Déjà-vu Singapore – återseendets glädje!

Clifford Pier i Singapore är en tidsmaskin. På flera decennier hade jag inte ägnat taxibåtarnas terminal en tanke, hade rentav glömt namnet. Så står jag plötsligt under den täckta pirens mäktiga valv och får en déjà-vu-upplevelse: Jaha, jag är här igen!

Minnen väller fram. Förra gången var hösten 1964, och flera av nuets speedbåtar ser ut att ha varit med redan då. Det var en orolig tid med blodiga raskravaller på gränsen till inbördeskrig, och därtill regionala spänningar på randen till storkrig. På andra sidan Johorsundet påstods indonesiska styrkor ha landsatts. Undantagstillstånd rådde i Singapore, med utegångsförbud nattetid. Vilket inte hindrade några svenska ynglingar från Ostasiatiska Kompaniets m/s Sabang ute på redden att ta sig in till Clifford Pier och vidare till det lockande, syndiga Bugis Street.

Många trodde nog att gatan skrevs Boogie Street, men den är faktiskt uppkallad efter det stolta sjöfararfolket bugineserna ‒ ”Österns vikingar” ‒ från den indonesiska ön Celebes alias Sulawesi.

Antagligen gick de svenska ynglingarna längs Collyer Quay; förbi General Post Office, som sedermera blev Fullerton Hotel; då en ståtlig byggnad, sedermera reducerad till en dvärg framför Singapores nya skyline. Här mynnar Singapore River ut i Marina Bay, och hit kom Stamford Raffles sjövägen 1819.

Han fann ett sömnigt fiskeläge med något hundratal malajiska invånare, som med liv och lust extraknäckte i piratbranschen när tillfälle gavs. Deras ö gjordes nu snabbt till ett strategiskt brittiskt fäste. Inom några få år hade befolkningen ökat till över 10.000, och 1826 blev ön en del av kolonin Straits Settlements. Så inleddes Singapores moderna historia.

Forntidens grekiska köpmän i Egypten kände till en handelsstation vid sydspetsen av Chersonesos chryse (”Den gyllene halvön”); det vill säga Malackahalvön. På 200-talet talade kineserna om Pu-luo-chung, av malajiska Pulau Ujong (”Ön där halvön slutar”). Ett millennium senare sände de expeditioner till en livlig hamn som de kallade Long ya-men, ”Draktandsporten”. Ett annat namn var Temasek, ”Vid havet” på javanesiska.

Sang Nila Utama alias Sri Tri Buana var en prins från Palembang på Sumatra, enligt legenden ättling till Alexander den store i hans förbindelse med en indisk prinsessa. För drygt tusen år sedan drev en storm honom in till Temasek, där han tyckte sig sikta ett lejon. Antagligen såg han i syne. Men sanskritnamnet Singapura, ”Lejonstaden”, myntades.Så småningom hamnade hamnen i Melakas bakvatten och föll i glömska, tills Raffles klev iland där.

1964 fortsatte de svenska ynglingarna över någon av mynningsbroarna. Det kan ha varit den smäckra Cavenagh Bridge, som byggdes 1868, eller den något modernare Anderson Bridge. Här står statyn Merlion, ett ”havslejon” med fiskstjärt som blivit Singapores symbol.

Det sägs att Temasek en gång för länge sedan utsattes för en väldig storm. Invånarna bad om räddning. En rytande varelse med lejonkropp och fiskstjärt uppenbarade sig och stillade havet. Ett yngre, 37 meter högt Merlion står på Sentosa Island i sydväst och blickar ut över Singaporesundet.

Kanske passerade ynglingarna det legendomsusade Raffles Hotel, som i så fall knappast väckte deras intresse. Raffles med sin pampiga patio, kantad av doftande frangipaniträd, liknar inte på något vis ett sjömanshotell, och vid mitt senaste besök i Singapore var det billigaste enkelrummet mer än tio gånger dyrare än vad jag betalade per natt på Mariners’ Club. Men en gång var det ett mera bokstavligt sjömanshem. En brittisk sjökapten köpte vad som hade varit ett tiffin house för servering av te och smårätter och bosatte sig där. 1887 sålde han det till de armeniska bröderna Sarkies, som gjorde Raffles till en av den brittiska kolonialismens ikoner.

Jag såg de blankpolerade silverkärlen i East India Rooms och kunde inte motstå frestelsen att slösa bort motsvarande 100 svenska kronor på en Singapore sling i The Long Bar, där jordnötsskal låg i drivor på golvet. Den röda drinken var läskande men lite sträv i smaken och absolut inte värd sitt pris.

Jag förhalade till lilla Writers’ Bar på receptionsplanet, tog en öl där och språkade med bartendern Jerry. En inskription på väggen erinrade om att stora författare som Rudyard Kipling, Somerset Maugham och Joseph Conrad hade suttit här. Utan tvivel gjorde Kipling och Maugham det. Men Conrad bodde på ett enkelt sjömanshem i grannskapet, och det var nog inte riktigt hans stil att söka sig hit.

Hur som helst kändes historiens vingslag. Under andra världskrigets ockupation döpte japanerna om hotellet till Shōnan Ryokan, ”Den upplysta söderns värdshus”. Shōnan, ”Ljuset i söder”, var ockupanternas nya namn på Singapore; ett vackert namn på en grym epok, som monumentet i War Memorial Park strax intill Raffles erinrar om. Det består av fyra smala pelare – respektlöst kallade the four chopsticks – som symboliserar krigets offer från landets fyra etniska grupper: Kineser, malajer, indier och ”övriga”.

Under mitt första besök 1964 bekämpade kineser och malajer varandra, men på Bugis Street rådde business as usual. Ungefär 15 år senare lät Singapores välment patriarkaliska regering sanera bort synden. Varpå man alltför sent insåg att genuina miljöer därmed hade gått förlorade.

Här någonstans övernattade ynglingarna den gången 1964. Utegångsförbudet gjorde det omöjligt att ta oss ombord.

Det enda övernattningsställe vi hittade i närområdet visade sig vara en bordell. För Mama San, bordellmamman, var det helt oförenligt med hennes yrkesheder att kunder skulle komma enbart för att sova. Hon lät sina unga damer paradera till påseende, utan att några heta känslor kunde frammanas. Ynglingarna var helt enkelt dödströtta efter kvällens aktiviteter och ville bara sova. Till sist gav Mama San upp, troligen förvissad om att långnäsorna nog inte var ”lagda åt det hållet”.

I hörnet mellan Temple Street och Trengganu Street finns en imponerande byggnad, som en gång var en välkänd bordell – en veritabel supermarket på sitt område. Det var på kulitrafikens tid. Hundratusentals kinesiska kontraktsarbetare fördes till Malackahalvöns tenngruvor, och många ‒ uteslutande män ‒ hamnade så småningom i Singapores småfabriker. De arbetade hårt och fann på fritiden tröst i opium, mahjong-spel och fala damer.

Eftersom de var kustens söner från Fujian i sydöstra Kina kanske de även vände sig till havets gudinna, Ma Zuo. I Singapore håller hon till i Den Himmelska Lyckans Tempel. Det invigdes kring 1840 på Telok Ayer Street, som då utgjorde waterfronten men sedan dess har fjärmats från havet till följd av landåtervinning. Där tronar hon i all sin prakt, under kinesiska anslag som handlar om trygghet på havet. Ursprungligen var hon fiskardotter på ön med samma namn (ofta stavat Matsu), utanför kustprovinsen Fujian.

På en yta som motsvarar Bornholm eller halva Öland ryms en befolkning på omkring sex miljoner människor, som numera tycks representera ett ovanligt lyckligt exempel på harmoniska kulturmöten. Tre fjärdedelar är etniska kineser, men inbördes med olika kulturell tillhörighet. Exempelvis hakka-folket, som Singapores landsfader Lee Kuan Yew tillhörde.

Landets framsteg har ett pris, som skulle kunna uttryckas management by fear, att skrämma folk till att sitta still i båten. Med en vits har Singapore kallats a fine country (fine betyder även bötesstraff). Många som upplevde raskravallerna 1964 tycker antagligen att priset för ordning och harmoni nog kan vara värt att betala.

Kommentarer

  • Lennart Fougelberg

    Jag var i Singapore 1981 och måste säga att det var en
    oförglömlig resa. Mellanlandning i Aten och Sri Lanka då
    man ej fick flyga över Sovjet. Galax Marine med Dodde

    Broberg och Sten Sjöstrand byggde patrullbåtar och Consafe byggde riggen Safe Felicia på Far East Livingstone Shipyard. Jag skrev reportage i Sjöfartstidningens decembernummer.

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.

Vidare till Sjöfartstidningen.se »

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.