Sjölivets berättare

Image926Den svenska maritima litteraturen är mycket rik, och i stor utsträckning har den framfötts ur yrkessjömännens egna led. Det finns få andra yrken som kan visa upp något liknande. Kanske har det med sjömanslivets speciella karaktär och nimbus att göra, i synnerhet under 1900-talets tre första kvartssekel. Då var det en livsstil snarare än ett vanligt yrke.

Den genomsnittlige sjömannen var ogift och obunden. Enligt schablonbilden var han bofast på sitt fartyg så länge han trivdes ombord. När det var så dags ”kastade han in den blå”, det vill säga lämnade in sin avräkningsbok med uppsägningen ifylld. Han tågade iland med sin sjösäck, som var stuvad med ett fåtal tillhörigheter. Efter en tid hemmavid eller i någon världshamn blev det dags att ta hyra på något nytt fartyg. Han förde en kringflackande tillvaro och upplevde mycket, både till sjöss och i hamn. Periodvis for han illa och tvingades ”stolpa brandvakt” med tom mage i väntan på ny hyra.

I sin bok Uteseglarna, som gavs ut 2001, berättar sjökapten Lennart Revborn om den tidens sjömansliv. Boken bär den talande undertiteln ”De som sällan eller aldrig kom hem”.

Fartygen var kringflytande samhällen, ofta med 40 man eller ännu fler i besättningen. Det bäddade för ett socialt liv och ett sammansvetsat kamratskap ombord. Många blivande sjölivsskildrare tog sina första stapplande steg på skrivarbanan i de anspråkslösa skeppstidningar som var vanliga på fartyg i långfart. Andra debuterade i de sjöfackliga tidskrifterna.

Dessa tidskrifter har genom åren haft en mycket stor betydelse som plantskola för många skrivglada sjömän. Den mest uppmärksammade av dem alla, Harry Martinson, uttryckte det så här:

De som trodde bäst på mig var mitt facks två tidningar: Eldaren och Sjömannen. Utan dem hade jag väl så småningom gett tappt.

Detsamma kunde ha sagts av eldaren Torsten Billman, som skulle bli en mycket framgångsrik konstnär. 21 år gammal debuterade han 1930 med en teckning i Eldaren. Snart gav han sig hän åt konsten på heltid, men han glömde aldrig de år till sjöss som hade format honom. Ett av konstnärens storverk är den fresk tillägnad havets arbetare som finns i samlingssalen på gamla Sjömanshemmet vid Masthuggstorget i Göteborg.

En annan av våra mest kända sjömanskonstnärer är Gösta Werner. Både han och Billman föddes 1909 och båda seglade in i den sista hamnen 80 år senare. Trots sina långa liv på däck och durk och på konstens arenor ville ödet att deras vägar aldrig skulle korsas.

Ytterligare en välkänd sjömanskonstnär var rospiggen Harald Lindberg. Han är en av dem som presenteras i det 40-sidiga häfte – Sjöfolk i konst och litteratur – som dåvarande Svenska Sjöfolksförbundet gav ut till en utställning under kongressen 1987.

1984 gav kulturtidskriften Rallarros ut ett dubbelnummer i bokform med sjölivsskildringar som tema. Skriften fick namnet Till HAVS! och hade en av våra mest framstående sjöskildrare, Ove Allansson, som gästredaktör. Den drygt hundrasidiga skriften informerar om mer än 100 svenska sjöskildrare och ger ett flertal smakprover ur omkring 250 omnämnda bokvolymer.

Till HAVS! står sig väl som introduktion till den svenska sjölitteraturen, men som väntat skulle den snart visa sig vara ofullständig. Dessutom har många nya maritima bokverk utkommit sedan dess, ofta med fokus på författarnas yngre år till sjöss. 2009 utkom en ny presentation av den svenska sjölitteraturen, Sjölivets berättare. Även denna gång var Ove Allansson redaktör.

Allansson debuterade själv 1967, med Resan till Honduras. Genom debattromanen Ombordarna, som utkom 1971, lyckades han påverka den nya sjömanslag som då höll på att förberedas. Totalt har den före detta svarvaren och reparatören givit ut ytterligare drygt 30 böcker. Två tredjedelar är sjölivsskildringar av olika slag. Allanssons signum är engagemang och en burlesk humor. Dessvärre törnade han in för gott 2016.

Sjölitteraturen inrymmer även verk av författare som inte själva trampat däck som yrkessjömän. Dit hör den mycket hyllade romanförfattaren Björn Larsson med böcker som Den keltiska ringen, liksom de stora fartygshaveriernas skildrare Claes-Göran Wetterholm. Dit hör även Arne Gadd, som fram till sin bortgång 2003 var en mästerlig kustskildrare i text och teckningar med böcker som Puffer och Rökar vid synranden. I åratal var han redaktör för Sjöfartstidningens kulturspalt ”Kring kajutlampan”, till vars sken många sjömän har lockats med dramatiska historier och muntra skrönor från hav och hamn. Många av deras historier finns även i fyra bokvolymer som bär spaltens namn.

Svensk Sjöfarts Tidnings mångårige chefredaktör, sjökapten Thorsten Rinman, är ett levande lexikon över sjöfarten och dess historia. Ett av många exempel i bokform är Sjöfartens historia, som han skrev tillsammans med Rigmor Brodefors. Ett annat är hans praktverk Rederiet – Johnson Line under 100 år, som gavs ut till jubileet 1990. Till de ovärderliga standardverken på detta område hör även Handelsflotta och sjöfart – Sverige på världshaven av Thorsten Rinmans far och föregångare på chefredaktörsstolen, Ture Rinman. Den kom ut 1956.

Ytterligare en flitig författare på rederisidan var Broströmskoncernens mångårige informationschef Algot Mattsson, som med stor öppenhjärtighet skildrade ett världsföretags uppgång och fall.

Thomas Taro Lennerfors gav 2009 ut Stockholmsrederierna och 2013 Att skapa en värld. Båda böckerna ger en värdefull inblick i de svenska stortankrederiernas värld. För det tilldelades han Sjömanshusstiftelsens litteraturpris 2015

En verklig rese på den sjöfackliga sidan var tidskriften Sjömannens ryktbare redaktör i decennier, Yngve Gyllin. Yge, som han kallades, debuterade 1953 med boken Över gränser och oceaner och gav fem år senare ut Limhamns-fiskare. Hans mest bestående insats i den maritima referenslitteraturen, framför allt på sjöfartens sociala områden, är ändå Förbund på sju hav som kom ut 1964, med en del 2 som kom ut 1982. Efter Gyllins bortgång har även del 3 och del 4 givits ut, nu med Sjömannens mångårige och nyligen pensionerade redaktör Lennart Johnsson som huvudförfattare.

Tidskriften Utkik sjösattes 1980 och skulle snart få namn om sig som ytterligare en bastion för sjölitteratur och maritim kultur. Från 2007 gavs Utkik ut av Sjöfartsverket, som lade ned tidskriften 2010. Som plåster på såren fick redaktören (jag) sammanställa boken Utkik över sju hav – En 30-årskavalkad, med ett 70-tal godbitar från tidskriftens årgångar.

Harry Martinsons sjökarriär började inte bra. 1919 placerades han på Skeppsgossekåren i Karlskrona men utsattes för så svår pennalism att han rymde efter bara två veckor. Men ut till sjöss kom han och hyfsat befaren hann han bli. Verk som Resor utan mål och Kap Farväl! är odödliga, liksom den blivande akademiledamotens och nobelpristagarens finstämda lyrik – som detta klassiska citat ur Nomad:

Havet är stort – evigt och stort

traderna äro blott linjer

dragna för bröds skull från granarnas land

till sydhavens palmer och pinjer

Martinsons diktarbroder Josef Kjellgren kan såvitt bekant inte uppvisa någon sjötid, men hans romansvit Smaragden från 1939 är så initierad att han allra minst bör ha ”arbetat sig” mellan hamnar under sina europeiska strövtåg.

Ytterligare några på den tiden kända sjömansförfattare var Ragnar Holmström, som bland annat skrev På däck och durk, och Nils Fredricson, vars Farväl du hav från 1946 bygger på författarens upplevelser till sjöss under andra världskriget. Holmström törnade in för gott 1966, Fredricson 1978.

Andra världskriget är väl omskrivet i den svenska sjölitteraturen, inte minst av dem som själva var till sjöss under krigsåren. Dit hör Eric S Alexandersson, som seglade utanför spärren och exempelvis upplevde en torpedering som tog många skeppskamraters liv. Alexandersson skrev bland annat trilogin Fri lejd, Bortom oceanen och Det åttonde havet. Dit hör den likaledes bortgångne Georg Uhlin med Resor till dödens kust. Dit hör även Paul Paulsson med Hotet från havet. Hans Under svensk flagg och Under engelsk eskort utspelar sig under första världskriget.

Sjöingenjör Lennart Lundberg har skrivit förtjänstfullt om svensk sjöfart under båda världskrigen, liksom om de svenska sjömän som deltog i spanska inbördeskriget. Bohusläningens tidigare lokalredaktör i Lysekil, Terje Fredh, har under en följd av år givit ut en lång rad dokumenterande skrifter om andra världskriget, med början 1976 då Kullagertrafiken gavs ut.

Den förre telegrafisten och kringflackande ”turbindoktorn” John E Persson är en flitig författare till böcker som Stimbåt och Den vite mannens grav. Den senare är en unik skildring av de svenska skeppare och maskinister som skötte belgarnas transporter på Kongofloden i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

En särställning hade Longitude – tidskrift från de sju haven; en årlig publikation med initierade texter och ett unikt bildmaterial från segelfartygens tid, en epok som dröjde sig kvar in på 1900-talet. Longitude hann utkomma med utgåva nr 35 lagom till millennieskiftet. Strax därefter seglade ”Mr Longitude”, utgivaren Jan-Erik Carlstedt, in i den sista hamnen. Därmed var sagan Longitude all, saknad av många.

Sjölivet är flitigt omskrivet av dem som var med. Men den nya sjömanslagen 1973 tycks ha blivit en vattendelare. Den gjorde det möjligt för djupvattensjömännen att leva ett långt mer normalt liv än någonsin tidigare. Sjömännen var inte längre anställda på obestämd tid på det fartyg där de råkat hamna utan direkt av rederiet eller av ett bemanningsbolag på rederiets uppdrag. Ett system infördes med dubbla besättningar och avlösningssystem. Under sin tjänstgöringsperiod arbetar sjömannen ihop tillräckligt med ledighet för att kunna vara hemma en lika lång period. Två man delar på samma befattning. Den semestrande sjömannen kan därigenom komma tillbaka till ”sitt” fartyg eller till ett annat fartyg inom samma bolag.

Kanske blev sjömanslivet alltför ”normalt” för att väcka skrivlusten. Sjömännens egna berättelser i bokform om sjömanslivet under 1900-talets sista kvartssekel och därefter lyser i stort sett med sin frånvaro. Ett enstaka undantag är sjökapten Mikael Espings roman Sailors grave, som utkom 2014.

1999 gav Sjöfartens Kulturkommitté ut antologin Sjömansboken, med bidrag från 24 mer eller mindre kända personligheter. Bidragen består av muntra minnen från det traditionella sjömanslivets storhetstid, 1900-talets tredje kvartssekel. Kommittén ingick i Sjöfartsforum men kom snart att stå på egna ben under namnet Sjöfartens Kultursällskap. Sedan dess har fler böcker givit ut av sällskapet, som även är huvudman för Sjöfartsmontern på den årliga Bokmässan i Göteborg.

Ytterligare ett sjölitterärt sällskap är Bokanjärerna, som har ett 60-tal mestadels väl befarna medlemmar. Dit hör den etablerade författaren och dramatikern Reidar Jönsson, som 1973 gav ut sjöromanen Hemmahamn. Sammanlagt har han givit ut ett 20-tal böcker, däribland den internationellt hyllade Mitt liv som hund som även filmatiserades. Han har också medverkat i Bokanjärernas novellantologier Trampa däck och Springa läck. På Bokmässan 2012 tilldelades Reidar Jönsson Sjömanshusstiftelsens litteraturpris.

Som vanligt när det gäller oss rikssvenskar hade vi sånär missat vårt östra grannland, liksom det lilla öriket mitt emellan de forna rikshalvorna. I Finland och på Åland har det också skrivits stor svensk sjölitteratur, inbegripet den roman som har betecknats som en av det svenska språkets allra främsta sjöskildringar. Det syftar på Havets bröd av den Helsingfors-födde sjömannen och författaren Håkan Mörne. För den fick han Stora skandinaviska romanpriset 1954.

Åländskan Ulla-Lena Lundberg har väckt stor uppmärksamhet, även på vår sida Ålands hav. 1989 kom första delen av hennes romantrilogi om den åländska sjöfarten, Leo. Skonertskeppet Leo fick representera den åländska bondeseglationens glansdagar. Stora världen kom 1991 och Allt man kan önska sig 1995, då med fokus på färjefarten Mariehamn-Stockholm.

På området sjöhistoria är det två finlandssvenska namn som utmärker sig. Eirik Hornborg speglade den äldre delen i klassiska verk som Segelsjöfartens Historia och Sjörövare. När det gäller 1900-talets sjöfart är Thure Malmberg svårslagen. Han är författare till ett stort antal högintressanta och informativa skrifter, flertalet på temat sjöfart med finländsk och ofta även rikssvensk anknytning. Ett exempel ur bokhögen är den digra jubileumsskriften Femtio år med Silja, som kom ut 2007. Fyra år senare fick Thure Malmberg och hans landsman Pär-Henrik Sjöström - tillika Sjöfartstidningens chefredaktör - dela på Sjömanshusstiftelsens litteraturpris, för att de var för sig har skildrat färjesjöfarten mellan Finland och Sverige.

Ytterligare en i raden av finlandssvenska sjöförfattare är Holger E. Eklund, som med sina skrifter och ordböcker har bidragit till att sprida kunskap om sjömansspråket.

Den här genomgången skulle kunna bli mycket längre. Många svenska sjöförfattare saknas men finns med i Sjölivets berättare. Om vi tar oss bortom det svenska språket har vi exempelvis den dansk-norske ex-sjömannen Aksel Sandemose, den norske ex-sjömannen Nordahl Grieg och dansken Carsten Jensen, som 2006 gjorde succé med mästerverket Vi, de druknede. Vi har britter som Samuel Taylor Coleridge, Frederick Marryat och John Masefield. Vi har amerikaner som Jack London, Moby Dicks författare Herman Melville och Richard Henry Dana Jr, han med Två år för om masten.

Störst av dem alla är ändå den polsk-ukrainske adelsmannen Joseph Conrad, som blev sjöman, naturaliserad engelsman och en av det engelska språkets ledande författare.

Vi har den gäckande B. Traven, vars nationalitet och rätta identitet fortfarande är omstridd. I sjöskildringen Dödsskeppet från 1926 tar han heder och ära av kollegan Joseph Conrad, som två år tidigare hade seglat in i den sista hamnen. Så här skriver B. Traven: ”Till och med alla tiders gudomlige, högst berömde och störste författare av sjöhistorier kan bara skriva om tappra skeppare, vanärade lorder, sjöns överjordiska gentlemän och om hamnar, öar och havskuster, men besättningen är alltid feg, alltid nära myteri, lat, usel, illaluktande utan högre ideal och äregirighet… "

Illasinnat och småaktigt av en som gömmer sig bakom sin anonymitet, kan jag tycka.

(Texten är en uppdaterad version av mitt anförande på Maritima Mötesplatsen i Almedalen 2012)


Lämna en kommentar på "Sjölivets berättare"

  • Nathan Shachar Svara

    Bäste Dalnäs,
    Läser ofta med stor behållning dina kunniga och underhållande krönikor om sjölivet förr och nu. När du nu nämner Thorsten Rinman kan jag inte låta bli att fråga dig: Har du någon aning om hur man kontaktar honom?
    Vänligast
    Nathan Shachar