Linnés sjöfarande apostlar

Det är midsommartid och vår trädgård är en palett av blomsterprakt i alla färgnyanser. Då tänker jag på blomsterkungen Linné och hans sjöfarande apostlar.

Vi svenskar anses ha en oemotståndlig dragning till naturen. Vi bär naturnamn som Blomgren, Roskvist och Lindblom; en ”egen” namntradition som vi för övrigt delar med japanerna på deras språk. Många av oss är programmerade med visor om ”lilla tussilago”, ”blåsippan ute i backarna står” och ”sov du lilla vide ung”. Exemplen kunde mångfaldigas. Kanske har det med arvet efter Carl von Linné att göra.

När Carl såg dagens ljus den 23 maj 1707 sjöng den svenska stormaktstiden på sista versen. Under hans uppväxtår avlöstes den av frihets- och upplysningstiden, så småningom med honom själv som ledande fyrbåk på vetenskapernas område. Inte minst gällde det läran om växtriket, botaniken, där han gjorde banbrytande insatser som i allt väsentligt står sig än i dag.

Ändå är hans sjöfarande apostlar väl så spännande som blomsterkungen själv. Oförskräckt seglade de ut i världen, mestadels påmönstrade som skeppsläkare eller skeppspräster. Det var de som gjorde grovjobbet, ofta under mycket svåra umbäranden. Linné var strategen som hemifrån styrde sina härskarors framryckning över vattenklotet.

Gotlänningen Herman Nicolai Grim var en av föregångarna. Redan på 1600-talet tjänstgjorde han som skeppsläkare i holländska Ostindiska Kompaniet och gjorde betydande insatser för att kartlägga floran på Ceylon, dagens Sri Lanka.

En annan för-linnean var Elias Tillander, som också levde på 1600-talet. Han grundade Åbo Botaniska Trädgård, och även han kunde nog ha blivit en framstående sjöfarande botaniker. Men efter en ruggig seglats mellan rikshalvorna lade han sig till med namnformen Tillandz (”till lands”) och svor dyrt och heligt att aldrig mera kliva ombord i ett fartyg. När han behövde ta sig mellan  rikshalvorna red han runt Bottenviken! Kanske roterar han vilt i sin grav över att ändå ha fått ananasväxten Tillándsia från det tropiska Amerika uppkallad efter sig. (Bakom ananasfamiljens släktnamn Broméliaceae döljer sig Linnélärjungen Olav Bromelius, som också höll sig på hemmaplan.)

Tillandz’ absoluta motsats var kapten Carl Gustaf Ekeberg. Ovanligt nog hade Ekeberg inlett sin sjöbana som skeppsläkare. I fraktfart på Spanien lärde han sig navigationskonsten, och 1742 mönstrade han styrman i ostindiefararen Drottningen. Det skulle bli ett dussintal ostindiska långseglationer; den sista 1774-75 med Drottning Sophia Magdalena. 1763 blev det han, då befälhavare i Finland, som fick äran av att ha hemfört de allra första tebuskarna till Linné i Uppsala.

Ekeberg utnyttjade sin sjötid till omfattande naturvetenskaplig forskning, bland annat om kinesiska nyttoväxter. Han bör inrymmas i den lysande skara sjöfarande Linnélärjungar, som for vida omkring och gjorde enastående forskningsinsatser av bestående värde.

Den främste av dem alla – Carl Peter Thunberg – kom till det slutna Japan 1775 som skeppsläkare på den holländska ostindiefararen Stavenisse. Han skulle nu tjänstgöra som medicus vid den holländska handelsstationen på ön Dejima i Nagasaki; det hermetiskt slutna Japans enda ventil på glänt mot yttervärlden.

Våren 1776 var han, två holländare och ett stort antal japanska vakter på väg till årets obligatoriska vördnadsbetygelse av shogun, landets reelle härskare i Edo (dagens Tokyo). ”Holländaren” Thunberg färdades i en kago, en täckt palankin (den tidens orientaliska bärstol). Han lär ha irriterat sina japanska följeslagare med sina ideliga kissepauser – med det egentliga syftet att botanisera i omgivningarna.

Varför den holländska täckmanteln för en blid vetenskapsman från Jönköping? Det var enda chansen för honom att kartlägga Japans unika flora. Endast en starkt begränsad skara hårdbevakade holländare och kineser släpptes in i landet, för den minimala handelns skull.

Thunberg sägs till och med ha finkammat det hö som fördes in till Dejima, på jakt efter botaniska ledtrådar som råkat slinka med. Men mot slutet av sin årslånga vistelse i Japan tilläts han botanisera någorlunda fritt i trakten runt Nagasaki, om än under ständig bevakning på egen bekostnad.

Dessa svåra förhållanden till trots lyckades han göra en verklig pionjärinsats. 1784 utkom Flora Iaponica, som renderat japanernas Tsunberugu-sensei – Mäster Thunberg – evig berömmelse som ”Japans Linné”.

Under sin åtta och ett halvt år långa utlandsvistelse hade Thunberg även stannat till i det sydligaste Afrika. Mera i förbifarten lyckades han även bli apostroferad som kapbotanikens fader. Hans namn lever vidare i form av den tropiska akantusväxten Thunbergia.

I Kaplandet verkade vid samma tid även Anders Sparrman; en framstående kollega som senare skulle bli känd för att ha deltagit i kapten James Cooks andra söderhavsexpedition ombord i Resolution (1772-75). Under den första expeditionen med Endeavour (1768-71) deltog i stället Daniel Solander, ”söderhavsbotanikens fader”. Om båda finns oändligt mycket mer än så att berätta, och de lever vidare i lindsläktet Sparrmánnia och potatissläktet Solándra.

Antagligen fanns ett misslyckat svenskt koloniprojekt två decennier tidigare kvar i medvetandet, när Linné i början av 1750-talet sände ut Pehr Löfling med en spansk och Daniel Rolander med en holländsk expedition. Destinationen var i båda fallen bokstavligen ”dit där pepparn växer” (syftande på den potatisbesläktade, så kallade ”spanska” cayennepepparn). Var för sig hamnade de ungefär samtidigt på ”Wilda Kusten af Södra America”; det som i utvidgad bemärkelse kallas Guyana. Namnet betyder ”De många vattnens land” och syftar egentligen på hela kustremsan mellan Orinocos och Amazonas’ mynningar.

Naturens outtömliga håvor hägrade. Det var utan tvivel ett av de starkaste motiven för Linné, liksom  för hans apostlar och sponsorer. Den vetenskapliga drivkraften inrymde klara inslag av etnobotanik, även om termen ännu inte hade myntats; växtlivet till ekonomisk, medicinsk och annan nytta för människan själv. Här fanns febernedsättande kvassia (Quassia). Växten, som ansågs vara verksam mot ett flertal sjukdomar, erinrar om den medicinalväxtkunnige slaven Quasi – ”ägd” av en svensk plantageägare i Surinam, Carl-Gustav Dahlberg. (Denne fick för sin del ärtväxten Dalbérgia uppkallad efter sig).

I trakten fanns även sockerrör, ananas, copaivabalsam, den äkta arrowroten Maránta och många andra botaniska lockbeten.

I gränslandet mellan dagens Venezuela och före detta Brittiska Guyana, i den östra utkanten av Orinoco-deltat, löper floden Barima ut i Atlanten. Dit anlände i mars 1732 en svensk expedition med skeppet Fortuna, under amiralitetslöjtnant Laurens Branders befäl. Uppdragsgivare var det nybildade Västindiska Kompaniet hemma i Göteborg. Bakom kompaniet stod kända namn som Niclas Sahlgren och Jonas Alström (senare som adlad Alströmer).

Jonas son Clas Alströmer skulle för övrigt bli ytterligare en av Linnés kringflackande apostlar, men han tog sig inte längre bort än till västra Medelhavet. Dock hedrades han med namnet på den sydamerikanska påskliljan Alstroeméria.

Troligen fanns det ett samband mellan Fortuna-expeditionen och en legend, vars eventuella sanningshalt nog dessvärre har förtonat i tidens töcken. Mot slutet av 1600-talet påstås en svensk nybyggare ha ägt stora markområden kring Orinoco-deltat. Han antas ha testamenterat egendomen till Sveriges kung, vilket rimligen bör ha syftat på Karl XI. Enligt legenden skall detta ha respekterats av ”Wilda Kustens” holländare och britter, vilka såg området som okränkbar svensk mark. Historien går inte in på vad markens rättmätiga ägare, den inhemska lokalbefolkningen, kan ha haft för synpunkter. Området sägs ha kallats New Sweden, i likhet med den kortlivade kolonin längs Delawarefloden långt uppe i nordnordväst något årtionde tidigare.

Det nu aktuella koloniprojektet, som även omfattade den före detta kurländska kolonin Tobago strax utanför deltat, rann ut i den karibiska sanden. Som av en ödets ironi har vi svenskar i modern tid fått särskilda rättigheter i trakten; i det gudsförgätna Franska Guyana, som är EU-mark  med rätt till sjukvård med mera för oss i egenskap av EU-medborgare.

Så synd att den möjligheten ej fanns då Pehr Löfling i februari 1756 låg döende i malaria på en missionsstation i trakten. Han blev bara 27 år. Som en välförtjänt hedersbetygelse men klen tröst fick han nejlikan Loeflingia uppkallad efter sig.

Rolander fick ingen sådan hedersbetygelse. Antagligen berodde det på att det skar sig mellan honom och läromästaren Linné, varpå han gav sig ut på sin egen ökenvandring.

Två decennier tidigare hade Fortuna stävat hem till Göteborg, varpå Västindiska Kompaniet upplöstes. Sahlgren, Alström och grabbarna satsade i stället på det nybildade Ostindiska Kompaniet. Det skulle visa sig vara ett betydligt mer framgångsrikt koncept – så även för Linnés ambitioner.

Den mycket framgångsrike Linnélärjungen Pehr Kalm tog sig emellertid på andra vägar till Nordamerika och fick den lokala ljungväxten Kálmia uppkallad efter sig. Bakom nässelnamnet Forskólea döljer sig Pehr Forsskål, som deltog som botaniker i en dansk expedition till Jemen, där han avled 1763 (läs mer om honom i mitt blogginlägg den 17/12 2018). Båda var, i likhet med flera andra av apostlarna, vad vi i dag skulle kalla finlandssvenskar.

Den estlandssvenske lärjungen Anton Rolandsson Martin for 1758 med valfångstfartyg till Spetsbergen och kan nog sägas vara pionjär i vår stolta polarforskningstradition; numera anförd av Polarforskningssekretariatet vid Kungl. Vetenskapsakademien..

Adam Afzelius vistades länge i Västafrika och var vid sidan av botaniken starkt engagerad i kampen mot slaveriet. Hans minne bevaras av den tropiska ärtväxten Afzélia.

I Stockholm bildades Swenska Levantiska Compagniet, i syfte att kopiera göteborgarnas ostindiska framgångssaga. Det blev inte så, men Linnélärjungen Fredrik Hasselquist hann sommaren 1749 göra en resa till Smyrna (dagens Izmir) med kompaniets barkentin Ulrica. Hans uppdrag var att botanisera i Det heliga landet. I likhet med ett flertal kollegor skulle han aldrig återse Sverige. 1752 dog han på sin post.

Flera tog sig till Kina, som skeppspräster eller skeppsläkare i Ostindiska Kompaniets fartyg. Först ut var skeppsprästen Christopher Ternström i Calmar 1746. Dessvärre dog han på Sydkinesiska sjön på utresan men fick ändå tesläktingen Ternstroemia uppkallad efter sig. Hemmavid blev hans änka arg på Linné för att han hade gjort hennes barn faderlösa. Därefter lär blomsterkungen endast ha skickat iväg ogifta män.

Efter Tärnström följde Olof Torén (som lejongapsväxten Torénia erinrar om) i Göta Lejon och Pehr Osbeck (med medinillaväxten Osbéckia) i Prins Carl. Ytterligare en av Linnés ostindiefarare var Carl Fredrik Adler.

Var och en av dem har en långt mer spännande historia att förtälja än vad dessa korta rader kan förmedla.

Många har verkat senare i Linnélärjungarnas anda. Dit hör ”Krimhalvöns Linné”, finlandssvensken Christian von Steven (1781-1863). Han är komplett okänd i Sverige, men i ett ryskt uppslagsverk presenteras han som ”Khristian Khristianovitj Steven, rysk botaniker och entomolog av svensk nationalitet”.

Göteborgs stolthet Botaniska Trädgården grundades av Carl Skottsberg (1880-1963), som kraftfullt bidrog till vår kunskap om floran i det sydligaste Sydamerika och östra Stilla havet. Den kransblommiga plantan Skottsbergiélla på Juan Fernandezöarna erinrar om honom. Anders Fredrik Regnell (1807-84) verkade i Brasilien och fick den där förekommande orkidén Regnéllia uppkallad efter sig. Erik Leonard Ekman (1883-1931) bedrev en ovärderlig botanisk forskning på Hispaniola och Cuba, där en korgblommig växt efter honom döptes till Ekmánia.

Till denna exklusiva svenska krets hör även Vivi Täckholm i Egypten, Nicolás Wessberg i Costa Rica, samt äventyraren Charles John Andersson i det dåvarande Sydvästafrika, där han rentav utsågs till hererofolkets kung.

1857 sände kung Charles hem en märklig växt som san-folket kallade n’tumbo, ”stumpen”, till botanisk expertis. Försändelsen med den avlägsna släktingen till läkeväxten efedra kom dessvärre på avvägar. I stället för att släktet fick heta Andersónia blev det snopet nog en österrikare som gav namn åt det: Welwitschia mirabilis.

På sätt och vis hör den gotländske sjömannen John Anders Boström också till gänget. 1861 var han iland och rumlade i Jacksonville, Florida, och det bar sig inte bättre än att han blev akterseglad. När han gick längs stränderna och begrundade sitt oblida öde fick han idén att smaka på de vildapelsiner som växte här och där. Vilket i sin tur framfödde idén att börja odla den läckra frukten. Sålunda föddes Floridas blomstrande citrusodlingar – i god samklang med lärofader Linnés nyttoperspektiv.

Glad midsommar!

Fotnot: Texten bygger delvis på ett avsnitt om Bergianska Trädgården (vars upphovsman P.J. Bergius också var Linnélärjunge) i min Stockholmsbok Förtoningar (2004).

Kommentarer

  • Anonymous

    Christoffer Tärnströms Journal är en oerhört ambitiös bok om linnelärjungen som bordade
    en ostindiefarare och utforskade Kinas flora m.m. Jag tror att han ej kom levande åter till
    Sverige men det gjorde hans material som blev bok med stöd av en engelsk stiftelse.
    Jag har ett ex. och betalade 600:- för boken. Lennart Fougelberg, Breakwater publ.

  • Dan Grönberg

    Intressant!!

  • Stefan Anonym

    Valdigt imponerand artikel! Stort tack.

Artikeln är stängd för fler kommentarer