Bergakungens salar

Göteborg 400 år, del 1

Den 4 juni 1621 fick mitt hjärtas hemstad Göteborg sina stadsrättigheter. 325 år senare, på långfredagen den 19 april 1946, föddes ett visst gossebarn i staden. Den blivande fartygstelegrafisten fick lustigt nog sina allra första bopålar vid Gnistängen, då ännu säte för kuststationen Göteborg radio, och hamnade långt senare på Långvågsgatan i Järnbrott.

Det har med åren blivit många andra bopålar, de senaste decennierna på Svea rikes läsida. Men 400-årsjubilaren lever kvar i min göteborgska identitet. Därför vill jag här och framöver förmedla några nostalgiska glimtar därifrån:

Bergakungens salar

Foto: Torbjörn Dalnäs

Sjöfararna märker det knappast under inseglingen mot Göta älvs mynning. Men den som riktar kikaren åt styrbord, mot Käringbergets sydvästra grannknalle Västerberget, ser två hotfulla jättekanoner riktade utåt havet.

Numera är 24 cm-kanonerna där för syns skull, men i sin krafts dagar lär deras räckvidd ha varit 2,4 landmil ut över Kattegatt. Ut till Vinga i västsydväst är det 1,5 landmil.

Innanför Västerbergets granithällar döljer sig Oscar II:s fort, som var superhemligt i decennier. Till hemlighetsmakeriet bidrog militärernas korthuggna beteckning O2-fort. Inte ens de närmaste grannarna på Långedrag lär ha haft en susning om vad som fanns där inne. Västerberget är en veritabel schweizerost, skapad för att härbärgera ett miniatyrsamhälle med några hundra kustartillerister.

Berget skänktes till Kronan av fosterländska kretsar, med syftet att skapa skydd mot angripare utifrån havet. Bygget kunde starta 1903, under ledning av fortifikationsofficeren Claës Grill. Delvis bevarade väggdekorationer vittnar om att han hade en dragning åt tidens moderna jugendstil.

1907 stod den hemliga anläggningen färdig. Förvillande nog har den även kallats Älvsborgs fästning; ett namn som vi snarare förknippar med 1500-talsruinen gamla Älvsborg på Klippan och dess avlösare Nya Älvsborg på Kyrkogårdsholmen tvärs över älvmynningen.

Efter andra världskriget hade Västerbergets befästningar tjänat ut. Sedan dess har Oscar II:s fort legat i träda. På 1970-talet plomberades dessutom ingången. Oscar II:s fort tycktes förpassat till en ändlös törnrosasömn i den eviga glömskans flod Lethe.

Men sedan ett antal år är Oscar II:s fort avmilitariserat och i Statens fastighetsverks vård. Där den oansenliga Försvarsgatan slutar tar Västerbergets avspärrade område vid. En ravin leder till en tunnelöppning med minnesplattan ”Oscar II:s fort uppfördt under konung Oscar II:s regering 1903–1907”.

Foto: Torbjörn Dalnäs

Den långa tunneln leder in till en 500 meter lång och åtta meter bred stormgrav (torr vallgrav) mellan själva kärnanläggningen och den yttre bergväggen, som på kustartillerisvenska kallas kontereskarp. Rundvandringen inne i det sinnrikt inredda berget är som att förflyttas i en tidsmaskin. Långa gångar kantas av fuktdrypande logement och salar som utsatts för tidens tand. Kökets jättespis imponerar, rostförfallet till trots.

Åter ute i stormgraven står jag framför ett utrymme i kontereskarpen med igenbommade järnfönsterluckor. Där inne arbetade några telegrafister kring 1909–10. Uppdraget var att bemanna Älfsborgs Gnistsignalstation, som skulle kommunicera med yttervärlden via sändare, mottagare och två 80-meters antenner uppe på bergknallen. Platsen visade sig emellertid vara olämplig för radiotrafik. Redan i december 2010 flyttades stationen till Gnistängen en bit inåt staden, och på hösten 1911 öppnades stationen för allmän korrespondens.

Fotnot: Besöket gjordes och mina bilder togs 2012.