Britterna kan andas ut: Korparna på Towern har förökat sig!

Mitt i det utdragna Brexit-eländet kom äntligen en för britterna glad nyhet, som jag strax återkommer till.

Någon av mina sju ”orientare”, gissningsvis m/s Vikingland, gjorde en gång på 1960-talet ett anlöp mitt i centrala London. Närmare bestämt på New Fresh Wharf just innanför Tower Bridge. Hamnavsnittet är sedan länge ʺgentrifieratʺ, omvandlat till strandpromenad och kontor, och namnet är bortglömt. Men strax intill reser sig det eviga, snart tusenåriga Tower of London.

Jag har inget minne av att jag såg några korpar i grannskapet. Men enligt traditionen skall det finnas minst sex korpar på Towern. Annars faller kungahuset och Förenade Kungariket. Den risken har minskat, Brexit-kaoset till trots. Nyligen kunde den livdrabant på Towern som ansvarar för korpbeståndet meddela att fyra korpungar hade kläckts. En av dem kommer att hållas kvar och döpas till Raven Georg eller Raven Georgina, eftersom de föddes på Englands nationalhelgon Sankt Görans dag.

Under andra världskrigets bombanfall mot London reducerades korparna på Towern till ett enda exemplar. Varpå premiärminister Winston Churchill beordrade snar tillökning.

Få djur har begåvats med så många talesätt som korpar och övriga kråkfåglar. Den oinvigde förstår inte ”det fina i kråksången”, det vill säga finessen med något. Slarvig handskrift kallas kråkfötter. Fyllekajan är en berusad person. Ögon kan kallas korpgluggar, och skatögon är giriga sådana.

Korplåt är en olycksprofetia. En dysterkvist som ser allt barka åt skogen kan kallas olyckskorp. När Judas hade hängt sig kröp en korp ut ur hans mun. Kråkfåglar i gemen har uppfattats som ett dåligt omen; kamouflerade människosjälar som varslar om död och elände.

Kråknedan är den krympande månskivans period under våren, då den kännetecknas av kyla och regn. Ordet kolsvart kan ersättas med korp- eller ramsvart (ram som i göteborgska Ramberget kommer av ett äldre norrönt ord för korp, hrafn). Någon är tjuvaktig som eller skrattar som en skata. Kråkslott eller skatbo syftar på ett ruckel och Kråkvinkel på en småstad. Mina skolårs hemstad Uddevalla kallades förr Korpesta’n eller Korpehôla.

”En riktig skata” kan vara en nedsättande beteckning på en äldre kvinna som anses vara mindre tilldragande. På engelska motsvaras det av that old crow. Skatans hesa hånskratt har ansetts förebåda äktenskapliga gräl bland oss människor. I Kina anses lätet tvärtom förebåda lycka och välgång.

På sjömansengelska kan crow även vara beteckningen på en oförbätterlig suput eller bråkstake, eller en som vanemässigt överskrider sin landpermission. Jackdaw, kaja, är beteckningen på en som stjäl eller lurar till sig varor och föremål från fartygets förråd. Bakom ligger kajans påstådda ha-begär.

I träden vid min pendeltågsstation har myriader kajor brukat trängas parvis. Som på en given signal flyger de disciplinerat upp i skyn, fram och åter, så tätt att himlen nästan förmörkas.

Kråkan och dess nära släkting korpen är inga sjöfåglar. Just därför tog vikingarna med dem på sina sjöfärder som ett slags ”naturens radar”. De hölls i en bur i masten, som därmed fått ge namn åt senare utkikars mastkorg; crow’s nest. När en fågel släpptes satte den rak kurs mot närmaste land, bortom synranden för vikingarna själva.

En av de första islandsfararna fick heta Korp-Floke (Hrafna-Flóki) för att han utnyttjade denna naturliga radar. Begreppet fågelvägen heter på engelska as the crow flies, ”som kråkan flyger”.

Korp-Floke och hans hedniska fränder var nog omedvetna om en biblisk förebild. Korpen var det första djur som fick lämna Noaks ark (1 Mos. 8:7). Bibeln nämner det inte, men i själva verket var han vit som snö när Noak sände iväg honom för att se om syndafloden hade börjat sjunka undan. Han kom tillbaka med dåliga nyheter och fick därför sin svarta färg.

Ordspråket säger: Korpen blir aldrig vitare, hur ofta han än tvättar sig.

Korpens släkting skatan var det enda djur som hade vägrat att skeppa in sig under ordnade former på arken. I stället satte han sig trotsigt i ösregnet på toppbryggan.

I dagens japanska stadsmiljöer ses de alltmer talrika kråkorna som ett gissel, men förr betraktades de som heliga djur och gudarnas budbärare. De förknippas också med hösten, exempelvis i haikudiktning. Kråkans kraxande läte har uppfattas som , ett ord för sonlig vördnad. I en av landets mest älskade barnvisor har den hemlängtande kråkan, karasu, en framträdande roll.

Kråkor lever i livslånga äktenskap. De bygger varje år nytt bo i någon trädtopp eller på en klipphylla, där hanen och honan samarbetar om att hålla god ordning och mata ungarna.

I kinesisk tradition representerar kråkan den kvinnliga principen yin i begreppsparet yin-yang (där det manliga yang representeras av den vita hägern). Sjömän på Yangtsefloden såg ett oroligt exemplar av den nära släktingen korpen som ett förebud om annalkande katastrof.

Kråkfåglarna är mycket smarta djur, med korpen i familjens absoluta IQ-topp. Detta bekräftas av korparna Hugin (håg, sinne) och Mumin (minne), som håller asaguden Oden underrättad om vad som sker i omvärlden.

Japanska kråkor upptäckte att valnötter är god föda. Men inte ens den kraftiga kråknäbben räckte till för att knäcka nötskalet, och ej heller det beprövade knepet att släppa ned nötterna mot hård mark. Då kom de på att bilarnas hjul var lösningen. Vid rödljus placerar de snabbt ut valnötter på vägen och vid nästa rödljus hämtar de lika snabbt den blottlagda måltiden.

Andra japanska kråkor placerades framför två behållare, den ena märkt med en tvåa och den andra med en femma. Endast den med femman innehöll mat. Kråkorna lärde sig snabbt detta och tog sig i fortsättningen raka vägen till femmans behållare, oavsett hur behållarna var placerade. 

Blixtsnabbt genomskådar de odlingsfältets fågelskrämma (eng. scarecrow, ”kråkskrämma”) och använder den som sittpinne. Somliga av dagens artsfränder skulle kunna kallas hackers, sedan de hackat sönder delar av det omgivande IT-samhällets fiberkablar.

Kråkfåglar kan också vara långsinta. De minns och identifierar blixtsnabbt den som de någon gång tidigare har upplevt som ett hot. Vid varje nytt möte uppträder de aggressivt mot just den personen, oavsett dennes klädsel.

På Nya Kaledonien i Stilla havet har forskare dokumenterat hur kråkor tillverkar små verktyg för att få ut insekter ur ruttna träd eller plocka upp något ätbart ur kärl fyllda med vatten.

Det var just i den delen av världen ur-kråkan föddes för uppemot 35 miljoner år sedan, varpå hennes ättlingar gjorde sitt segertåg över världen.

Någon gång under 1970-talet lär en småländsk riksdagsman ha motionerat om att vi borde äta mer kråka. Det väckte nog ingen entusiasm, men redan under andra världskriget lär rätten ha förekommit på krogmenyer under det förskönande namnet ”prima skogsfågel”.

Begreppsförvirring saknas inte på kråkfåglarnas område. Törnskatan hör inte dit, ej heller strandskatan som är en vadare. Spillkråkan är ingen kråka utan en hackspett, och blåkråkan tillhör fågelfamiljen  biätare.

Nästa gång jag har vägarna till London tänker jag söka mig till Towern för att få en skymt av de smarta kungliga korparna.

Kommentarer

  • Kurt Olsson

    Tack för en trevlig och allmänbildande berättelse om släktet kråkfåglar.

Artikeln är stängd för fler kommentarer