Arktis i hetluften

Halvvägs längs Nordostpassagen – sjöfartens efterlängtade genväg mellan Atlanten och Stilla havet – sticker Tajmyrhalvön upp som en rysk näve, riktad mot Amerika på andra sidan nordpolen. Nävens pekfinger är Kap Tjeljuskin. Udden som tidigare kallades Nordostkap fick sitt nya namn 1842, vid 100-årsminnet av att polarfararen Semjon Tjeljuskin hade nått dit landvägen.

Kap Tjeljuskin är den väldiga eurasiska landmassans nordligaste punkt. Av en geologisk nyck råkar den ligga på samma longitud som jättekontinentens sydligaste punkt, Tanjung Piai långt nere på Malackahalvön.

På Tajmyrhalvöns glest befolkade snövidder är samojedfolket nganasan den ursprungliga befolkningen. Nganasanerna är ett av norra Rysslands 41 ursprungsfolk, stadda i varierande grad av förryskning. Deras traditionella tungomål är besläktat med samiska, finska och övriga finsk-ugriska språk.

Sydost om Kap Tjeljuskin löper floden Khatanga ut i havet. Just där finns bukten Nordvik och en gudsförgäten spökstad med samma namn. Under Josef Stalins välde var orten straffkoloni; ännu en bortglömd ö i hans grymma Gulagarkipelag. Men hur fick den sitt svenskklingande namn?

Arktis gör mig kluven. Regionen fångar intresset och kittlar nyfikenheten, men det bistra klimatet lockar knappast till någon vistelse på ort och ställe. Däremot skulle jag gärna, med kamera och anteckningsblock i högsta hugg, vilja avverka Nordostpassagen som ”inbäddad” på ett fartyg.

Det lär morgondagens sjömän få göra, kanske som en föga efterlängtad rutin. De får vänja sig vid att sikta isbjörnar och valrossar längs Nordostpassagen, i stället för kameler – öknens skepp – under passage genom Suezkanalen, och lekande delfiner framför bogen ute i Röda havet och Indiska Oceanen.

Jämförelsen är bestickande. 2009 gick två isförstärkta tyska lastfartyg från sydkoreanska Ulsan via Nordostpassagen till Rotterdam. Därmed kapade de 4.000 av de 11.000 nautiska mil som den invanda rutten via Singapore Strait och Suezkanalen skulle ha tagit. Samtidigt minskade fartygen de koldioxidutsläpp som har bidragit till den globala uppvärmningen – och som ironiskt nog anses ha gjort mera regelbundna fartygspassager längs den norra sjövägen möjliga.

Fartygspassagerna kan förväntas öka framöver, särskilt under sommaren då isläget är gynnsamt. 2011 slogs rekord efter rekord. Norra sjövägen hölls öppen 141 dygn, nästan en månad längre än normalt. Den arktiska isen krympte till sin näst minsta utbredning någonsin. Hela 41 fartyg avverkade Nordostpassagen. Året därpå ökade antalet till 46 och 2013 till 71. 2014 minskade fartygspassagerna till 31, däribland 25 under rysk flagg. Av de övriga sex gick tre under svensk flagg; Tor Viking på ostlig kurs och Oden i båda riktningarna.

Faror saknas ej. Det mesta av den 550 landmil långa ryska nordkusten är obebodd. Leden går genom trånga sund och grunda farvatten, där utprickning och sjöräddningsberedskap är otillräcklig och möjligheterna att bunkra få. I september 2014 öppnades den tredje av tio planerade sjöräddningscentraler längs rutten. Det är obligatoriskt med isbrytarassistans och ryska polarlotsar ombord.

Arktis i hetluften

På en holme utanför västra Hisingen i Göteborg fanns förr AB Ishavets trankokeri. Där brukade den lilla men kraftigt byggda valfångstskutan Vega lägga till efter varvsleveransen 1873. Hon var riggad som tremastad bark och var dessutom försedd med en ångmaskin på 60 hästkrafter. Snart skulle Vega segla in i historieböckerna.

Hon köptes av den skotskättade göteborgske affärsmannen Oscar Dickson, som hade gjort sig förmögen på norrländska skogar och sågverk (en avancerad skogsavverkning, som på sin tid kallades ”baggböleri”). Dickson ställde nu Vega till polarforskaren Adolf Erik Nordenskiölds förfogande. Som tack fick han Port Dickson – på transkriberad ryska Dikson – väst om Tajmyrhalvön uppkallad efter sig.

Finlandssvensken Nordenskiöld var känd från ett halvdussin arktiska expeditioner mellan 1858 och 1876. Den senaste av dem, med s/s Ymer som bas, hade nått till floden Jenisejs mynning väst om Tajmyrhalvön. Ymer-expeditionen kan ses som ett förberedande steg inför genombrottet ett par år senare.

Vega lämnade Karlskrona den 22 juni 1878, med 30 man ombord. Hon eskorterades av s/s Lena samt s/s Fraser, som bogserade segelskutan Express. Snart gled expeditionsflottan in i den stora tomheten, utan möjlighet till kontakt med yttervärlden. Man hade tur med vädret genom ”iskällaren” Karahavet, och den 6 augusti kunde fartygen ankra utanför Port Dickson, där deras vägar skiljdes. Fraser och Express fortsatte uppströms Jenisej för att ta last tillbaka till Europa.

Vega och Lena fortsatte nordostvart – mot Kap Tjeljuskin, som dittills inget fartyg någonsin hade lyckats dubblera. När så skedde den 19 augusti firades det med flaggning över topp, salutskott och skålar. Vid floden Lenas mynning skiljdes även deras vägar. s/s Lena anträdde återfärden västvart.

Den 20 juli 1879 – 13 månader efter avresan – rundade Vega Kap Deznjev, kontinentens ostligaste punkt. Därmed hade Nordostpassagen fullbordats.  det laget hade oron över Vegas öde vuxit sig stark. Resans ryske delsponsor Aleksandr Sibirjakov tog initiativ till en räddningsexpedition, som av en ödets ironi led skeppsbrott vid den nordjapanska kusten just innan Vega stolt gled in i samma farvatten.

Vega ankom Yokohama den 2 september 1879. Louis Palander kunde äntligen gå iland och telegrafera hem. Det var det första livstecknet på över ett år från fartyget och de ombordvarande. Nyheten om den lyckade genomfarten spred sig nu som en löpeld över världen. När Vega-männen klev iland i Stockholm den 24 april 1880 togs de mot som hjältar av kung Oscar II, själv sjöofficer och mycket sea minded.

Resan var väl förberedd in i minsta detalj. Inga dödsfall eller allvarliga sjukdomar drabbade folket ombord. Fartyget klarade strapatserna utan skador. Vid ankomsten till Yokohama fanns det fortfarande kol kvar i boxarna.

Expeditionen var en nautisk bedrift. Därför borde fartygschefen Louis Palander, sekonden E.C. Brusewitz och de övriga 17 sjömännen tilldelas störst credit. Samspelet dem emellan tycks emellertid inte ha varit helt friktionsfritt. Den flitigt dagboksskrivande timmermannen Vega-Sven Andersson vittnar om att befälen ”bara skäller och skriker: Arbeta och skynda er, era djävlar…” Hur som helst vore det missvisande att ge expeditionsledaren Nordenskiöld och hans vetenskapsmän hela äran.

En milstolpe hade nåtts, men intresset för nordlandet var av gammalt datum. Omkring 325 f.Kr. stötte den grekiske sjöfararen Pytheas av Massalia på land, efter att i sex dygn ha seglat norrut från England. Ptolemaios, som verkade på 100-talet e.Kr., talade om det mytiska landet Ultima Thule.

En farbar sjöled längs den skandinaviska kusten och Kolahalvön till Vita Havet har varit känd sedan vikingatiden. Omkring år 880 tog sig den norske hövdingen Ottar dit. Nordmännen genomförde flera sjöexpeditioner till Vita Havet, som de kallade Gandvik. De gjorde anspråk på territoriet mellan Halogaland och Bjarmaland (Nordnorge till nordvästra Ryssland på dagens karta).

1553 avseglade en engelsk expedition, initierad av det nybildade Company of Merchant Adventurers. Uppgiften var att söka efter en ny handelsväg till Kina – den hägrande Nordostpassagen. Men ville bryta det spansk-portugisiska monopolet i handeln med Österlandet, men aptiten på geografiska upptäckter spelade också en roll.

Sir Hugh Willoughby ledde expeditionen, som blev ett misslyckande. Två av de tre skeppen kom ur kurs och tvingades övervintra på Kolahalvön. Alla ombord omkom, däribland sir Hugh själv. Det tredje skeppet lyckades ta sig till Norra Dvinas mynning i Vita Havet. Kontakt upprättades med tsarmakten i Moskva. Det ledde till att Muscovy Company kunde bildas, men expeditionens huvudsyfte hade inte kommit närmare sin fullbordan.

1594-96 gjorde den holländske lotsen Willem Barents tre försök att forcera Nordostpassagen. Han och hans skeppskamrater upptäckte Svalbard och lyckades nästan ta sig ända till etappmålet Nordostkap. Under det tredje försöket pressades hans skepp fast i isen. Besättningen tvingades övervintra på norra Novaja Zemlja, nära Nordostpassagens västliga startpunkt Kap Zjelanja. Barents dog av sina umbäranden och fick Barents hav mellan Nordkap, Svalbard och Novaja Zemlja uppkallat efter sig.

Den spansk-portugisiska dominansen över sydliga sjövägar till Ostindien bröts, och intresset för den hägrande Nordostpassagen minskade. I godan ro kunde ryssarna utforska den nordsibiriska kusten, dock med hjälp av kompetens utifrån.

Jag har ännu inte lyckats få någon förklaring till det svenskklingande namnet Nordvik vid Khatangas mynning. Inte ens Adolf Erik Nordenskiöld visste besked. Han hänvisar till den ryske polarfararen Chariton Laptev, som verkade på 1700-talet och fick ge namn åt Laptevhavet:

”…Härifrån seglade han längs kusten förbi Oleneks mynningsvik och förbi en stor bugt, som han, af hvad anledning känner jag ej, benämnde med det rent svenska namnet Nordvik…”

Låt oss ta till en gissning. Efter slaget vid Poltava 1709 tog tsar Peters segerrika ryssar flera tusen svenska krigsfångar. Många av karolinerna var högt kvalificerade, och Ryssland tvekade inte att utnyttja deras kompetens. En av dem var Philip Johan von Strahlenberg, som gjorde en betydande insats i kartläggningen av det ännu outforskade Sibirien. Han kunde bekräfta kosacken Semjon Deznjevs upptäckt från 1648 av ett sund längst i ost, det som långt senare kom att kallas Berings sund. Det var också von Strahlenberg som fick den nordsydliga bergskedjan Ural accepterad som en naturlig gräns mellan Europa och Asien. Han eller någon av hans i nordöstra Ryssland befarna svenska medfångar kan ha medverkat till valet av namnet Nordvik.

Andra bemärkta svenskar i Rysslands trek ostvart var Sven Waxell, den danskfödde Vitus Berings närmaste man och efterträdare under den stora ryska nordexpeditionen 1733-43; Matvei Gedenshtrom (alias Mattias Hedenström), som 1808-10 utforskade delar av kusten ost om Tajmyrhalvön och öarna där utanför; samt Gustaf Magnus Leonard Jägerskiöld, som på 1850-talet var med om att grunda Vladivostok.

Den estlandssvenske Linnélärjungen Anton Rolandson Martin for 1758 med ett valfångstfartyg till Svalbard. Han var pionjär i den svenska polarforskningen; som numera anförs av Polarforskningssekretariatet vid Kungl. Vetenskapsakademien, med den från Sjöfartsverket periodvis inchartrade isbrytaren Oden som främsta tillgång.

Fotnot: Kan eller bör man skriva om platser man aldrig har besökt? Tja, många med mig har skrivit om månen utan att ha varit där. Och jag har faktiskt, likt Roald Amundsen, flugit över Nordpolen. Det var när luftvägen till Japan gick via Anchorage i Alaska. Sedan det dåvarande Sovjetunionen öppnat sitt luftrum för västliga flygbolag kunde familjen i stället ta raksträckan över det väldiga Sibirien. I mån av fönsterplats såg jag stundom dess mäktiga floder ringla sig fram långt där nere.

(Texten är en uppdaterad version av en artikel som var publicerad i Sjörapporten nr 4 2012.)

Kommentarer

Skriv en kommentar Svara till

Alla kommentarer granskas och modereras av vår redaktion innan de publiceras. Din email kommer aldrig bli publik.