På den skyddande piren Dic de l’Oest i inloppet till Mallorcas huvudhamn Palma reser sig en av Medelhavets äldsta och mest prominenta fyrar, Far de Porto Pi. Det hävdas rentav att den är nästnäst äldst i världen av de fyrar som fortfarande är i bruk (de som är ännu äldre skulle vara Hercules nära galiciska A Coruña och Kõpu på estniska Dagö). Det kan nog stämma, om man syftar på fyrplatsen i sig snarare än dagens bevarade fyrbyggnad.

Personalen på Palma de Mallorcas turistinformation blev högeligen förvånad när jag för några år sedan ställde frågor om denna celebritet. För dem var Porto Pi endast namnet på en undanskymd del av Palmas hamn, av föga intresse för stadens gäster. Fyren hade de ingen som helst aning om.

Porto Pi är katalanska för ”Tallhamnen”. På spanska skulle det bli Puerto Pino, men katalanska är och förblir ögruppen Balearernas traditionella huvudspråk även om diktatorn Franco försökte ändra på det under sitt styre 1939-75.

Far de Porto Pi är inte självklart öppen för besökare. För att ändå få komma dit måste besökaren i förväg ta kontakt med hamnmyndigheten, Autoridad Portuaria Balears. Länge nöjde jag mig med att ha beundrat fyrbyggnaden från Castell de Sant Carles på en kulle strax intill, samt från min dotters och svärsons yacht Sakura när hon löpte in i hamnen.

Men tidigare i år öppnades Far de Porto Pi för mig och dottern. Besökare tas emot måndag, onsdag och fredag kl 12.30. Förutsättningen är att man tar kontakt i förväg (epost fardeportopi@portsdebalears.com eller telefon nr 971-402175), samt att man är bilburen och på klockslaget väntar vid den närmaste hamngejten för eskort ända fram till fyren.

Det finns skäl till säkerhetsarrangemangen. Här brukade förre kungen Juan Carlos I:s kungayacht lägga till, och 1995 hade den baskiska terrororganisationen ETA långt framskridna planer på ett attentat mot honom just här.

Framme vid fyren tar den storskäggige och rutinerade fyrvaktaren Javier Pérez vid. Det han inte vet om Far de Porto Pi och fyrteknik är inte värt att veta. Det gäller även Gustaf Daléns klippapparat och andra lysande svenska bidrag. Fyrbyggnadens nedre regioner är sedan 2004  ett museum över fyrtekniken och det spanska fyrväsendet. Alla informationstexter är på katalanska och spanska, men Javier talar god engelska och berättar gärna om sitt yrkesgebit.

En föregångare till fyren omnämns redan år 1300, då ögruppen Balearerna just hade återerövrats efter mer än tre sekler av moriskt välde. 1353 var tornet så förfallet att fyren togs ur bruk.

1369 gavs order om att återupprätta en fyr i Porto Pi, med en lanternin som skulle skydda oljelampan mot väder och vind. Straffet för den som slog sönder lanterninens glas fastställdes till hängning.

Inledningsvis monterades fyrlanterninen högst upp på ett av de vakttorn som fanns på ömse sidor om den gamla hamnbassängen, till skydd mot moriskt intrång. Men när kanonerna avfyrades sprack lanterninens glas så att fyrlågan blåstes ut. Fyren flyttades då till ett signaltorn, Torre Senyals, där en utkik spanade efter ankommande fartyg.

Det behövde inte röra sig om moriska pirater, de fruktade barbareskkorsarerna. Handelslederna gick sedan urminnes tid kors och tvärs över Medelhavet; med frukt och vin från Iberiska halvön, metaller från Sardinien, spannmål och bomull från Sicilien samt kryddor, ris och socker ända bortifrån Levanten.

Den nya Porto Pi-fyren togs i bruk 1607 (eller fem år senare, enligt en annan uppgift). Den fick snart ta mycket stryk av sjö, åskväder och stormar. Förstärkningsarbeten genomfördes successivt, och under 1800-talet utrustades fyren med tidens moderniteter som gav roterande sken.

Far de Porto Pi avger ett sken som från 41 meters höjd når 24 nautiska mil ut över havet. Byggnaden består av det 21 meter höga signaltornet och själva fyrtornet, som är 17 meter högt. Under 1950-talet hotades den av rivning, och 1972-77 var fyren släckt.

Ljuset segrade, och sedan 1983 är Far de Porto Pi dessutom ett nationellt minnesmärke.