En sjuk historia

Världen räds inför hotet från en ny kinesisk epidemi, som i värsta fall kan utvecklas till en global farsot eller pandemi. Kryssningsfartyg med flera tusen passagerare och besättningsmedlemmar läggs i karantän. I den japanska örlogshamnen Yokosuka har färjan Hakuō chartrats som karantänsfartyg, med plats för uppemot 500 misstänkt smittade. Epidemin väcker tankar.

Till spekulationerna om hur epidemin har uppstått hör konsumtion av ormkött. En gång tog jag mig iland från Svenska Ostasiatiska Kompaniets m/s Sabang i det som då hette Port Swettenham, dagens Port Klang, och for upp till Malaysias huvudstad Kuala Lumpur. Väl där beställde jag mat på en kinesrestaurant. Det skedde på måfå, eftersom menyn var på kinesiska. Efteråt fick jag veta att rätten bestod av just ormkött. Det smakade inte alls pyton, och sjuk blev jag inte.

Det blev jag däremot strax därefter i någon indonesisk hamn, efter att ha ätit Sydostasiens svar på varmkorv: Satay, marinerat kött på smäckra bambustickor. Snabbmaten påstods bestå av fårkött, men hamnens vilda hundar verkade ha ett säkerhetsavstånd till det enkla satay-köket. Sjuktillståndet yttrade sig i några dygns diarré, men vår 2:e styrmans medicinering hjälpte mot åkomman.

Långt senare ådrog jag mig en liknande åkomma i den filippinska huvudstaden Manila. Men då berodde det sannolikt på att jag borstade tänderna i kranvattnet där jag kinesade. Det var en prövning att under resten av vistelsen tvingas äta risvälling och dricka en sliskig amerikansk läskedryck i stället för att njuta av skaldjur, friterad bläckfisk och San Miguel Beer.

Vid en jämförelse med det nu aktuella coronaviruset är sådana krämpor naturligtvis rena bagateller, även om det inte kändes så medan de pågick.

Sjukdomar och hälsotillstånd lär vara ett av våra allra vanligaste och populäraste samtalsämnen, långt ifrån enbart hypokondriker – det vill säga inbillningssjuka – emellan. Därför må det vara mig förlåtet om jag ägnar detta inlägg åt ämnet.

Jag tänker tillbaka på en mycket händelserik rundresa med Svenska Orient Liniens m/s Sunnanland sommaren 1973. Låt mig få citera några brottstycken från mitt avsnitt Hamndagbok i den av Ove Allansson sammanställda antologin DIKT BABORD – Berättelser ur Sjömannen (utgiven 1992):

Casablanca. (...) Några yngre befäl går iland för att äta med påföljd att alla utom en blir matförgiftade och tvingas tillbringa långa törnar på toaletten. (...)

Benghazi. (...) En av de magsjuka från Casablanca hämtar sig aldrig, och en feber på över 40 grader tvingar honom att stanna till sängs. (...)

Lattakia. (...) Sjuklingen roterar fortfarande mellan sängen, spypytsen och toaletten. Han skickas till läkare. Diagnos: tyfoid feber... (...)

Beirut. Den gula karantänsflaggan vajar för de sparsamma vindpustarna. Dess betydelse: ”Mitt fartyg är fritt från smitta, och jag begär fri samfärdsel med land...” Sjuklingen mönstras av och flygs hem. Tyst och stilla. Inget krångel och ingen fördröjning av fartyget med dithörande kostnader. (...)

Oslo. (...) Kungl. Medicinalstyrelsen får upp ögonen och sänder oss glastuber, med vilka var och en skall lämna avföringsprov för att fria oss från alla misstankar om salmonellasmitta...

Tio år dessförinnan ankom Rexbolagets m/s Husarö till New Haven, Connecticut. Många landkrabbor har tvivlat på sanningshalten i det som följer och klassat det som sjömansskrönor, men jag var själv med om det. Besättningen fick köa framför en amerikansk läkare som inspekterade våra könsorgan! USA ville på så vis värja sig mot smittsamma könssjukdomar. Bland oss sjömän gick hanteringen under ett folkligt namn, där ordet ”...mönstring” ingick. Denna förnedrande behandling lär ha drabbat alla nationers sjömän, däribland fransmän, i första amerikanska hamn. Myndigheterna i Frankrike påstås ha svarat med samma mynt och börjat inspektera gästande amerikanska flottisters genitalier. Varpå USA fattade galoppen och upphörde med ”...mönstringen” i sina hamnar.

Jag tittar i mitt gamla vaccinationscertifikat för sjömän, med särskilda uppslag för smittkoppor, gula febern och kolera. Där framgår att jag bland annat hade vaccinerats mot smittkoppor, troligen på den hälsocentral för sjöfolk som då fanns på Masthugget i Göteborg. Det hade inte behövts, eftersom jag lär vara livslångt immun mot just den sjukdomen...

Gissningsvis var det i tioårsåldern alla svenska barn skulle vaccineras mot smittkoppor, för min del således kring 1956. Den första vaccinationen tog inte, och inte heller den andra ‒ men tredje gången gillt! Den vaccinationen tog så kraftfullt att jag ådrog mig sjukdomen. Jag minns att jag fick ligga isolerad på Uddevalla Lasarett och att personal och besökare hade skyddsdräkter på sig när de kom in på mitt rum. Efter en tid i isolering kunde jag emellertid friskförklaras och lämna sjukhuset.

Mina föräldrar var oroliga för att jag kunde vara överkänslig mot vaccin och tillät därför inte att jag vaccinerades mot polio. Men mitt vaccinationscertificat, avdelningen Other vaccinations, vittnar om att jag långt senare hade vaccinerats mot den sjukdomen också.

Smittkoppor tros ha plågat mänskligheten i minst 3.000 år, men sjukdomen anses numera vara utrotad. Det senaste utbrottet i Sverige skedde 1963. En svensk sjöman hade mönstrat av i Australien och flugit hem ‒ med mellanlandningar i Indonesien och Indien, där sjukdomen grasserade. Man tror att han smittades under hemresan. Hemma i Stockholm smittades 27 personer, varav fyra avled. Hur det gick för sjömannen själv vet jag inte.

Från min fars bekantskapskrets minns jag en sjöman, som lystrade till smeknamnet Shanghai-Jack. Om inte minnet sviker hade han drabbats av malaria och kunde få plötsliga anfall av frossa. För ett barn var det lite skrämmande, men samtidigt var han en spännande person vars historier nog bidrog till att jag själv så småningom skulle söka mig till sjömanslivet.

Malaria, som förr även kallades sumpfeber, är en av våra värsta marodörer. Den kräver uppskattningsvis en halv miljon dödsoffer varje år, mestadels afrikanska barn. Sjukdomens italienskklingande namn, med betydelsen ”dålig luft”, tros bero på misstankar förr om att sjukdomen berodde på miljöpåverkan från den förorenade italienska floden Po.

Andra myggburna epidemier är West Nile-febern, som förekommer i alla världsdelar utom Sydamerika, och zikafebern, som har spridit sig från just Sydamerika till Europa. Till den kategorin hör även denguefebern, som är den tropiska sjukdom som har snabbast spridning över världen. Dit hör likaså gula febern.

Dessvärre kan listan över dödligt farliga sjukdomar med stor spridningsrisk göras betydligt längre. Bara mördarinfluensan spanska sjukan, som bröt ut och snabbt spred sig i slutet av och efter första världskriget, krävde drygt 50 miljoner liv.

Tidigare farsoter är inte nödvändigtvis enbart historia. Smältande isar och permafrost till följd av klimatförändringar befaras kunna leda till att slumrande bakterier och virusarter återuppväcks. Men det får kanske ännu så länge hänföras till avdelningen dystopi, skräckvisioner.

2002 fick jag chansen att besöka den svenska karantänsön Känsö i Göteborgs södra skärgård. Ön är ett militärt skyddsobjekt. Därför krävs särskilt tillstånd för allmänheten för att få besöka ön.

En kortlivad föregångare hade förekommit, men 1819 kunde Känsös mera varaktiga karantänsanläggning invigas. Det var i rättan tid. En koleraemidemi grasserade och spreds via sjöfarten till land efter land. 1834 nådde den Göteborg, som då hade drygt 20.000 invånare. Koleran skördade en tiondel av dem. Ankommande och även passerande fartyg tvingades ankra vid Känsö för karantän. Verksamheten där pågick utan avbrott ända till 1922. Formellt upphörde den 1934.

Varför just termen karantän? Den kommer av italienska quaranta, som betyder 40. 1485 införde Venedig bestämmelser om isolering av resenärer från pestsmittat land i 40 dagar, vilket hade med beräknad inkubationstid och talmystik att göra. Venedigs pestsjukhus kallades förresten Nazareto, efter en kyrka med bibliska Nazaret i namnet. Det förenades med Bibelns sjuke fattiglapp Lasaros till ordet lasarett, som egentligen avser just epidemisjukhus.

Kanske jag återkommer med ett längre inlägg om Känsö någon gång framöver.


Lämna en kommentar på "En sjuk historia"

  • Johan Ason Hullberg Svara

    En ung svensk sjömän fick spanska sjukan i U.S.A. kom hem till Öland och smittade ner hela familjen och alla dog utom en .