Dramat Naboland-Dumlupinar

Dardanellerna är ett ödesmättat farvatten, uppkallat efter trojanernas stamfar Dardanos och några befästningar som bar hans hamn. Här över farleden mellan Egeiska havet och Marmarasjön störtade kung Athamos dotter Helle från den flygande väduren, då hon var på flykt undan sin elaka styvmor. Helle drunknade i sundet, som efter henne fick sitt tidigare namn Hellesponten, Helles hav. Senare tog sig argonauternas skepp Argo igenom sundet, destinerat till Kolkis i dagens Georgien för att hämta vädurens gyllene skinn. 

Vid Dardanellerna utspelades Trojanska kriget, och under första världskriget tre millennier senare rasade våldsamma strider om sundet. Brittiska Royal Navy försökte fåfängt tränga in. På Gallipolihalvön landsattes starka trupper från hela Imperiet.

Efter krigsslutet blev sundet demilitariserat. Det stod under internationell kontroll till 1936, då Montreuxkonventionen slog fast den turkiska överhögheten och samtidigt garanterade fri samfärdsel för alla nationers fartyg  mellan Medelhavet och Svarta havet. Lugnet tycktes ha lägrat sig permanent över Dardanellerna, trots att omvärlden snart stod i brand igen. 

På påskafton den 4 april 1953 bröts lugnet. Svenska Orient Liniens m/s Naboland hade lämnat Istanbul på långfredagen och stävade nu sydvart i sundet. Farten var god, kring 18 knop. Halvvägs in på hundvakten närmade de sig "babordsböjen" runt udden Nara Burnus, strax nord om Canakkale. Just där siktade utkiken svaga lanternsken om babord.

Först trodde man att det rörde sig om en mindre farkost. Men 02:15 uppenbarade sig silhuetten av en ubåt i ytläge på uppemot 200 meters distans. Nu närmade den sig hastigt. Nabolands rutinerade, i båda världskrigen befarne kapten Oscar Lorentzon slog stopp och full back på maskintelegrafen och varskodde rorgängaren om dikt styrbord. Fartyget gav också en varnande sirenstöt.

Ubåten var Dumlupinar, som tidigare hade tjänat US Navy som USS Blower. Båda namnen lär betyda "sprutval". Via Izmir stävade hon mot Istanbul efter en mycket lyckad NATO-manöver. Plötsligt såg utkiken ett mötande fartygs röda babordslanterna. Ubåten svarade med en styrbordsgir. Men mitt under giren varskodde fartygschefen Tjelebioglu dikt babord. Den därmed oundvikliga sammanstötningen blev våldsam. Dumlupinar sjönk snabbt på 70–80 meters djup.

Naboland agerade man snabbt. Livbåt sattes i sjön och strålkastare sökte i de kringliggande vattnen. På så vis lyckades man bärga sex personer, varav en var så svårt skadad att hans liv inte stod att rädda. Bland de överlevande fanns fartygschefen Tjelebioglu.

Uppemot 96 personer omkom. Den oexakta siffran har påståtts bero på icke-auktoriserad kvinnlig ”extrapersonal” som togs med från Izmir för att delta i firandet av den just avslutade manövern. Möjligen kunde många av dem ha räddats om det funnits beredskap för en snabb bärgningsaktion, men någon sådan kom inte till stånd.

Naboland ankrade vid Canakkale. På påskdagen den 5 april klev myndighetspersoner ombord och anhöll kapten Lorentzon, som fördes iland och kastades i en primitiv arrestlokal, bland annat  misstänkt för vållande till andras död. En expertkommission tillsattes. Den ende icke-turkiske ledamoten, en brittisk kommendörkapten, lade hela skulden för olyckan på ubåtschefen Tjelebioglu och kritiserade kapten Lorentzon endast för att Naboland ansågs ha gått med alltför hög fart genom sundet.

Av naturliga skäl var stämningsläget i Turkiet uppskruvat, och kapten Lorentzon fick utstå en veritabel hetsjakt. Till stort stöd under hela den rättsliga processen var den svenske vicekonsuln i Istanbul, Torsten Weman. Exakt ett halvår efter olyckan meddelades domen: 6 månaders fängelse. Han lär även ha ådömts att betala skadestånd till de omkomnas efterlevande. Men eftersom Lorentzon hade suttit fängslad ett halvår försattes han på fri fot. Han flög hem till Göteborg, där en flertusenhövdad folkmassa hyllade honom. Den hårt prövade kaptenen mönstrade så småningom ut igen – i Skogaland i fart på Nord- och Sydamerikas ostkust, långt från Medelhavstraden.

Då – våren 1954 – inleddes nya förhandlingar i Canakkale, och nu riktades strålkastarljuset i stället mot ubåtschefen Tjelebioglu. Ett år senare dömdes han till 20 månaders fängelse, fälld för att bl.a. ha åsidosatt sjöfartsreglerna.

Naboland hade först förhalat till Galatahamnen i Istanbul, där lasten läktrades över till rederiets elevfartyg Albatross, och sedan vidare in i Gyllene Hornet där hon fick ligga i kvarstad. Först i december 1954 kunde hon segla hem till Göteborg, där hon reparerades på "Torpet" (Eriksberg) och omnamnades till  Nyland för att undfly olycksstämpeln. Men även inom sin egen besättning ansågs hon vara ett "olycksfartyg", som alltifrån sjösättningen på Kockums 1946 hade drabbats av en rad tillbud. Det fortsatte efter den ödesdigra påsknatten 1953. Tre år senare kolliderade hon utanför Hampton Roads. 1964 gick hon till Timex och döptes om till Broriver, och två år senare blev hon grekägda Thalia. I maj 1968 drabbades hon av brand i maskinrummet utanför Västafrika, bogserades in till Dakars redd där hon helt utbränd fick sluta sina dagar. Hon sjönk medio augusti samma år.

(ʺPutsadʺ version av artikel i Utkik nr 4 2002)


Lämna en kommentar på "Dramat Naboland-Dumlupinar"

  • Lorenzo Svara

    Tack Torbjörn, för att du är paa bettet och aaterkom saa snabbt med en artikel om ”Naboland”
    och ”ubaatsincidenten”!!

  • Rolf B Bertilson Svara

    Under min tid som överstyrman i Orientlinjen på -60 talet var jag den som varje gång vi gick nordvart genom Dardanellerna halvvägs igenom skulle gå ner i statsägd båt för att klarera in till Turkiet. Det var alltid en spänd stund och varje gång tog någon fram ett gult häfte som innehöll uppgifter om kollisionen mellan Naboland och Dumlupinar. Överlämnandet av skriften följdes alltid av kommentaren: ”No good!” Bistra miner från uniformsklädda herrar men som sken upp när några limpor cigaretter överräcktes som tack för hjälpen.