Maritima julinslag i starbraket

Bild: Santa Claus Foundation

Juletid är starbrak; en halvt bortglömd beteckning på tiden kring vintersolståndet den 22 december, då solen har sin allra lägsta middagshöjd över horisonten. 

I själva verket är julen en urgammal hednisk midvinterfest, som markerar just att solen "vänder". Vårt namn på helgen är en gåta; bland annat har det föreslagits att det skulle komma av jor-öl, den tid på året då man brukade äta hästkött. 

Det finns inga belägg för att Jesusbarnet skulle ha fötts vid just den tiden; snarare var det ett effektivt sätt att ge en hednisk fest kristna förtecken. På tyska heter julen Weinachten, Helga natt. De engelsktalande säger Christmas, Kristi mässa; ibland förkortat Xmas efter första bokstaven i den grekiska namnformen Christos, "den smorde". På franska heter julen Noël (av latinets natalis, "födelse").

Begreppet juletid inleds med advent, som betyder (Kristi) ankomst. Vid första söndagen i advent inleds kyrkoåret. Barnens fantasieggande adventskalender med 24 luckor att öppna dag för dag föddes först på 1930-talet, som så ofta efter tysk förebild.

Egentligen inleds julstöket på Annadagen den 9 december, då man enligt traditionen skall provsmaka julölet och lägga lutfisken i blöt. Anna, Anne och Ann är europeiska versioner av det semitiska namnet Channa, "den nådiga". Anna var Jesu mormor. Av okänd anledning har hon blivit ett slags skyddshelgon för kanadensiska sjöfarare.

Lucia är svenskarnas muntra ljusfest. Enligt en legend rådde hungersnöd i Värmland, då ett ljus siktades ute på Vänern. Det var Santa Lucia som stod i fören på ett skepp, som var fullastat med mat till de hungrande. Det lär också ha varit just i trakten av Vänern som luciafirandet uppstod mot slutet av 1700-talet, kanske efter någon förebild som sjöfarare därifrån råkat se i främmande hamn. På Kontinenten dök Christkindlein (”Jesusbarnet”) upp i juletid, iförd just sådan skrud och ljuskrona som vi förknippar med Santa Lucia. Assisterad av dvärgen Pelznickel delade Christkindlein ut julpresenter till barn i protestantiska delar av Tyskland, kanske som en reaktion mot de vitt spridda traditionerna med det katolska helgonet Nikolaus i centrum. 

Santa Lucia var en dygdig jungfru från hamnstaden Siracusa på Sicilien. En gång offrade hon sina ögon till en yngling, begåvades med nya från högre ort, och blev på kuppen ögonläkarnas beskyddarinna. Hon ljöt martyrdöden år 304. Under sin korta levnad hade hon hjälpt de förföljda kristna, som gömde sig i Roms katakomber. Kanske placerade hon ljus i håret för att ha händerna fria.

Det moderna luciatåget föddes först 1927, på initiativ av Stockholms Dagblad. Skalden och kompositören Gunnar Wennerberg hade några år tidigare råkat höra italienaren Teodoro Cottraus fiskarsång Barcarola napolitana, som egentligen handlar om hamnområdet Santa Lucia i Neapel. Melodin togs med hem. Luciasången fick sin svenska text av Sigrid Elmblad, så småningom modifierad av Arvid Rosén. "Natten går tunga fjät runt gård och stuva..." sjungs sedan dess av luciabrudens följeslagare, tärnorna och stjärngossarna. De senare representerar stjärntydarna från Österlandet. Ursprungligen var de djäknar som drev runt och tiggde pengar till sin skolgång genom att framföra ett spel om ”de tre vise männen”. Seden förbjöds, och stjärngossarna hamnade i luciatåget i stället. Den stjärnprydda struthatten kallas staffansstrut; efter Staffan Stalledräng alias Stefanus, den förste kristne martyren. Det är han som firas på Annandag jul.

Ända till 1753, då Sverige övergick till den gregorianska kalendern, var Santa Lucias dag den 13 december även datum för vintersolståndet. Just den natten – årets längsta – tillskrevs den fallne ängeln Lucifer ("ljusbringaren"), vars namn råkar vara närbesläktat med Lucia ("ljus"). Helgonets föregångare var en föga dygdig lussekäring, som nog hade drag av fruktbarhetsgudinnan Fröja. Lussekäringen drog runt med sina djävulusiska katter och trakterade pigor och drängar med öl och tilltugg. Katterna lever kvar i skepnad av lussekatter med saffran, som åtminstone förr ansågs vara sexuellt uppiggande och därtill ett beprövat abortmedel.

Djävulen representeras även av julbocken, som också hade en presentförmedlande roll innan vår jultomte tog över den uppgiften. En till bock utspökad spelevink kom med julklappar; den folkliga seden att klappa på grannens dörr, kasta in skämtgåvor och inmundiga de ädla drycker som bjöds för att han skulle blidkas. Numera har julbocken en mera undanskymd roll i det julpyntade rummet. I hednisk tid var han en skördedemon att hålla sig väl med. Kanske har han även släktskap med Bibelns ställföreträdande syndare – syndabocken – som lastades med alla synder och drevs ut i öknen.

Utomhus brukade man sätta en julkärve, tagen från årets sista havreskörd. Ett syfte var att visa godhet mot fågellivet, men kärven var också ämnad för de bockar som var spända för åskguden Tors vagn. Därmed kanske kärven är en av våra allra äldsta julseder.

Midvintern muntras upp av exotiska växter, som har introducerats på våra breddgrader av olika epokers sjöfarare. Deras växtmiljöer har betydligt mer med den ursprungliga kristna julens klimat att göra än den eviga snön på våra vintriga julbonader.

Till dessa färgklickar hör hyacinten från Medelhavets stränder. Solguden Apollo skulle lära den bildsköne gossen Hyakinthos att kasta diskus. Nordanvinden Boreas blev svartsjuk och pustade så att kastskivan träffade ynglingen i huvudet. Hyakinthos dog på fläcken, men ur hans blod spirade den stiliga hyacinten för att i all evighet alltid minna om honom. 

Dit hör även medelhavs- och svartahavssträndernas stiliga julros, som inte är någon ros utan en ranunkelväxt. Från samma trakter kommer våra krokusar och narcisser. Narcissens ståtlige släkting amaryllis kommer däremot från Amerikas tropiska delar, liksom julkaktusen och törelväxten julstjärna, som börjar blomma när natt och dag är lika långa. Ljungväxten azalea har vi ursprungligen fått via någon kinesisk eller japansk hamn.

Misteln är sällsynt ute i den svenska naturen men kan påträffas längs Mälarens västra stränder. Den sprids av fåglar och parasiterar på lind, lönn och andra träd. Att hänga upp den gröna misteln över dörren är en flertusenårig sed som först i modern tid har nått oss över havet från England. Det gjordes för att hålla oknytt och åska på avstånd. Dessutom får du kyssa den du råkar möta under misteln. När misteln fått torka blir den gyllengul. Antagligen är misteln identisk med den gyllene grenen, som under antiken ansågs skydda mot allt ont. Den troddes ha fallit ned från himmelriket och fastnat i ett träd. 

Julens mest obligatoriska växt är ändå julgranen. Efter tysk förebild började julgranar dyka upp i svenska högreståndshem; med någorlunda spridning först en bit in på 1800-talet. Martin Luther har beskyllts för att en mörk vinternatt ha uppfunnit julgranen. Han lär ha sett de tindrande stjärnorna i grantopparna som ett gudomligt tecken. Sanningen är nog snarare att sydtyska hantverkargillen redan på 1400-talet började ta in granar och dekorera dem lagom till jul. Men så tidigt som år 573 sägs den irländske munken Columbanus ha observerat hur de kristna i Burgund smyckade en gran till jul. Egentligen är granen ett livsträd med drag av fruktsamhetssymbol.

Därtill kommer julens exotiska kryddor. Snarare än den "vanliga" nejlikan (eng. carnation) är det den ostindiska myrtenväxten kryddnejlika (eng. clove) som är äkta vara; nejlika betyder "småspik" och syftar på de torkade blomknopparnas utseende. Kryddnejlikan liksom dess karibiske släkting kryddpeppar innehåller antiseptiska ämnen som bidrar till julmatens hållbarhet. Det gör även Medelhavets lagerblad, som tillsammans med dem och äkta peppar sätter piff på julens sillinläggning. Lagersläktingen kanel har också antiseptiska och konserverande egenskaper, och ingefärasläktingen kardemumma är bra för matsmältningen och motverkar gasbildning. Båda hör hemma i Ostindien.

Kryddnejlika, kryddpeppar, kanel och kardemumma kommer väl till pass för det vi gärna dricker till lussekatten; glögg, det glödgade vinet – besläktat med de tysktalandes Glühwein. Glöggen är inte någon svensk uppfinning. Redan under antiken drack man uppvärmt vin som smaksatts med kryddor. Vår glögg serveras med korinter och krossade mandlar i koppen. Den söta brygden brukar inmundigas i så små doser att få lär bli på kanelen av den. 

Kanel, nejlika och ingefära tillhör ingredienserna i våra traditionella julpepparkakor. Seden lär komma från knutpunkten och inlandshamnen Nürnberg, där man tidigt hade god tillgång till exotiska kryddor för sina Lebkuchen. Från Tyskland kommer även julens pepparkakshus, som kanske har inspirerats av bröderna Grimms saga om Hans och Greta. Men pepparkakor har funnits i tusentals år, förr utan särskild koppling till julen. Kanske innehöll de på den tiden även äkta peppar från den tropiska pepparbusken. Medeltidens nunnor i Vadstena lär ha ätit pepparkakor för att lindra sina magbesvär.  

Det har berättats att 1400-talskungen Hans av Danmark och Norge (och i några år från 1497 även Sverige) drabbades av mjältsjuka, det vill säga djupt svårmod. Han ordinerades en stor dos pepparkakor, som lär ha gjort honom god och glad. Möjligen var det då talesättet att man blir snäll av pepparkakor föddes. Numera gör vi dem i symbolladdade gestalter med hjälp av metallformer; exempelvis hjärtan för kärlek och änglar för godhet.

Till julens läckerheter hör även fikon, dadlar, hasselnötter, valnötter, paranötter och krakmandlar, samt knäck och ischoklad. Ris à la Malta är en komplett okänd dessert på ön i fråga; i stället lär à la Malte vara köksfranska för något som innehåller den på Malta odlade frukten blodapelsin. I blodapelsinriset eller julgröten läggs för övrigt en mandel; den som får den kan förvänta sig ett mycket lyckligt år. Därav har det också föreslagits att Ris à la Malta skulle vara en förvrängning av den i Danmark populära juldesserten Riz à l'amande, "mandelris". Mandeln, som symboliserar Jesusbarnet i jungfru Marias sköte, återkommer i leken filipin. Namnet har inget med landet Filippinerna att göra utan är en förvrängning av tyska Vielliebchen, "älskling". När en dubbelmandel påträffas tar man varsin halva. Nästa dag man möts skall man hälsa med ordet filipin. Den som säger det först vinner.

S:t Nikolaus föddes i Patara i Mindre Asien och blev biskop i närbelägna Myra, den turkiska orten Demre på dagens kartor. Bland annat blev han sjömännens – och så småningom även Rysslands – beskyddare. När han bad bedarrade stormar på havet. En gång undsatte han på så vis tre sjömän som höll på att drunkna. Och under en hungersnöd lossade han några skepp på dess spannmålslast men såg genast till lastrummen ombord förblev fyllda. 

Helgonet lär ha ljutit martyrdöden någon gång på 300-talet. Italienska pirater påstås ha rövat bort hans stoft 1087, inför hotet av en muslimsk invasion i Mindre Asien, och fört det till den kalabriska hamnen Bari. Stoftet påstås utsöndra en väldoftande balsam som botar allahanda sjukdomar, och från turkisk sida har man krävt att det skall återlämnas.

Det har också hävdats att S:t Nikolaus är en helt uppdiktad figur; att han bygger på antikens legender kring Poseidon/Neptun och att han rentav har fått sitt namn från den germanske Näcken, ett fiolspelande sötvattenväsen som förför unga damer. Med tre penningpungar till hemgift räddade Nikolaus tre flickor från att överlämnas till en bordell av sin utfattige far. (Därav helgonets signum, de tre "luffarprickarna" i många äldre sjömäns handveck och tillika pantbankernas logotyp.) Å andra sidan påstår en del tvivlare att hans godhet mot barn snarare har lånats från den unga modern Befana, som gav de tre vise männen presenter att förmedla till Jesusbarnet. Därefter fick hon inta rollen som alla barns presentutdelare; en tradition som lär leva kvar på Trettondagen (Epifania) i dagens Italien.

På Nikolaus/Niklas namnsdag den 6 december, eller snarare på aftonen dessförinnan, kommer Sinterklaas till de nederländska barnen. Passande nog ankommer han per ångfartyg, numera kanske oftare med bogserbåt eller liknande. Firandet präglar särskilt Amsterdam, vars skyddshelgon han är. Med sig har han presenter, som motsvarar våra julklappar knappt tre veckor senare. Följeslagaren Zwarte Piet, "Svarte Petter", hotar med att stoppa elaka barn i sin säck och ta med dem tillbaka till någon främmande hamn. I tyskspråkiga miljöer kallas han Krampus eller Knecht Rupert. Hans medverkan i traditionen har blivit alltmer omstridd på senare år och rentav fått rasismstämpel..

Den äktsvenska tomten tecknades av Kilian Zoll 1851, med vadmalsdräkt och röd tomteluva. I Norden har på något förunderligt sätt den hedniske julbocken omvandlats till tomte, med drag av både gårdstomten och S:t Nikolaus; därtill färglagd av Jenny Nyström, som inspirerades av Viktor Rydbergs berömda tomtedikt ("Midvinternattens köld är hård..."). Vår hedniske gårdstomte var en argsint liten gråklädd varelse som vakade över skörden och gårdens liv. Han höll till på gårdens tomt, därav namnet. Hans sjögående kollega – skeppsrået – har ibland kallats Kabelgatt-Nisse, ett namn som bör kunna härledas från S:t Nikolaus. Så värst mycket samband med julen hade inte den ursprunglige tomtenissen, förutom att han nog gärna ville ha en tallrik gröt just då. Det gällde antagligen även Kabelgatt-Nisse.

Nederländska utvandrare tog med sin Sinterklaas till Amerika, där han blev Santa Claus eller bara "Santa". Ibland kallas han även Kris Kringle, som är en förvanskning av tyska Christkindlein. Holländarna tog med sig legender, som bidrog till helgonets rödvita uppenbarelse där han tar sig fram med rensläde genom ett vintrigt landskap som har föga med Mellanösterns normala klimat att göra. 

Santa Claus började ta form med jultomtens slutgiltiga attribut kring 1821, då amerikanen William Gilley publicerade en dikt om honom, klädd i päls och åkande i en släde dragen av två renar. Fler variationer på temat kom vid samma tid. På 1860-talet tecknades han av Thomas Nast i julutgåvorna av Harper's Magazine. Samtidigt användes han i den psykologiska krigföringen med syfte att demoralisera sydstatsarmén under inbördeskriget; bilder spreds föreställande Santa Claus tillsammans med nordstatssoldater.

Under 1900-talets första hälft blev tomten färdigdesignad; en överviktig fryntlig farbror med yvigt vitt skägg och vitbrämade röda kläder. Så småningom smälte han samman med tyskarnas Weinachtsmann och britternas Father Christmas. Hans framtoning förstärktes av den svenskättade tecknaren Haddon Sundblom, som 1931-64 hårdlanserade tomten i den årliga julreklamen för en sliskig amerikansk läskedryck.

Samma dryck har för övrigt gått bet på att knäcka den för Sverige unika julmusten, som har anor från slutet av 1800-talet. Julmusten, som består av malt, humle och hemliga kryddor, håller ställningarna år efter år. Däremot är den traditionella juldrycken svagdricka på kraftig tillbakagång; förr levererad i fem- eller tioliters damejeanner med träribbor om. Det är synd. Svagdrickan är ett gott alternativ till julens ymniga flöde av alkohol.

Det måste konstateras: Tomten bor i det så kallade brännvinsbältet! Antingen håller han till i finska Korvatunturi (”Öronfjället”) nära Rovaniemi, eller i svenska Mora. Andra kandidater är norska Drøbak, isländska Hveragerdi och västgrönländska Maniitsoq (Sukkertoppen). 

God Jul!

(Texten är ett lätt bearbetat utdrag ur ett kapitel i min bok Havets ord)


Lämna en kommentar på "Maritima julinslag i starbraket"