Dan Anderssons längtan till sjöss

Dan Andersson står staty på Järntorget i Göteborg. Foto: Torbjörn Dalnäs

I mitten av 1970-talet jobbade en då just ilandgången sjöman i 30-årsåldern som nykläckt reporter på västsvenska Arbetet. Sex decennier tidigare, 1917, hade en jämngammal poet med sjömansdrömmar arbetat just där, även om tidningen då hette Ny Tid och fanns i en äldre upplaga av fastigheten vid Järntorget i Göteborg. Framemot millennieskiftet fick tidningen tillbaka sitt gamla namn – men lades sorgligen ned år 2000.

Då och då hälsar den ilandgångne sjömannen på den sjösuktande poeten från Skattlösberg i Grangärde finnmark. Dan Andersson finns kvar på Järntorget, i skulptrisen Britt-Marie Jerns tappning. Han vilar på sin sockel liksom i stilla meditation, med blicken riktad mot fontänbrunnen Årstiderna. Till vänster om sig har han Gillestugan. Den ligger ungefär där Dans stamlokus låg, ett ölsjapp som han kallade ”Tullens svarta krog”. Kanske var det just där han skrev sin namnlösa dikt:

Jag är led vid att halvdöd leva
lik en växt i en skuggad skreva.
Jag vill vara en solbränd sjöman
där gungande vågor gå.
Jag vill fly till de solfyllda sjöar,
som skvalpa mot sydhavens öar,
där korallernas borgar stå...

Möjligen mötte Dan den drygt 20 år äldre stockholmaren Carl Gustaf Lindgren, som nu vilar på en annan sockel på andra sidan Allén. Carl mönstrade ut på en brigg i unga år och stannade till sjöss i 14 år – hela tiden under den brittiska flaggen red ensign, som då vajade över alla hav. Angliserad till Charles Lindley blev han kompanjon till den legendariske engelske sjömansledaren Havelock Wilson, och tillsammans startade de embryot till det som skulle bli det internationella transportfacket ITF. Så småningom gjorde han facklig och politisk karriär även i det gamla hemlandet. När Charles en gång kom hem efter en blöt tillställning fällde hans starka hustru Elin ett yttrande som blivit bevingat: ”Förklara inget, det bara förvärrar saken!”

Statygrannarna står på klassisk arbetarrörelsemark, men deras tydligaste gemensamma nämnare var nog intresset för havets folkmusik. Charles Lindley var en duktig sångare som gärna sjöng brittiska sjömansvisor i radion. Icke-sjömannen Dan Andersson lyckades göra Jungman Jansson till en av våra mest älskade sjömansvisor, ”adopterad” av dem som har tolkningsföreträdet – sjömännen själva.

Dan skrev Jungman Jansson just innan han kom till Göteborg. Han gick då på rörelsens folkhögskola Brunnsvik i Dalarna, där även Charles Lindley hade vistats. Ursprungstexten lär ha varit mera rakt på sak än den vi lärt oss: ”Har du legat med din Stina, har du kysst din mor på kinden” och ”Kanske glömmer du din Stina för ett fnask i Yokohama, det är slarvigt men mänskligt så sjung hej och hå”. Antagligen var det den dåvarande rektorn Torsten Fogelqvist som rådde Dan att skifta ut legat mot ”gråtit” och fnask mot ”sup”. Därmed slapp Dan sådana ministerbannor som långt senare skulle vederfaras hans två år yngre kollega, Evert Taube, som 2002 fick en postum uppläxning av dåvarande jämställdhetsministern Margareta Winberg.

Gissningsvis hade Dan tre huvudsakliga inspirationskällor till visan. 14 år gammal for han till Amerika våren 1902. Resan dit som passagerare och återresan vintern därpå var hans enda närkontakt med det hägrande sjölivet. Åter i Skattlösberg umgicks han flitigt med förre sjömannen Victor Carlsson, som hade klivit iland för att ta över sin fars diversehandel. Victor – som även var en god fiolspelman – berättade livfullt om sina år till sjöss, och unge Dan sög med liv och lust i sig både berättelserna och sjötermerna. Han gjorde det så duktigt att själve Torsten Fogelqvist på Brunnsvik i en nekrolog efter poetens död skrev att Dan som sjöman hade färdats över sju hav.

Därmed snuddar vi vid den tredje inspirationskällan; Dan Anderssons dryga arbete med att översätta den angloindiske författaren Rudyard Kiplings diktsvit The Seven Seas (1896). Verket är ett monument över nobelpristagaren maritima intresse, därtill på ett språk som är mycket sea minded.

Kipling förkroppsligade sin tids brittiska imperiebygge, som egentligen var hemfridsbrott i kolossalformat. Men hans maning till att axla ”den vite mannens börda” var också en förutseende varning för reaktionen från dem man skulle ”skydda”, de koloniserade. Han solkade även ned sitt rykte med antisemitiska tendenser och beundran för fascistledaren Mussolini. Men Kipling var en sammansatt natur, som bättre än de flesta kolonialister förstod att uppskatta den indiska kulturen. För den som bara läser de båda inledande raderna till The Ballad of East and West är det lätt att missförstå honom. Hela strofen lyder så här, i Bertil Gripenbergs översättning:

Öst är öst, och väst är väst,
och aldrig mötas de två,
tills himmel och jord emot varann
inför Guds domstol stå...
Men ej finns öst och ej finns väst,
ej gräns, ej ras, ej blod,
där tappra män stå mot varann
med hjärtat fullt av mod.

Ett exempel på Kiplings öppenhet mot det indiska var hans lansering av det urgamla hinduiska begreppet sabta samudra, ”de sju haven” – om än med jordisk innebörd. The Seven Seas tillägnades för övrigt författarens födelseort Bombay, dagens Mumbai.

Dan Anderssons översättning På sju hav trycktes av Bonniers 1918. Under slutarbetet med verket reste Dan till Trondheim, där Brunnsviksvännen Waldemar Bernhard arbetade (författare till En bok om Dan Andersson, Tiden 1954). Dan höll till mycket i hamnen, gick ombord i fartyg och träffade sjömän för att bringa ytterligare klarhet i Kiplings myller av sjömanstermer.

Antagligen påverkades Dan även av finnmarkens strida vattendrag Pajso, ett finskt namn med betydelsen ”den flödande” som klåfingrigt försvenskats till ”Parisån”. Det var hans Mississippi som i fantasin ledde Dan ut i världen. Där byggde han flottar och lekte att han var Huckleberry Finn. Där arbetade han också ett tag som timmerflottare. 1913 publicerade tidningen Templaren hans hyllningsdikt till Pajso, som var hans surrogat för de hav han så intensivt längtade till. Senare samma år gavs debutboken Kolarhistorier ut.

18 år gammal hade Dan Andersson försökt mönstra på ett fartyg i Hudiksvall. Det misslyckades. Strax därefter tog han sig till Köpenhamn, där han försökte få hyra på fartyg efter fartyg – helst destinerat till Australien. Men den magre drömmaren hade varken sjöfartsbok, relevanta betyg eller yrkeserfarenhet. Det blev ingen sjötjänst.

Arvid Lundquist var en i kretsen kring Brunnsvik som kände poeten väl:

”Dan Anderson var aldrig i tillfälle att pröva sjömannens liv. Han satt aldrig i någon skans eller gick på vakt på fjärran hav, och de stora hamnstäderna och sjömanskrogarna fick han endast gästa i fantasins värld.”

Det gör han med besked i dikter som Den druckne matrosens sång och Maskinrummets män.

I Ludvika nära poetens hembygd finns ett museum till hans minne. Poetens arv vårdas även av det livaktiga Dan Andersson Sällskapet. Där lär bland annat finnas obearbetade bandupptagningar som kan skänka ytterligare klarhet över poetens livslånga håg för sjölivet.

I september 1920 andades Dan Andersson ut sin sista suck, i ett dåligt vädrat rum på Hotell Hellman i Stockholm som just hade cyanvätebehandlats mot ohyra. Kanske fick mystikern Dan äntligen skåda vad som dolde sig bortom bergen.

Men slutstrofen av dikten På havet året innan andades pessimism:

Vi hade en styrman en gång uti barndomens dar,
en skäggig kapten var Gud Fader, en älskande far.
Nu äro vi ensamma här uti natten, o böljor, med er,
som sjunga om döden i kvällen när solen går ner.


Lämna en kommentar på "Dan Anderssons längtan till sjöss"

  • Lisa Dankvardt Svara

    Du skriver så bra Torbjörn! Jag har alltid älskat (och sjungit) Dan Anderssons dikter. Men här fick jag veta fakta också. Tackar!

  • Ronald Himéus Svara

    Alltid imponerad av den omfångsrika kunskap som Torbjörn besitter. Igenkänningsfaktorn är underbar. Tack!

  • Thomas Wigforss Svara

    Intressant och fin artikel om Dan Andersson som får en att tänka och drömma