta smeknamnet ”Tvärdraget” på lindrivna kollegan Hamnfärjan, reservavlösare för Lasse-Maja III över det 150 meter breda gattet.

År 1800 inrättades nymodigheten optisk telegraf – manövrerbara armar på en hög träställning – strax intill Carlstens fyr. Den överlevde fyren och avvecklades först 1871, då den elektriska telegrafen nådde fram till ön. Dessförinnan förmedlades meddelanden till en optisk relästation på Telegrafberget i Torslanda – numera kallat Vetteberget – för vidare befordran in till Otterhällan i Göteborg, när inte tjockan lade hinder i vägen.