Carl Johan Gethe – en bortglömd rospigg

Våren närmar sig. Då kommer ostindiefararrepliken Götheborg att så sakteliga ta sig hemåt, efter att ha övervintrat i Barcelona. Det får mig att tänka på en sjöman från Ostindiska Kompaniets storhetstid: Carl Johan Gethe – en bortglömd rospigg

Det är ingen nyhet att rospiggar seglade på Ostindiska Kompaniets fartyg under dess storhetstid på 1700-talet. När ostindiefararrepliken Götheborg anlöpte Norrtälje sommaren 2008 apostroferades Mattias Holmers från Lidö. Han var styrman på den ursprungliga Götheborg under hennes sista resa 1743–45 och blev så småningom befälhavare på Stockholms Slott under resan 1762–63 och Lovisa Ulrica under resan 1766–68. Omedelbart därefter lät han bygga Lidö Säteri, som numera är krog och pensionat.

Mest prominent av dem alla var kapten Carl Gustaf Ekeberg från Danderyd, skeppsläkaren som sadlade om till nautiker. 

Enligt eftermälet mönstrade den 30-årige Ekeberg andrestyrman i Götha Leijon 1746. I så fall hade han minst en landsman från Roslagen som skeppskamrat; 18-årige Carl Johan Gethe från Snesslingeberg i Börstils socken, som på dagens karta ligger inom Östhammars hank och stör. 

Ynglingen var son till överstelöjtnant Carl Gustaf Gethe och hustru Catharina, som därtill hade ytterligare åtta söner och tre döttrar. Om Carl Johans uppväxt är inte mycket känt, men vid 17 års ålder skrevs han in som volontär vid Amiralitetet och fick grundutbildning i de nautiska vetenskaperna. Han tjänstgjorde som kadett i brigantinen Göja, som var sysselsatt med sjömätning och kartering längs den sydfinska skärgården. Vid återkomsten till det dåvarande svenska rikets västra halva ansökte han om och fick permission för sin ostindiska resa.

Påmönstring skedde i Stockholm, som Götha Leijon anlöpte under hösten 1746. Därifrån avseglade hon den 18 oktober. Efter sedvanligt tulluppehåll på Helsingørs redd ankom hon till hemmahamnen Göteborg den 12 november.

Närmare bestämt fanns Ostindiska Kompaniets hemmahamn vid Klippan utåt Göta älvs utlopp. I det som i dag är den ansedda krogen Sjömagasinet förvarades allahanda handelsvaror, samt kulor och krut. Här utrustades ostindiefararna innan de avseglade mot sina fjärran mål.

Götha Leijon löpte ut från Klippans varv den 27 december, med Bengt Askbom som befälhavare. Väl ute i rum sjö kommenterade unge Carl Johan nyårsaftonen sålunda:

– Den sista natten av detta år tog avsked av oss med en halv storm och regn.

Ombord hade kaptenen ansvaret för besättningen och själva seglatsen. Men fartygets mäktigaste man var han knappast. Ännu mäktigare var de medföljande superkargörerna, som ansvarade för lasten och handeln. En av Götha Leijons fyra superkargörer var Stephen Kniper, som hade sina bopålar på Skeppsbron 10 i Stockholm (händelsevis just den fastighet som i dag kallas Sjöfartshuset och är säte för Neptuni Orden och ytterligare tre anrika maritima sällskap).

Därutöver fanns officerare, hantverkare och vanliga sjömän, samt specialbefattningar som skeppsläkare och skeppspredikant. Dessa var ej sällan botanister. Det var upplysningstid, och Linné sände ut sina apostlar i alla väderstreck för att vidga vetandet. 

På utresan förde ostindiefararna traditionella svenska exportvaror som järnmalm, virke och trätjära till Cadíz i sydvästra Spanien. Där skulle varorna skiftas mot det enda som kineserna var intresserade av; silver i form av tackor eller myntade piastrar – så kallade pieces of eight, som Gethe med förvanskad tyska kallar ”styck von akten”. 

Det gör han i sin Dagbok hållen på resan till Ost Indien, som samtidigt är ett bevis på hans talang som tecknare. I dokumentet – som finns i Kungliga Bibliotekets förvar – ingår 20 handkolorerade planscher och en karta över Pärlflodens mynning nära Canton, som sedan urminnes tid var startpunkt för ”sidenvägen till havs”.

En av planscherna visar en kartskiss över utresans Cadíz (som Gethe kallar ”Cadix”), samt en sjöborre och en valthornssnäcka.

– Cadix är även en fiskrik ort, men inga speciella slag som icke fångas i Sverige utom vissa musslor eller snäckor, konstaterar han.

De tvåbenta invånarna på landbacken fann ingen nåd inför Gethes kritiskt granskande ögon. Han konstaterade att företrädare för ”den gemena populasen” var ”mycket begivna på tjuveri, skälmstycken och otukt, de är också grova och vilda både mot främmande och mot sina egna landsmän”. 

Efter Cadíz fortsatte Götha Leijon ”på lätten”. Nåja, till en besättning på 130 man krävdes enorma mängder proviant och färskvatten. Snart frodades myriader maskar i vattenfaten. Därför hade man med en ansenlig mängd brännvin, som användes till att späda ut det härskna vattnet med. Dessutom brukade man ha med en hel del svagdricka.

Under den fortsatta resan sydvart siktades de obebodda Selvagensöarna (”Salwagos”) mellan Madeira och Kanarieöarna. Det inspirerade den konstnärligt begåvade Gethe till en så kallad förtoning, en avbildning av kustens konturer. Därefter passerades Teneriffa med ”berget Piko”, det vill säga vulkanen Pico del Teide. Det 3.718 meter höga bergets redan i verkligheten dramatiska konturer ”förbättras” ytterligare på Gethes bild, där Götha Leijon passerar den bergiga ön; en teckning som återges på samma plansch som förtoningen.

– Spetsarna av dess branta berg stiger så högt att molnen stryker därpå, understryker han i dagboken. 

Strax därefter nåddes ekvatorn. Gethe skildrar den tidens linjedop:

– Samma stund man passerar linjen har sjöfolket en vedertagen sed, att alla unga som ej tidigare varit under linjen skall erlägga en viss summa pengar (…), och därpå blir de döpta med salt havsvatten; den som ej vill spendera måste tåla att man sänker honom helt och hållet i sjön och drar upp honom då han blivit väl doppad…

Det kan sägas vara ett undantag i Gethes dagboksanteckningar – i övrigt berättar han så gott som ingenting om skeppskamraterna och livet ombord. Kanske för att han med sina noteringar siktade högre upp i hierarkin hemmavid. Däremot förde han noggranna anteckningar om havets och lufthavets varelser, och vilka som lämpar sig eller är otjänliga som människoföda, utifrån ynglingens begränsade vetenskapliga insikter. Den åttaarmade bläckfisken kallar han ”sjökatt”, en dåtida beteckning som bekräftas av Svenska Akademiens Ordbok. Intressant nog använder han sjömansuttrycket Jan van Gent om havssulan. Stormfågeln brokpetrell kallar han kapduva, även det en traditionell sjömansterm. Han berättar hur lätt det är att fånga dem.

– Däremot duger de inte till att äta, eftersom de är så gräsligt traniga.

Varpå han profetiskt pekar ut kapduvornas rätta hemvist i ”obekanta länder i söder”. Brokpetrellens häckningsplats fanns i Antarktis och på subantarktiska öar som Kerguelen, vilka först något senare skulle upptäckas av europeerna. 

Väl framme i Canton fick Gethe desto mer att observera och dokumentera. Kina öppnade exempelvis en helt ny växtvärld, utöver den hett åtrådda tebusken. Där fanns kamferträd och lackträd. Bensoe- och olebanumharts gav väldoftande rökelse. Tidigare okända örter och kryddor togs ombord i smärre partier. Däribland galangarot, en art av ingefära som man bland annat kryddade de svenska ostindiefararnas livselixir punschen med. Dit hörde även den med galangaroten närbesläktade gurkmeja, som är grundingrediens i curry, och den svarta kardemumman amomum. Vidare förde man hem medicinalväxter som liljeväxten kinarot och tistelsläktingen putchuck, samt bruksväxter som rotting, sappanträ och sandelträ.

Götha Leijon låg i Canton i drygt ett år, med avgång anpassad efter Öst- och Sydkinesiska sjöns halvårsvis vändande monsunvindar (som Gethe råkar kalla passader). Gethe hade gott om tid att göra sina iakttagelser kring handeln och varuutbudet. En exotisk frukt som fångade hans intresse, och som han återkommer till i lyriska ordalag, var pisang.

– Frukten är en av de mest delikata. Den är gul och avlång som en gurka men slät och fyrkantig, köttet är lent och innehåller inga synliga kärnor eller frön men är så sött att det smälter i munnen. Frukten är kylande och hälsosam, även om den är en aning laxerande. Somliga hävdar att den var det äpple som omnämns i Bibelns skapelseskildring…

Det skrev han innan europeerna hade hunnit ge den sydostasiatiska frukten ett västafrikanskt namn – Banana!

Gethe bedrev också ett slags amatörmässig folklivsforskning. I dagboken skildrar han människornas sedvänjor och ondgör sig över deras brott mot det sjätte och sjunde budordet, de om äktenskapsbrott respektive stöld. Dock är han av allt att döma omedveten att den lokalbefolkning han studerade inte var representativ för stadens kineser utan tillhörde den malajättade minoritetsgruppen tanka, som bodde på sina sampaner längs Pärlflodens stränder.

Inför hemresan från Canton brukade ostindiefararna först lasta zinkmetallen tutanego, som dög bra som ballast. Ovanför placerades porslin, som var billigt och hade bra tyngd. Därefter det dominerande godsslaget te i balar, med smärre partier galangarot, rotting osv som stuvningsgods mellan balarna. Allra längst upp placerades de värdefulla sidentygerna, därmed maximalt skyddade mot slagvatten. 

Gethe nämner i förbigående punschen, detta arv från hans tid som har införlivats i våra traditioner och blivit lika ursvenskt som Luciafirandet. Punsch kommer av pañca, ”fem”på hindi, vilket egentligen skall syfta på antalet ingredienser. Självskrivna är arrak (”svett”, arabiska för palmtoddy) samt socker och vatten. Därutöver förekommer exotiska kryddor, som i Gethes exempel tamarindens frukt. Citronsaft eller te kan också tillföras brygden. 

På våren 1749 stannade hemvändade Götha Leijon till vid den ofruktbara brittiska vulkanön Ascension mitt ute i Sydatlanten, strax syd om ekvatorn.

– Till beskaffenheten är det en av de eländigaste öar som enligt min mening kan förekomma, kommenterar Gethe.

Skälet till strandhugget var att fylla på provianten med sköldpaddkött. Under våren gick havssköldpaddor upp på Ascensions stränder för att lägga sina ägg. 

Intressant nog berättar Gethe om ett maritimt ”postkontor”, vid sidan av de mer namnkunniga Post Office Bay på Floreana, en av Galapagosöarna, och Post Office Tree i sydafrikanska Mossel Bay: 

– Ön Ascension är för övrigt som ett postkontor för europeiska ostindiefarare. Traditionen är att anlöpande skepp lämnar brev och tidningar efter sig i en väl tillkorkad flaska, vilken placeras på ett särskilt ställe. 

Under den fortsatta färden genom ekvatorialkalmerna, passadbältet och hästbredderna observerade Gethe ”luftsyner”, tidens term för hägringar och andra atmosfäriska fenomen. Innan han ”tar avsked av passaderna och tackar dem för god skjuts” redogör han lite mer i detalj för detta stabila vädersystem.

I juni 1749 kunde Götha Leijon proviantera lite färskvaror i Dover, varpå hon red ut en storm på Doggers bankar. Glädje kan skönjas mellan raderna när Gethe berättar hur man den 20 juni äntligen passerar vippfyren på Skagen och senare samma dag båken på Vinga. Månne han och hans skeppskamrater firade genom att skåla i punsch, som en tidig vingasup?

Efter hemkomsten återvände Gethe till Finska viken, nu som styrman på jakten Karpen. Bland hans uppgifter ingick att finna en ökänd ”kraftsten” ost om Hangö; ett järnmalmförande skär som vållade missvisning på kompassen, med förlisningar som följd. Han fann vad han sökte vid Jussarö. Ett och ett halvt sekel senare råkade geologen och polarforskaren Adolf Erik Nordenskiöld finna hans rapport, Om sjökompassens sällsamma förhållande på ett ställe i Finska skären. En geologisk undersökning bekräftade förekomsten av högvärdig järnmalm just där, varpå brytning kunde förberedas.

Adolf Erik Nordenskiöld var också ett slags ostindiefarare, efter Vegas jordenruntsegling 1878-80 med honom som expeditionsledare och fartygschefen Louis Palander och hans besättning som garant för den nautiska bragden att framgångsrikt ta sig igenom Nordostpassagens okända vatten.

Gethe avancerade i graderna och höll sig till troget till Finska viken. Men på hösten 1751 värkte det tydligen i res-tarmen. Han ansökte om och fick permission för att avsegla med Svenske Riddaren i syfte att träda i ”utrikes tjänst”. Det är obekant vad för slags tjänst det rörde sig om och var någonstans. Svenske Riddaren kom inte långt utan förliste mot klipporna nord om Marstrand. 

– Allt annat utom våra liv gick förlorat…

1757 seglade han in i äktenskapets trygga hamn tillsammans med Barbro Christina Gyllengrip, som var bördig från Västgötaslätten. Åtta år senare gled han in i den allra sista hamnen, endast 37 år gammal.

Rospiggen Carl Johan Gethe var inte naturvetenskapligt skolad, men med skarpsynthet och frisk, ungdomlig naivitet skildrade han det han observerade under sin ostindiska resa. Därmed bidrog han till vårt vetande. För det förtjänar han att bli ihågkommen.

Kommentarer

  • Göta Glemme

    Tack för en mycket intressant artikel om en släkting till mig. Roligt att han var så kunnig.

Artikeln är stängd för fler kommentarer