Norska sjömansäventyr på Galapagos

Skandinaviska sjömän har avsatt åtskilliga spår på vårt vattenklot. Så även på de ecuadorianskt styrda Galapagosöarna i östra Stilla havet, kanske allra mest kända för att Charles Darwin just där fann underlag till sina banbrytande slutsatser om arternas uppkomst. Året då han kom dit ombord i HMS Beagle var 1835.

Jag har inte själv varit där – men väl på det som för sin unika natur har kallats "Japans Galapagosöar"; nämligen Bonin- eller Ogasawaraöarna i västra Stilla havet (se mitt blogginlägg Gäckande dansk sjöman på Söderhavsö, som publicerades här den 9 januari 2017).

Galapagosöarna är uppkallade efter de jättelika landsköldpaddor, galápagos, som håller till där. Ögruppen har även kallats Archipélago de Colón efter Christofer Columbus. Samt Las Islas Encantadas, ”De förtrollade öarna”, eftersom strömförhållandena gav intryck av att de rörde sig. Vilket gav sjömansförfattaren Herman Melville uppslag till kortromanen The Encantadas.

De första kända europeiska besökarna var den spanske biskopen Fray Tomás de Berlanga och övriga ombord på det fartyg han färdades i 1535. Fartyget kom ur kurs på grund av stiltje och drev med Humboldtströmmen, som ännu inte kallades så, ut mot ögruppen.

Därefter lär ögruppen främst ha besökts av pirater och valfångare, som hade kommit på att öarnas jättesköldpaddor dög utmärkt som både proviant och ballast. De arma kräldjuren sägs ha kunnat hålla sig vid liv i uppemot ett år utan ljus, mat och vatten innan de styckades och hamnade i de glupska sjömännens grytor.

Före 1832 – då öarna införlivades i Ecuador – fanns där inga mänskliga invånare, förutom tillfälligt skeppsbrutna sjömän. Samt irländaren Patrich Watkins, som rymde eller blev strandsatt från sitt fartyg 1807. Han hamnade på ön Floreana, där han odlade lite grönsaker som han tjingsade mot ädla drycker när något skepp råkade stanna till.

Det lär de ha gjort desto flitigare, då Ecuador någon gång på 1800-talet hade fått en verklig moralens väktare som president. 300 prostituerade damer förvisades ut till Floreana. Ryktet spred sig längs farlederna.

Dagens besökare på Galapagosöarna känner väl till Post Office Bay på Floreana, som tidigare kallades Santa Maria (efter en av Columbus karaveller) och även Charles Island. I bukten finns sedan 1793 en posttunna. Initiativtagare var valfångstskepparen James Colnett. Sjöfolk lade sina privatbrev där, varpå kollegor på hemgående skepp tömde tunnan och tog med breven till USA eller Europa.

Dock kunde den även länsas i andra syften. 1813 låg USA i krig med England. Breven i Post Office Bay hjälpte kapten David Porter på USS Essex att lura ut var han kunde finna brittiska fångstmän för att därmed slå till mot fiendens intressen.

Postgången från Post Office Bay fungerar fortfarande. Numera lär det vara möjligt att få en särskild poststämpel hos en tyskättad familj som håller till i grannskapet.

Den fungerade även på 1880-talet. Då togs de första kontakterna om en norsk bosättning på Galapagosöarna, som låg bra till för både valfångst och robbenslageri (en tidstypisk term för säljakt). 1886 fick Ecuadors regering en lista över de norrmän som ville slå sig ned där. De presenterades som utmerkede, hardt arbeidende sjøfolk og fiskere ypperlig egnet til å kolonisere øyerne. Men planerna skrinlades till följd av kravet på att norrmännen i så fall måste bli ecuadorianska medborgare.

1907 hände något som i förlängningen skulle påverka skeendet. I månader drev den norska barken Alexandra redlöst i stiltje utanför den sydamerikanska nordvästkusten. Färskvattnet sinade, maten likaså. Kapten Emil Petersen och hans besättning, sammanlagt 20 man, tvingades därför överge sitt fartyg, trots att det var helt intakt. Den ena livbåten nådde så småningom den bebodda ön San Cristóbal på Galapagosöarna men hade under rodden tappat kontakten med skeppskamraterna på den andra.

Åtta överlevande av de tio i den andra livbåten påträffades långt senare på ön Santa Cruz alias Indefatigable Island, där de hade levt Robinson Crusoe-liv. De var i ett bedrövligt skick.

Mot slutet av 1907 kom en skara avmagrade norska sjömän hem till Norge. En av dem var Alexandras timmerman Herman Karlsen, som berättade vitt och brett om sina upplevelser på Galapagosöarna. Han mönstrade ut på nytt, med Olaf Eilertsen som skeppare. Denne bidrog kraftfullt till ett fortsatt norskt intresse för ögruppen långt borta i Stilla Havet. Pressen började publicera fantasifulla berättelser om den påstått paradisiska ögruppen.

Under Panamakanalens födelseår 1914 gjordes nya sonderingar. Norska valfångstintressen skulle få etablera sig på Floreana. Men antagligen krävdes fortfarande att de inflyttade norrmännen måste bli ecuadorianska medborgare. Planerna rann ut i sanden ännu en gång.

Men 1923 lyckades Ecuadors konsul i valfångstmetropolen Sandefjord, skeppsredaren och förre valfångstsjömannen August F. Christensen, få till stånd ett avtal. Norska nybyggare skulle få 20 hektar land och tio års skattebefrielse ‒ samt bibehållet norskt medborgarskap. De fick också rätten till jakt och fiske rund de öar där de skulle slå sig ned. Hemmavid stod depression för dörren. Omkring 300 norrmän lär ha sålt sina hem och gjort sig av med sina vinterkläder för att söka en ny framtid på Galapagosöarna.

Christensens bolag Atlas Whaling Company köpte den svenska motorskonerten Start, som döptes om till Floreana. I mitten av maj 1925 avseglade hon mot Post Office Bay på Floreana, dit hon ankom tre månader senare. Utöver besättningen fanns förhoppningsfulla utvandrare med ombord, däribland den finlandssvenske ex-sjömannen och författaren John William Nylander. Dessutom deltog Christensen själv i resan, enligt någon uppgift rentav som fartygets befälhavare. Kolonin etablerade sig, och efter flera månader på plats återvände Christensen hem. Där spred han översvallande rapporter om lyckoriket i Söderhavet, vars styrande bolag bar namnet La Colonia de Floreana.

Det viktigaste av allt, tillgång till färskvatten, fanns på Floreana. Men det var fyra kilometer genom besvärlig terräng från Post Office Bay till den närmaste källan.

1926 avseglade ytterligare tre norska expeditioner mot Galapagosöarna. För Floreana-bolagets del den lilla, före detta lotskuttern Isabela, och för det nyetablerade La Colonia de Santa Cruz på ön med samma namn skonerterna Ulva och Alatka.

Dessutom avseglade cementbåten Albermarle mot ögruppens huvudö San Cristóbal, som även kallades Chatham Island. Initiativtagare var förre överstyrmannen Harry Randall, som tidigare hette Petersen. Hans koloni kallades Campo Noruego.

Gemensamt för fartygen var att de förde med sig både nybyggare och, i mån av plats, den basala utrustning som behövdes för deras etablering och levebröd. De tänkte till en början livnära sig på fiske, fångst av jättesköldpaddor och boskapsuppfödning. Längre fram planerade de även odling av frukt och grönt, konservfabrik, sockerbruk, valfångststation och bunkerstation.

Men väderfenomenet El Niño och klimatet i övrigt spelade dem spratt. Dessutom fanns den huvudsakliga marknaden för deras produkter långt borta på det sydamerikanska fastlandet. För att göra en lång historia kort bar det sig inte. Under 1928 blev sagan all för de tre norska sjömanskolonierna på Galapagosöarna.

Kolonisterna på Santa Cruz höll ut längst. Men i juletid 1928 tömdes deras lilla by Ulvenæs på sina norrmän, sånär som på fyra som valde att stanna kvar. I likhet med kolonisterna från Floreana och San Cristóbal skingrades de för vinden. En del återvände hem till Norge, andra fortsatte till sjöss och ytterligare några skaffade sig en ny tillvaro i Sydamerika.

Antagligen kommer 100-årsminnet av Galapagos-kolonin att uppmärksammas i Norge om några år. Men märkligt nog ägnar norska Wikipedia endast fem meningar på fyra rader åt äventyret. Två av dem lyder:

...Fantasirike reportasjer i norsk presse kunne fortelle om gratis jord og en sorgfri tilværelse. I stedet opplevde man vannmangel og stor nød...

Men medge att det ändå var friskt vågat av de norska sjömännen, även om inte ens hälften visade sig vara vunnet. Dessutom är det ett spännande avsnitt i de skandinaviska sjömännens rika historia.

På samma longitud som Galapagos ‒ men strax utanför den antarktiska landmassan ‒ ligger den norska söderhavsidyllen Peter I Øy. Men det är en helt annan historia än den om Galapagos, även om båda hade samband med den norska valfångstepoken.


Lämna en kommentar på "Norska sjömansäventyr på Galapagos"

  • per-Olof Jörnmark Svara

    Bäste Torbjörn – Du är oerhört påläst!!!! Artikeln är välformulerad.
    Vänligen
    Per-Olof Jörnmark