”…Fiskebankarna, syd Utsira…”

Härom dagen såg jag TV-programmet Glimt av Norge ‒ Fågelskådare på Utsira. Det väckte minnen från ett besök på ön 2008:

Alla som har lyssnat på radions sjörapporter känner igen namnet, men de flesta av oss har nog ytterst vaga begrepp om var Utsira ligger. En ledtråd: Prognosområdet ”syd Utsira” ersatte för ett antal år sedan det som tidigare uttrycktes ”farvattnen utanför Jæren och Lista”. Väderobservationer från Utsira har pågått ända sedan Oscar II:s första regentår, 1873.

Foto: Torbjörn Dalnäs

Den vindpinade lilla ön Utsira är norska Vestlandets yttersta utpost i havet, drygt en timmas båtresa utanför Haugesund. Med sina omkring 200 bofasta invånare – sirabuer – på 6 km² är ön Norges allra minsta kommun till befolkning och den näst minsta till ytan (efter Kvitsøy i sydost). Skulle någon på den här sidan Kölen kunna tänka sig det till måtten jämförbara Sydkoster som en självständig kommun, med alla därmed förknippade samhällsfunktioner?

Samtidigt är lilleputtkommunen Norges allra västligaste plätt med permanent befolkning (ön Jan Mayen och dess tillfälligt tjänstgörande meteorologer långt ute i Grönlandshavet räknas inte). Rakt västvart är det rum sjö till Fair Isle i gattet mellan Shetland och Orkney, och vidare ända till Labradorkusten.

Foto: Torbjörn Dalnäs

Kommunägda m/s Utsira står för de dagliga förbindelserna. Hon byggdes i Riga, färdigställdes på Blaalid AS i Raudeberg norr om Bergen och ersatte 2005 en betydligt klenare namne. Utsira mäter 1.513 bruttoregisterton. Hon är trubbnosad och robust, en urstark havets bulldog i kraft av sina båda MAN/B&W Alpha-dieslar på 1.290 kW vardera. Bryggfolket betygar henne sitt fulla förtroende; det är ytterst sällsynt att man tvingas ställa in en tur.

m/s Utsira bär hemortsnamnet Haugesund men har ständig överliggare i öns nordhamn Nordevågen (där ”våg” betyder liten havsbukt). Följaktligen bor besättningsmedlemmarna där ute. 0630 går den första turen in till Haugesund, vilket gör det möjligt för ett antal sirabuer att arbeta där.

Hennes ro/ro-läge finns på Garpeskjærskaien på Risøy. Dit tar jag mig en januarimorgon inför dagens första tur ut till ön, klockan 0815.

Fartyget är sirabuernes livlina till yttervärlden, men det är glest ombord: Ett halvdussin passagerare och lika många fordon, mestadels tjänste-dito av olika slag. Havet är förhållandevis lugnt, även utomskärs. Busvädret Tuva laddar upp bortom horisonten och ger sig till känna med full kraft först ett dygn senare. 

Det första som siktas är två gigantiska vindsnurror på öns ostsida. De ingår i ett världsunikt, fullskaligt system med förnybar energi som skänker el till en del av öns hushåll. Överskottskraft från vindsnurrorna används till att alstra vätgas, i en process som kallas vattenelektrolys. Under sällsynta perioder av vindstilla ger den lagrade vätgasen fortsatt stabil elförsörjning.

Nordevågen består av en stram, mestadels vitmenad bebyggelse vid sinnrikt anlagda kanaler, som ger inneliggande fiskebåtar ett skyddat läge. Utsira ligger mitt i havets skafferi, och fisket har i alla tider varit öns huvudnäring. Under forna blomstringsperioder var det sillen som dominerade, men på senare år har det mera rört sig om makrill och sej. I Sørevågen, hamnen på öns sydsida, lär det finnas ett par räktrålare. Dit hinner jag inte denna gång, trots att det bara är halvannan kilometer dit.

En sirabu stannar sin cykel och undrar vänligt på engelska vad som får en främling att ta sig ända till Utsira. Varpå han snabbt går över till sitt nynorska modersmål. Arvid Helgesen visar sig vara ett levande lexikon över öns kultur och historia. Vårt samtal blir långt. 

Arvid är barnfödd och uppvuxen på ön men bor sedan länge på fastlandssidan. Däremot pendlar han dagligen hit i egenskap av anställd på Utsira kommun, som numera är öns största arbetsgivare.

Arbetspendling hade inte varit möjlig förr, då egentliga hamnanläggningar saknades här ute. Den tidens sirabuer var beroende av fyrårade færinger och andra mindre båttyper som var lätta att dra upp på land. Men 1865 besiktade statens hamndirektör ön. Han konstaterade att Utsira med dess läge mitt i de ymniga fiskevattnen hade en ekonomisk potential som vida översteg kostnaden för att skapa riktiga hamnanläggningar. Sagt och gjort. Redan året därpå inleddes arbetet. 1870 kunde hamnarna i Nordevågen och Sørevågen tas i bruk, bakom skyddande pirar och vågbrytare.

På en bergknalle strax intill Nordevågen reser sig Utsira fyr, som med sina 78 meters lyshöjd över havet är Norges högst belägna. Den och granntornet – eller det som återstår av det sedan de tyska ockupanterna använt tornet för militära ändamål – är även landets enda bevarade tvillingfyrar. De tändes 1844. Den som är intakt sprider fortfarande sitt trygga sken men avbemannades vid utgången av 2004.

Utsira har också en plats vikt åt sig i feminismens annaler. 1926 hade ön just blivit självständig kommun, och man skulle nu hålla sitt första lokalval. Kanske var det mest menat som ett skämt när öns radiotelegrafist satte upp en lista med enbart kvinnor. Valet lär ha hållits vid en tidpunkt då de flesta männen var ute på fiske. Resultatet blev att kvinnor kunde besätta elva av kommunstyrets tolv platser. Ordförande blev Aasa Helgesen, en inflyttad barnmorska från Mandal i det sydligaste Sørlandet. 

Som väntat förde mänsklighetens bättre hälft en ansvarsfull och förnuftig politik med balanserad budget. Exempelvis prioriterade de ett vägbygge, för att barnen skulle kunna gå torrskodda till och från skolan. 

Skjørteregime (”kjortelväldet”) varade bara till 1928, då ett nytt val hölls och gubbarna var mera på sin vakt. Men Aasa står staty framför det röda kommunhuset, Siratun; förmodligen både för sin politiska pionjärinsats och för att hon under åren 1903-42 hjälpte drygt 400 nya öbor till världen.

Frågan behöver knappt ställas, på Utsira är många släkt med varandra: 

– Aasa var tante til far min, bekräftar Arvid stolt.

Hon bodde intill öns vita träkyrka, nära Nordevågen. Kyrkan byggdes redan 1785.

Än i dag har ön sin egen grundskola med ett trettiotal elevplatser, fattas bara annat. För högstadium och gymnasium hänvisas eleverna till internatskola på fastlandet, med vistelse hemma på ön under helgerna. 

Utsira tillhör det nynorska språkets kärnområde, Vestlandet. 1960 beslutade kommunens styresmän – efter ”kjortelväldet” följde ett halvsekel av kompakt manlig dominans i kommunstyret – ändå att undervisningsspråket på ön skulle vara bokmål. Jag frågar Arvid om orsaken, får inget entydigt svar och anar att frågan är kontroversiell.

”Ett språk är en dialekt med egen armé och flotta”, förklarade den jiddischspråkige lingvisten Max Weinreich under ett föredrag i New York 1945, tre år innan Israel utropades. I Norge delar nynorsk formellt landets armé och flotta med majoritetsspråket bokmål, trots att språken egentligen är lika skiljaktiga – och närstående – som svenska och danska. 

Nynorsk är exempel på det som efter grekisk förebild kallas koiné, ett sammansmältande umgängesmål mellan människor som talar närbesläktade dialekter. Nynorskans vagga är Åsentunet norr om Bergen. Där systematiserade eldsjälen Ivar Aasen språkformen på 1840-talet, som en reaktion mot maktens och stadsbornas lätt förnorskade danska, bokmålet.

Med sin mångfald av exklusiva havsfåglar är Utsira är ett eldorado för ornitologer. Öns karaktärsväxt är den gula korsörten stånds, som här kallas landøyda. Den orsakar sirasyke, ”utsirasjukan”, som drabbar öns nötkreatur och andra djur som betar av den lätt giftiga växten.

Det är omstritt vad namnet Utsira betyder. Sir betyder ”prydnad” men kan även associera till något synligt, iögonfallande. Mera långsökt förefaller kopplingen till det sydnorska vattendraget Sira vara. 

Jag håller på Utsira – prydnaden som siktas ute i havet!

Kommentarer

  • Torkel Bodin

    Torbjörn! Fantastisk info om Utsira som jag hittills inte vetat mycket om. Stort tack!

  • Henrik Karlsson

    Intressant som vanligt Torbjörn. Hoppas kunna besöka Utsira någon dag.

Artikeln är stängd för fler kommentarer