Varje dag utan undantag dricker jag minst två stora koppar grönt japanskt te. Självfallet naturellt, utan smaktillsatser eller sötningsmedel. Det inspirerar till några funderingar kring ämnet, som faktiskt har maritima infallsvinklar. 

För nära 5.000 år sedan härskade kejsar Shen-Nung i Mittens Rike. År 2737 f.Kr. råkade några blad från en buske falla ned i en gryta med sjudande vatten. Kejsaren blev nyfiken. Han läppjade på det oavsiktligt smaksatta vattnet. Enligt legenden blev han därmed den förste att smaka på gudadrycken te.

Händelsen brukar anges som startpunkt för odling av tebusken i Kina. Till Japan kom den strax före vår vikingatid, tillsammans med många andra yttringar av kinesisk kultur i buddhismens kölvatten.

Givetvis har japanerna sin egen legend. Zen-sektens urfader Daruma hade tillbringat många år av oavbruten meditation. En afton slöt sig hans ögonlock av utmattning. För att sona detta skar Daruma av ögonlocken och slängde dem på marken. Där förvandlades de till spirande buskar. Om buskarnas blad fick dra i lätt sjudande vatten erhölls en dryck som hjälpte heliga män att hålla sig vakna. 

Japanerna håller vanligen fast vid det gröna teet, som torkas direkt efter plockning. Det svarta teet genomgår först en vissningsprocess som kallas oxidering eller fermentering (”jäsning”), varpå det torkas i hög värme. Processen ger våra vanligaste tesorter dess mörka färg. Den anses förstöra teets polyfenoler, som skyddar arvsmassan och motverkar skadliga fria radikaler i kroppen. Polyfenolerna finns kvar i det gröna teet, som har hävdats vara verksamt mot olika slags cancer. Det innehåller också antioxidanter, som anses förhindra cellskador. Grönt te sägs bromsa åldrandet och hålla kolesterolhalten i schack. Det anses också minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar, psoriasis, reumatism, diabetes, karies och förkylning. 

I början av 1600-talet fraktade holländare den första lasten te till Europa, och 1763 förde kapten Carl Gustaf Ekeberg i ostindiefararen Finland hem de första tebuskarna till Linné (förgäves dock – de klarade inte klimatombytet).

Egentligen borde termen te reserveras för dryck av teplantan Thea sinensis alias Camellia sinensis, det som det kinesiska låneordet te åsyftar. I den språkförbistring som råder kallas alla möjliga varma örtdrycker ”te”; exempelvis Sydafrikas röda roibooste, som görs på en ärtväxt, eller den sydamerikanska La Plata-regionens mate, som görs på en järneksväxt.

Det finns andra kamelior än tebusken. I Japan kallas de tsubaki och sazanka, bergsteblomma. De beundras för sin elegans, men förr kunde de även ge obehagliga associationer. Blomknopparna faller inte blad för blad utan hela, likt just halshuggna huvuden. Blomsläktet blev litterärt genom Dumas roman Kameliadamen; en lättfotad kvinna som återkommer i Verdis opera La Traviata, Den vilseförda. Kamelian ger även en olja, som förr hjälpte samurajer och japanska damer att hålla sina komplicerade frisyrer på plats. 

En annan nära släkting är spärrbusken sakaki, som är shintokultens heliga träd. Sasaki var det allra första som spirade efter skapelsens kaos och anses sedan dess fungera som landningsljus för shintovärldens myriader gudar. Ytterligare en är den mera oansenliga Ternstroémia, uppkallad efter linnélärjungen och skeppsprästen Christopher Ternström, som dog på sin post ombord i ostindiefararen Calmar ute på Sydkinesiska sjön 1746.