Månen – naturens eget urverk

Månen har kommit i fokus, 50 år efter den första mänskliga landstigningen på vår närmaste granne i världsalltet. Här följer några mera folkliga än vetenskapliga observationer i ämnet.

En klassiker bland maritima väderramsor är ”Stående måne, liggande sjöman – liggande måne, stående sjöman”. Om månskäran ligger på rygg som på Singapores handelsflagg bör besättningen vara på sin vakt, för då väntas vinden friska i. Å andra sidan anses stormar snarare härja när månen är i sitt fylle. Men om halofenomenet mångården – en färgad ring runt månen – visar sig håller Sjöberg definitivt på att vakna; den orsakas av cirrostratus– eller slöjmoln, som alltid förebådar busväder. 

Ett annat fenomen är den blå månen. Uttrycket once in a blue moon syftar på något extremt ovanligt, ”en gång på hundra år”. Men det blåaktiga månskenet förekommer nog oftare än så, förorsakat av askpartiklar i atmosfären från skogsbränder eller vulkanutbrott. Om atmosfären är ren under en månförmörkelse syns månen med blodröd färg, annars inte alls.

Mooncussers kallades ett med pirater jämförbart avskum, som livnärde sig på hederliga sjöbröders olycka. Affärsidén var att få skepp att stranda eller gå på grund, så att de kunde plundras på sin last. Under nedan med kolsvarta, månlösa nätter – the darks – kunde de rida längs stränderna och vifta med irrsken, vilka tolkades som lanternor ute i rum sjö. Det engelska namnet, med betydelsen ”månförbannare”, kommer av att månskenet äventyrade hanteringen. På svenska kallades förövarna strandrövare eller strandriddare.

Månen – vår evige följeslagare i världsalltet – är drivverket i naturens egen klocka. Efter den har vi fått namnet på drabantens omloppstid, månaden, och veckans första dag, måndagen. Månen har framfött många talesätt. ”Lyckan är som månen, den tar av och den tar till.” ”Efter ny kommer nedan.” När japanerna säger tsuki to suppon, ”månen och snappsköldpaddan”, har det innebörden ”det är en himmelsvid skillnad”.

Vecka är ett germanskt ord som betyder växling, närmare bestämt skiftet mellan månens fyra faser: Den tilltagande månen, fullmånen, den avtagande månen och nymånen. Varje fas varar i sju dygn – det heliga sjutalet, som hängt med från sumerernas och babyloniernas tid. Det som närmast avses är forntidens sju kända himlakroppar, varav fem tilldelades romerska gudanamn. Var och en fick sin veckodag (hos oss delvis ersatta av namnen på fornnordiska motsvarigheter): Månen, Mars (Tyr), Mercurius (Oden), Jupiter (Tor), Venus (Freja), Saturnus och Solen.

Om perfekt ordning rådde på denna jord skulle månaden vara exakt 28 dygn lång (i stället för det verkliga månvarvets 29½ dygn), och det tolv månader långa men på jordens solvarv baserade året vara 336 dygn långt (i stället för verklighetens 365¼ dygn, som kalendermånadernas längd anpassats till).

Månen påverkar jordelivet. Inte minst sker det genom tidvattnet två gånger varje dygn, då månen också får draghjälp av solen. Dragningskraften är som störst vid nymåne och fullmåne, springtidvatten, och som minst vid månfasskiftena däremellan, niptidvatten. Ofta talar vi om springflod och nipflod, men flod syftar egentligen på hela sextimmarsperioden av stigande vatten. Ebb är motsvarande period av fallande vatten.

Enligt vissa kustbors traditioner tenderar födslar att inträffa under högvatten. Sker det på själva julafton är den nyfödde förutbestämd att bli skeppare som vuxen. Den som däremot skulle råka födas under julaftonens lågvatten kommer att drunkna senare i livet. Man räknar med att dödsfall inträffar under ebb. Par som ingår äktenskap under ebb löper risk att bli barnlösa. 

I flertalet kulturer kopplas månen ihop med kvinnan och den kvinnliga aspekten, kinesernas yin. Symbolerna är många. Silver, pärlor, vita rosor och enhörningar associerar till månen-kvinnan. Det gör även mineralet månsten; och den som lägger en sådan i munnen vid fullmåne kan se in i framtiden. Världshaven regleras av månen och förknippas därför med kvinnligt inflytande. Havet är evigt i tid och rum. Sambandet symboliseras av havssköldpaddan, som tros navigera efter månen för att komma till just sin ö. Laxen återvänder till det vattendrag där den kläcktes, nu för att själv föra släktet vidare. Snäckor symboliserar också månen och kvinnan, och snigelns rörelser in i och ut ur sitt skal har liknats vid månens faser. Det gäller även ostron, vars skal öppnar och sluter sig i takt med tidvattnet. Krabbor hör också dit; f.ö. skiftar vissa arter färg regelbundet efter månens faser.

Varför skulle inte människokroppen, som till stor del består av vatten, också påverkas av månens urverk? Det har hävdats att vår biologiska klocka är starkt avhängig av månen, med ebb och flod i känslo- och sexlivet, och aktivitetstoppar just vid fullmåne. Särskilt tydlig lär effekten bli när månen står i perigeum, den punkt i omloppsbanan som ligger allra närmast jorden. Fruktsamma kvinnors menstruationscykel sammanfaller för övrigt med månvarvet; förr talade man om ”månadsrening”. 

Det vanligaste namnet på månen är Luna; egentligen ett namn på mångudinnan i den romerska mytologin. Inte tänker danskarna på att deras lune, med betydelsen ”nyck”, är samma ord. Bakom ligger att man förmodades bli lunefuld av månens skiften, det vill säga ombytlig till humöret.

Ännu tydligare blir det på engelska. Lunatic betyder tokig, ”mångalen”. På svenska hette det förr tungeltagen; av ett gammalt nordiskt ord för månen och dess sken, tungel. Man talade också om att någon var månadsrasande, vilket kunde syfta på antingen sinnessjukdom eller epileptiskt anfall. Den som hade råkat födas mitt emellan låg- och högvatten var i riskzonen för att drabbas. Mångalen ansågs man kunna bli som sjöman genom att sova på däck och därmed utsätta sig för det laddade månskenet. 

Detta kretsar kring dunklare sidor av månen, som i synnerhet under nedan och nytändning associerar till mörkrets och dödsrikets gudinna, Hekate. Märkligt nog är hon även en av sjöfolkets beskyddarinnor. För sjömännen kanske Hekate kom att symbolisera nymånens trygga sken i nattens mörker. 

Luna motsvaras av grekernas mångudinna Selene, som även har fått ge namn åt grundämnet selen. Det vore fel att kalla henne tillbakadragen, men hon gör inte mycket väsen av sig där hon färdas i tvåspann över himlavalvet. Då och då drar hon sig undan till en grotta i berget Latmos i dagens sydvästra Turkiet, strax innanför den grekiska ön Samos.

Ytterligare en mångudinna är den kyska Artemis, som nog är himlakroppens mäktigaste härskarinna. Hon är identisk med romarnas Diana och har hela naturen som sitt ansvarsområde. Ibland identifieras hon med de kretensiska sjömännens urgamla beskyddarinna Britomartis, som emellertid – på de antika gudarnas snåriga släktträd – även har associerat till Hekate. 

Artemis alias Diana var skyddsgudinna i Bysantion, dagens Istanbul. Enligt legenden blev hennes månskära stadens symbol sedan en starkt lysande halvmåne hade avslöjat ett makedoniskt invasionsförsök. Långt senare gjorde Konstantin den store Bysans till Romarikets huvudstad; först under namnet Roma Nova, senare Konstantinopolis efter honom själv. Månskäran behölls, nu tillsammans med havets stjärna – Stella Maris – som symbol för Jungfru Maria.

622 e.Kr. föddes islam. Men det skulle dröja innan den nya läran fick sin främsta symbol. När sultan Osman och hans muslimska turkar på 1300-talet svepte fram mot Konstantinopel lär han ha fått en uppenbarelse; nymånen som breder ut sig över hela världen. Osmanska riket gjorde Artemis’ och Jungfru Marias symboler till sina egen. Riket omfattade snart stora delar av den muslimska världen, och månskäran gled naturligt in i sin nya roll som symbol för islam och alla muslimer.

I en norsk folksaga förekommer den inte särskilt exakta positionsangivelsen ʺöstanför sol och västanför måneʺ. Just där når ett stormdrivet skepp en okänd kust. Unge Halvor går iland och råkar hamna på slottet Soria Moria. Efter en lycklig tid där önskar han sig trots allt hem igen. Men så småningom lyckas han, med västanvindens hjälp, komma tillbaka till sin prinsessa i slottet Soria Moria.

På 1700-talet ville den tidens maritima världsmakt, England, en gång för alla lösa problemet att fastställa exakt longitud till sjöss. Den fartygsanpassade kronometerns fader John Harrison segrade till sist 1764, men länge såg det ut som om en konkurrents ytterst noggranna noteringar om månens rörelser över stjärnhimlen skulle vinna den för ändamålet utlysta tävlingen. När sikten medger kan man fastställa sin längdgrad med hjälp av asimut-instrument som sextanten och tabeller över månens position i förhållande till andra himlakroppar vid olika tidpunkter i Greenwich. Kapten James Cook använde både måndistans- och kronometermetoden.

Ungefär samtidigt nåddes Sverige av det diskreta maritima sällskapet Coldinuorden, som tycks ha ett särskilt förhållande till månen. Inte för inte döptes avläggaren på Sveaborg i Helsingfors till Månans Coldin. Ordenssällskapet, som har dunkla rötter i medeltidens iberiska korsfarartraditioner, finns av allt att döma kvar endast i Sverige. 

Redan på 100-talet e.Kr. förlade astronomen Ptolemaios i Alexandria nollmeridianen till den sydvästligaste utposten av de hägrande Insulæ Fortunatæ, ”Lycksalighetens öar”. I dag kallas de Kanarieöarna, och utposten heter El Hierro. Konkurrenter tillkom med tiden, men där vid den medeltida världens ände fanns den i vida kretsar accepterade nollmeridianen ända till 1884. Då förpassades ön i stället i ett huj till longitud 18°W, räknat från ersättaren Greenwich. På platsen för den förlorade nollpunkten reser sig fyren Faro de Orchilla.

Vikingarna bör ha anat att det fanns en värld bortom guanchernas öar. Ungefär vid tiden för Leif Erikssons expedition till Vinland tros fränder till honom ha haft för vana att pusta ut på öarna mellan sina härjningståg kring Medelhavet. Ett millennium senare kom deras ättlingar tillbaka på bred front, inte enbart som charterturister. 1985 invigdes ett svenskt solobservatorium på El Hierros grannö i nord, La Palma, där havsluften är oerhört ren och klar. Fyra år senare invigdes nabon, ett allnordiskt optiskt teleskop. Båda är framgångsrika i utforskandet av de galaktiska vidderna bortom månen.

I vikingarnas världsbild förpassades jätten Mundilfares barn Sol och Måne ut i rymden, där de sedan dess jagas av två ulvar. Om vargar hörs yla vid fullmåne rör det sig om ungar till månens förföljare, siktande sin far. 

En svart katt förknippas med månen, kanske för att den är ett nattdjur. Dessutom var den förr populär som skeppskatt; det enda undantaget från sjömännens avsky mot allt som var svart ombord. Den ansågs bringa lycka, och att kasta den överbord vore att frammana en orkan.

Intill en välvd träbro vid den japanska dammen på Bergianska Trädgården i Stockholm reser sig ett ovanligt vackert träd. Vilseledande nog kallas arten ”det japanska judasträdet”. Det beror på bladens likhet med dem på det verkliga judasträdet i ärtväxternas familj. Det helt obesläktade trädets japanska namn katsura skrivs med en kombination av tecknen för ”träd” och ”jord”. Katsuraträdet ger bland annat rökelse och utsökt timmer och anses vara heligt. 

Katsuraträdet växer dessutom även på månen, enligt urgammalt synsätt. Vi ser det i form av mörka fläckar på månens yta, som av andra uppfattas som ärr efter myriader meteoritnedslag. Från bladen på livets träd droppar odödlighetens dagg, särskilt under fullmånens klara nätter. En gammal mångubbe bryter grenar, som genast växer ut igen. Dessutom väver han osynliga silkestrådar för att förena nyfödda gosse- och flickebarns öden nere på jorden. När de blivit stora dras de obevekligen till varandra.

Gubben i månen i västerländsk tappning är inte lika sofistikerad. Han lär ha varit skeppare på en skuta som skulle runda Kap Horn i hårt väder. Skutan arbetade i den grova sjön men kom ingenvart. Till sist skrek skepparen: ”Jag ska förbanne mig runt Hornet, annars kan jag lika gärna sitta på månen för evigt!” Så kan det gå.

På månen döljer sig också juvel-haren Gyokuto, som enligt japansk tradition är sysselsatt med att i en mortel stöta ris till riskakor. Det är också han som har lärt människorna att odla ris. Man har även talat om Månstaden, Tsuki no Miyako, som vi således bör kunna titta i månen efter. Folksagans bambuhuggare finner ett pyttelitet flickebarn i en bambulund. Flickan växer upp till prinsessan Kaguya, ”den strålande”, som alla unga män vill gifta sig med. Men så småningom måste hon återvända till Månstaden. Därifrån hade hon landsförvisats till jorden för någon försyndelses skull.

Japanerna är fascinerade av månen, vare sig det rör sig om fullmåne eller nymånens första spirande skära. En gammal sed är att man samlas i goda vänners lag till tsukimi, ”månbeskådande”; gärna med risvin, smårätter och skrivdon för haiku-diktning till hands. Det sägs att man lindrar alla sorger genom att betrakta månen. Särskilt lockande är harvest moon, ”skördemånen”; den fullmåne som infaller närmast inpå höstdagjämningen, då skyn anses vara som allra klarast. På japanska kallas föreställningen jugo-ya, ”femtonde natten (i den östasiatiska kalenderns åttonde månad)”, eller chushu no meigetsu, ”midhöstens utsökta måne”.

Den kristna påskhelgen styrs sedan urminnes tid av månen. Påskdagen infaller den första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Därmed ”spikades” även långfredagen, då jag själv råkade se dagens ljus 1946 – det årets dystraste dag och en i dubbel mening mörk tidpunkt, eftersom månen stod i nedan. Men att ändra på det är lika omöjligt som att plocka ned månen. 

Vår trogne drabant håller för övrigt på att fjärma sig från oss, med hela fyra centimeter varje år!

(Texten är en förkortad och modifierad version av ett avsnitt i min bok Havets ord.)

Kommentarer

  • Anita paulsson

    Väldigt trevligt och lärorikt skrivet,

Artikeln är stängd för fler kommentarer