Jag har ingen närmare insyn i de specialfartyg som internationellt kallas livestock carriers, djurtransportfartyg. Det bör jag kanske vara nöjd med, eftersom somliga av dem påstås vara omgivna av en vedervärdig stank.
Fartygen har liknats vid flytande parkeringshus i flera våningar, med plats för upp till 20.000 nötkreatur eller 100.000 får, alternativt en kombination av båda djurslagen.
I min bok Gränslös sjöfart nämner jag denna specialsjöfart endast i förbigående; i ett sammanhang som handlar om Nordstjernans legendariska Seattle-serie, som bestod av åtta fartyg:
”…Sju av dem ljöt skrotdöden under 1970-talet. Undantaget var Lions Gate. 1973 såldes hon till Libanon och byggdes om till ett fårtransportfartyg, som skämtarna lär ha kallat ’världens största wo/wo-fartyg’ (’walk on/walk off’). Under gång mellan Fremantle och Viken våren 1980 utbröt en brand ombord. Den spred sig snabbt över fartyget, som var fullastat med får. Alla besättningsmän utom en räddades. Fartyget sjönk med sin levande last.”
Hanteringen nämns även i mitt blogginlägg Opera Line 80 år på den här sidan den 16 februari 2015:
”…m/s Don Carlos (2) skulle bli ett verklighetsdrama. Wallenius säljer inte sina specialfartyg till tänkbara konkurrenter men gärna till andra ändamål. Efter att ha tjänat färdigt i biltransportbranschen såldes Don Carlos 1974 och bytte skepnad till djurtransportfartyget Danny F II. Den 17 december 2009 sjönk hon utanför Libanons kust. 45 man, drygt 10.000 får och närmare 18.000 nötkreatur omkom.”
Såvitt jag kän
ner till har inga svenska redare engagerat sig i storskaliga fartygstransporter av levande djur. Det gör däremot danska Corral Line. Enligt rederiets internetsida har det pågått i drygt ett sekel. I Sjöbefäl nr 6 2008 berättas om rederiets djurtransporter, under rubriken Lyxkryssare för fyrbenta passagerare. Nåja, ”passagerarnas” slutdestination är helt enkelt mottagarlandets slakterier, vilket kanske är svårförenligt med begreppet lyx. Men förhoppningsvis stämmer skribentens idylliska beskrivning av hanteringen av levande däggdjur i just de fartygen. Exempelvis när det gäller ventilation, renhållning, rörelseyta, samt tillgång till foder och vatten.
Bevisligen förekommer extremt djurplågeri i branschen. 2012 lämnade den australiska veterinären Lynn Simpson en hemligstämplad rapport till ett regeringsorgan. Rapporten, som av misstag publicerades på en hemsida, innehöll hennes erfarenheter från 57 resor med djurtransportfartyg. Bland mycket annat pekade hon på att djurens utrymmen var så trånga, att de inte kunde lägga sig ned för att vila. De som ändå lyckades lägga sig löpte risk att kvävas till döds eller trampas ihjäl.
Vid passage genom Röda havet var luftfuktigheten och hettan det stora problemet. Lynn Simpson berättade att djuren tävlade om att komma i närheten av fläktarna. De starkaste klev över de svagare, som kollapsade och dog.
Avslöjandet av missförhållandena ledde till att Lynn Simpson avskedades från jobbet som veterinär på djurtransportfartygen.
Australien är en huvudexportör av livestock. Huvudimportörerna av får och nötkreatur är länder i Mellanöstern, inklusive Israel. Fartygstransporterna av svin tar däremot andra vägar, av kända kulturella och religiösa skäl.
Nättidningen Times of Israel visade nyligen flera av Lynn Simpsons fasansfulla bilder av döda eller svårt skadade djur som var täckta av sin egen och de övriga hopträngda djurens avföring.
Under 2016 importerade Israel närmare 600.000 får och nötkreatur. Det var en fördubbling jämfört med 2015. Ungefär en tredjedel kom från Australien, medan återstoden kom från Östeuropa och Portugal.
I slutet av januari demonstrerade flera tusen israeliska djurrättsaktivister i Tel Aviv. De riktade sig till jordbruksministern, köttindustrin och Högsta domstolen med krav på att transporterna av levande djur till Israel skulle stoppas. I stället vill man öka importen av fryst kött av djur som slaktats i sina ursprungsländer.
Den 1 februari uppdrog Högsta domstolen åt Israels regering att påskynda sina ansträngningar för att minska de transporterade djurens lidande.