Formellt frigjorda kolonier har gärna skaffat sig nya nationsnamn. Det har med berättigad nationell identitet och stolthet att göra. Guldkusten blev Ghana, Övre Volta blev Burkina Faso och Nyasaland blev Malawi, för att nämna tre afrikanska exempel.
Men landet långt borta i Sydostasien med världens största sjömanskår har i närmare fyra sekler varit uppkallat efter Spaniens dåvarande kronprins Felipe, som 1556 blev kung Felipe II. Nu har en namnändring aktualiserats, dock inte för första gången.
Felipes påstått oövervinneliga armada fick 1588 storstryk i ett försök att invadera England. Därigenom försvagades Spaniens ställning som sjömakt. Men landets nyvunna kolonialvälde skulle ändå bestå i ytterligare tre sekler. Så även det på ögruppen Filippinerna.
Helt nyligen tog landets lynnige och frispråkige president Rodrigo Duterte upp namnfrågan. Han hänvisade till Ferdinand Magellans ”upptäckt” av ögruppen… ”…med ekonomisk uppbackning av kung Felipe. När idioterna ankom gav de vårt land namnet Filippinerna. En dag kommer vi att ändra namnet.”
Här räcker det inte att påtala ett dubbelfel. Snarare rör det sig om ett trippelfel.
När Magellan, som egentligen var en portugis i spansk tjänst och hette Fernão de Magalhães, anlände till ön Homonhon med karacken Trinidad 1521 gav han arkipelagen namnet Las Islas de San Lázaro (efter Bibelns Lasaros från Betania). Då var Carlos I kung av Spanien. Strax därefter råkade Magellan och hans sjömän komma i vägen för ett lokalt stamkrig. Han stupade och lyckades därmed aldrig själv fullborda sin världsomsegling.
Ögruppen kallades även Islas de Poniente, ”De västliga öarna”, eftersom Magellans spanska skepp hade siktat dem efter överfarten på Stilla havet. Hans portugisiska landsmän talade däremot om Ilhas do Oriente, ”De ostliga öarna”, eftersom de hade gjort sina landkänningar via Indiska oceanen.
Först under den spanske sjöfararen Ruy López de Villalobos expedition 1543 myntades namnet Las Islas Filipinas. Det skedde då hans fartyg anlöpte öarna Samar och Leyte i ögruppens mellersta del. Upphovsman var antingen han själv eller hans kollega Bernardo de la Torre. Än i dag lever hyllningen till kung Carlos son, kronprinsen och den då blivande kungen Felipe, kvar. Men kanske inte så länge till…
Öarnas malajiska befolkning hade inget eget namn på hela arkipelagen, eftersom den aldrig hade haft något enhetligt styre. Men ett gammalt sanskritnamn på ögruppen lär ha varit Panyapayana. Handel hade bedrivits mellan Indien och öarna sedan urminnes tid.
Ett mera poetiskt spanskt namn är Perla del Mar de Oriente, ”Det ostliga havets pärla”. I sin filipino-form Perlas ng Silanganan lever det kvar i landets nationalsång. Det – vid sidan av engelska – officiella språket filipino är en version av tagalog, som talas i vidsträckta områden runt huvudstaden Manila. Runtom i Filippinerna talas bokstavligen hundratals olika språk, flertalet hörande till den malajo-polynesiska språkgruppen.
Ögruppen har också förknippats med Bibelns hägrande hamn Ofir. Men ingen vet med bestämdhet var Ofir låg. De sparsamma bibliska texterna handlar mest om guldet därifrån.
Och så har vi namnet Mahárlika. I sitt uttalande hävdar president Duterte att det är ”ett malajiskt begrepp som ger uttryck för stillhet och frid”. Termen har sitt ursprung i det fornindiska språket sanskrit och betyder ”fria män”. De som förr om åren kallades mahárlika hade troligen en status i samhället som liknade de japanska samurajernas.
Duterte har satt en boll i rullning. Nu talas om lagändring och folkomröstning om att skifta landets namn till Mahárlika. Redan 1978 förordade landets dåvarande diktator Ferdinand Marcos just detta, men den gången rann det ut i sanden.
Gissningsvis stödjer många, kanske rentav de flesta, av landets invånare ambitionen att kasta det koloniala namnet Filippinerna på historiens sophög.
Och vi andra får i så fall vänja oss vid att kalla dem ”mahárlikier” eller något ditåt i stället för det invanda filippinare och det mer kamratliga pinoy.
Men kommer vi att kunna uttala mahárlikiska sjömän utan att vricka tungan?