P1-programmen Naturmorgon och Vetenskapsradion Historia har på sistone ägnat sig åt Blå Jungfrun. Det fick mig att damma av ett eget reportage i Utkik om den unika ön.

Blå Jungfrun framtonar i ett blåaktigt skimmer där ute i norra Kalmarsund. Ön väcker funderingar. Jag frågar besättningen på kustbevakningsfartyget KBV 304 om det stämmer att mitt hägrande resmål brukar uppenbara sig som en bokstavlig hägring, till synes svävande fritt över vattnet.  

– Jodå, senast igår… 

Det händer också att toppen är insvept i tjocka (”Jungfrun tar på sig hättan”) eller att hela hon är täckt (”Jungfrun sätter ut storbåten”).  

Ön har med Havsfrun att göra; en gäckande sjöjungfru som även har kallats Östersjöns drottning och som sjömännen förr brukade lämna offergåvor till när de klev iland här. 

Vi följer det nog inte till punkt och pricka i våra samtal ombord på KBV 304, men enligt gammal sjömanssed bör man under gång i farvattnen avstå ifrån att nämna ön vid dess rätta namn. Det gäller definitivt Blåkulla och kanske även Blå Jungfrun. Enbart Jungfrun går däremot bra. Sjömännen själva anses ha myntat det redan på 1500-talet, som ett tillåtet så kallat noa-namn. Ett annat är Känningen, ”landet i sikte”.  

Ett liknande tabu gällde Ölands väderkvarnar, som sjömännen hellre kallade ”tjuvkors”. För den som bröt mot förbudet kunde straffet bli hönsning – med möjlighet att köpa sig fri genom att bjuda på förfriskningar. Vi kommer inte tillräckligt nära Öland för att sikta någon av de omkring 350 möllor som lär ha bevarats. Däremot tycker jag mig ana ett stråk av alvar, och nord därom klapperstensfältet Neptuni åkrar. Längst i nord skymtar fyren Långe Erik, som officiellt heter Ölands Norra Udde (men egentligen reser sig på skäret Oxelholmen strax utanför udden). 

Nejden är mättad med fantasieggande legender och skrönor. Som den om jätten. Under bärsärkagång slet han upp en landremsa ur Moder Sveas kropp och kastade ut den i havet. Revan blev Vättern och landremsan blev Öland. 

Grannen Jungfrun är en granitkupol som reser sig 130 meter uppåt, varav 86,5 meter sticker upp över havsytan som ett kolossalt landmärke. Geologer har hävdat att delar av Jungfrun är ett extremt motståndskraftigt restberg, som har stått emot vittring och erosion i 570 miljoner år. Ett berg av liknande dignitet är uraustraliernas heliga Uluru eller Ayers Rock, men dess ålder beräknas till futtiga 500 miljoner år. Därmed skulle Jungfrun kunna var klotets allra äldsta berg! 

Öns finslipade klippor liknar dem längs Bohusläns sönderskurna kustland. Så konkurrerar också Jungfrun med den dubbelt så stora Brattön (alias ”Blåen”) om vilken som är det verkliga Blåkulla.  

Den nästan cirkelrunda Jungfrun mäter endast 0,65 km². Maxlängden mellan nord och syd är 1.150 meter.  

Nattetid är Jungfrun en för ögat osynlig koloss, om inte irrbloss och lyktgubbar tindrar i mörkret. Den oansenliga fyren Blå Jungfrun Västra står kvar på sin udde men är släckt sedan 1996. Den andra fyren, Blå Jungfrun Östra, pensionerades 2001. Endast fundamentet står kvar. Själva fyren blinkar utanför Oskarshamns Sjöfartsmuseum och ägs numera av Sjöfartsföreningen. 

KBV 304 lägger till mellan Västra fyren och Norra udden; i Sikhamn, som är den ena av öns båda ”hamnar”. Snarare rör det sig om enkla tilläggsplatser som till nöds kan duga vid tjänlig väderlek. Den andra är Lervik ost om Norra udden.  

Till Lerviks klipphällar ankom en julidag 1896 kuttern Anna, förande stor flaggning. Hon ledsagades av ångbogserbåten Ellen, som var fullastad med fyrverkeripjäser samt fast och – ej minst – flytande proviant.  

Här skulle ställas till med ett bröllop som var spektakulärt långt utöver det vanliga. Brudgum var ingen mindre än den 37-årige författaren Verner von Heidenstam, som av sin bortgågne far – den banbrytande fyringenjören Gustaf von Heidenstam – hade betraktats som en ”oduglig lätting”. Med ombord på Anna var bruden Olga Wiberg samt skaldens kompisar och kollegor som Albert Engström och Gustaf Fröding. Bröllopet lär ha utvecklat sig till en dryckesorgie som varade hela natten igenom. 

Vandringen går längs knappt märkbara stigar genom våtmark och oländig, lågvuxen snårskog av vide, björk och tall. Jordplättar med svalört, blåsippor och vitsippor varvas med kala, hala klipphällar. Grövre skodon än mina lågskor rekommenderas. Belöning för mödan är vyn från öns högsta punkt, Jungfruns hjässa. Här flockas häxorna till skärtorsdagsorgier med Hin Håle. Sedan kokas avkomman till fett, som blir drivmedel till trollpackornas kvastliknande fortskaffningsmedel. Men ingenstans syns den svarta sjö med svarta fiskar som skulle finnas just här. 

I sydost, strax nedanför toppen, finns grottan Jungfrukammaren. Därinne sägs en kvarglömd vallpiga en gång ha sökt skydd.  

Något hundratal meter sydväst om toppen ligger Kyrkan, en bergsklyfta som längst in bildar en grotta. Här håller Havsfrun till. Tro däremot ej dem som påstår att det var i Kyrkan som Verner och den sköna Olga vigdes. Det skedde på bergshällarna närmast Lervik. 

Till sägnerna kring Jungfrun kan fogas att giftermål som ingås på ön inte blir lyckliga. Verners äktenskap med Olga fick ett abrupt slut redan 1902, sedan författaren hade tumlat runt i sänghalmen med en minderårig grannflicka. 

Lite syd om Västra fyren gapar en grotta från sjön rätt in i berget. Fantasin kittlas. Ett tillhåll för forna tiders slemma smugglare och pirater?  

Det var säkerligen inte första gången, men 1661 blev Blå Jungfrun sjörövartillhåll i ett drama som två sekler senare skulle inspirera Viktor Rydberg till romanen Fribytaren på Östersjön. Två unga adelsmän från Smålandskusten, Gustav Adolf Skytte och Gustav Drake, hade seglat ut från Kalmar i den förres jakt. Utanför Österlen uppbringade de en fredlig holländsk handelsskuta, som uppges ha hetat Vergolte Leyon. De mördade samtliga besättnings- och handelsmän ombord. Sjörövarna seglade till Blå Jungfrun, där lasten fördes iland varpå skutan sänktes.  

Så småningom började ”Skyttens” medbrottslingar i besättningen anfäktas av samvetskval. Det räckte med att någon lättade sitt hjärta för någon. Ryktet spreds. Sanningen om det grymma dådet kunde uppdagas. Det ledde till att ”Skytten”, mycket välförtjänt, blev ett huvud kortare. 

Om Vergolte Leyon ligger kvar någonstans på havsbottnen utanför Blå Jungfrun vilar hon inte ensam. 1877 sjönk slupen Sophia, 1880 gick danska skonerten Skriner under och 1882 förliste hjulångaren Malmöhus under en provtur, för att bara nämna några. I maritim tradition vilar en förbannelse över ön. 

Ändå vågade sig det Karlshamnsbaserade AB A.K. Fernströms Granitindustrier, som med växlande framgångar även drev sitt eget rederi, på att göra en åverkan utan motstycke i öns moderna historia. Det började 1904. De dåvarande ägarna, bröderna Nordenskiöld på Virbo säteri, arrenderade ut ön på 49 år till Fernströms. Storskalig stenbrytning inleddes. Unika jättegrytor sprängdes bort för alltid. Redan 1905 slogs larm om förödelsen, men det skulle dröja två decennier innan ön kunde fredas. 

1925 lade Kalmarpotentaten Torsten Kreuger upp en rund summa pengar. Han friköpte ön och skänkte den vidare till staten, som redan året därpå utsåg den till nationalpark. Då var stor skada redan skedd. Såren efter skövlingen är väl synliga på öns södra del.  

Lyckligtvis lämnade stenhuggarna den labyrintliknande stensättningen – trojaborgen – i fred, trots att den breder ut sig strax intill stenbrotten. I finska Österbotten lär trojaborgar kallas ”jungfrudans”. En teori är att sådana anlades för att man, genom att promenera däri, på magiskt vis skulle frammana förlig vind eller god fiskelycka. Hur gammal Jungfruns trojaborg är vet ingen, men redan 1741 berättade Carl von Linné om den.  

Öns flora och fauna imponerade inte på Linné: ”…den som en gång warit här på orten, lärer aldrig mer resa hit… Ty om någon ort i werlden ser hiskelig ut, är wisserligen denna en af de grymmaste…” Tilläggas bör att han just då lär ha varit sur och vrång av sjösjuka efter en slingrig båtresa.  

Vittnesmålen är många från besökare som anser sig förföljda av otur sedan de plockat med sig en ynka liten sten från ön. Därför returneras mängder av stenar till Oskarshamn, med bifogade böner om att de snarast skall återbördas till Jungfrun. Så sker också.  

Hur gick det då för Fernströms, som mellan 1905 och 1925 (med uppehåll under världskriget) förde hela fartygslaster med sten därifrån? Rederiet drabbades av mellankrigsperiodens depression och tvingades avveckla det mesta av sin fartygsflotta. En nystart med stortankers inleddes 1954, men på 1970-talet seglade rederiet i kvav i oljekrisens kölvatten. Då fanns redarklanen Fernström med blott till namnet; reell ägare var sedan 1968 investmentbolaget Skansen Lejonet i Göteborg. 

Embarkering för återfärden sker vid en tredje ”hamn” längst i syd, ”Musen” kallad. Här låg den ena av Fernströms båda bryggor för stenhanteringen. De anlades med hjälp av skrotsten, så att fartygen kunde gå ända in. En bit räls vittnar om den smalspåriga järnväg som en gång fanns här. Ytterligare en brygga fanns vid östra stenbrottet på öns sydostligaste del. 

Havsfruns trolska ö ägs formellt av svenska staten genom Naturvårdsverket och förvaltas av Länsstyrelsen i Kalmar län.