I söndags högtidlighöll FN:s maritima organisation IMO årets upplaga av Day of the Seafarer. Det leder mig till några funderingar.

Under ett långt liv hinner man samla på sig lite olika identiteter. Några vittnar om geografiskt ursprung – i mitt fall göteborgare, och när det passar bohusläning (jag tillbringade skolåren i mellersta Bohuslän, varpå jag åter blev göteborgare). Andra identiteter vittnar om yrkesroller. Jag skulle kunna kalla mig journalist, redaktör och författare. Men den identitet som väger allra tyngst för mig personligen är den som sjöman.

I yngre tonåren ägnade jag mig med liv och lust åt en hobby som kallades DX-ing eller kortvågslyssning (den torde ha blivit helt inaktuell i vår tids internet-värld). Jag höll till i en inbyggd veranda på en bondgård i Bratteröd, några kilometer söder om Uddevalla. Till min hjälp hade jag en enorm Luxor Ambassadör, ”radiomottagarnas Rolls Royce”. Nätterna igenom rattade jag in mer eller mindre exotiska radiostationer i samtliga världsdelar. World Radio Handbook införskaffades. Lyssnarrapporter skrevs och postades. Sådana låg i radiostationernas intresse, och i gengäld bekräftade de lyssningen genom att sända så kallade QSL-kort, DX-arens hett eftertraktade samlarobjekt. 

Jag hade två kilometers promenad till vår brevlåda men gick glatt dit i förhoppningen att nya QSL-kort hade anlänt. I en sparad gammal träboklåda märkt SVENSKA SJÖMANS-BIBLIOTEKET har jag en ansenlig bunt, som jag nostalgiskt bläddrar i någon gång då och då.

Hobbyn väckte en enorm aptit på världen utanför Göteborg och Bohuslän. Det var en tid då det ännu inte fanns några backpackers som kunde ta sig ända till Borneo. Utöver smärre grupper diplomater och missionärer var det i stort sett bara sjömännen som hade en chans att bekanta sig med omvärlden. 

Till suget bidrog promenader längs Bäveåns kajer en bit upp i centrala Uddevalla, där utländska lastfartyg lade till på den tiden. Efter lite tjat fick den omyndige ynglingen föräldrarnas skriftliga tillstånd att gå ut till sjöss, med början som mässuppassare på ett bulkfartyg som tog honom över Atlanten till ett knippe hamnar på USA:s ostkust. 

Världen hade öppnat sig! Det skulle bli ett dussintal fartyg på olika trader under en elvaårsperiod. De åren har satt livslånga spår. Men det innebar också att jag var till sjöss när andra i min ålder tog studenten. Dock lutar jag mig gärna mot innebörden i den legendariske radiomannen och ex-sjömannen Alf Martins ord, överförd till min egen sjötid: ”Jag gick i världens finaste internatskola, skansen på brittiska trampfartyg.”

Till det kan tillfogas att just Svenska Sjömansbiblioteket var mitt ovärderliga universitetsbibliotek.

Efter att antal år till sjöss drabbades jag av hybris och ville bli journalist. För att kunna söka till Journalisthögskolan krävdes gymnasiebetyg i svenska, engelska, historia och samhällskunskap. Det kunde åtgärdas tack vare den underbara svenska skapelsen Vuxengymnasiet eller Komvux. In på Journalisthögskolan kom jag.

Därefter följde fyra årtionden som reporter och redaktör, med huvudsaklig inriktning på sjöfart, sjöfolk och maritim kultur. ”Skomakare bliv vid din läst”, som det heter i talesättet.

Dagens kanske 1,9 miljoner sjömän är en garant för att världshandeln fungerar, inbegripet farliga men livsavgörande spannmålstransporter från det krigsdrabbade Ukraina till Östafrikas hungrande folk. Ungefär 350.000 av sjömännen lär vara filippinare, vår tids världsledande sjömanskår. 

För drygt 100 år sedan var det vi nordbor – danskar, finländare, norrmän och svenskar – som innehade den rollen, numera reducerade till några tiotusental.

Då som nu har sjömän setts lite över axeln. Å ena sidan romantiserades det mycket om dem i 1930-talets kupletter, på temat hamnar och famnar, och å andra sidan sågs de ofta som svirande hamnbusar. Alf Martin, ”rösten från London” i decennier, engagerade sig hårt mot sådana fördomsfulla generaliseringar. 

Inbitna landkrabbor borde ställa sig frågan vad våra nationalikoner Evert Taube och Harry Martinson vore i sitt skapande utan sina bakgrunder till sjöss.

Världshandelsflottans sjömän drabbades värre än de flesta under pandemin. Inställda flygförbindelser, landgångsförbud och stränga karantänsbestämmelser i hamn efter hamn hindrade dem från avlösningar och hemresor till sina nära och kära efter fullgjorda tjänstgöringsperioder.

Efter terrordåden i USA den 11 september 2001 drabbades sjöfartsskyddets garanter, fartygens besättningar, själva av en omfattande diskriminering i hamn efter hamn, långt ifrån enbart i USA. Idén att i stället rulla ut röda mattan för dem var mycket långsökt.

Årets upplaga av Day of the Seafarer har passerat, men världssjömanskåren förtjänar världens tacksamhet året runt för att världshandeln kan fortgå, till båtnad för de flesta.