Årets Almedalsvecka avslutades förra helgen och med litet perspektiv kan man reflektera över företeelsen som sådan och över vad den kan betyda för sjöfarten.
I år har mer än 2.200 olika evenemang genomförts av, med och för mer än 20.000 besökare.
Det finns olika åsikter om Almedalsveckan som fenomen. Är det en politikfestival där alla kan delta, föra fram sina hjärtefrågor och budskap, delta i debatten och lära sig nya saker? Eller är det en politikens Kiviks marknad, en tummelplats och mingelhögtid för beslutsfattare, lobbyister och de redan besuttna?
Jag tillhör den skara som håller på det förra. Almedalsveckan är en fantastisk företeelse och unik i ett internationellt perspektiv. Det är en arena som skapar kontakt och närhet mellan olika samhällsarenor och där det sker ett ständigt utbyte av idéer, tankar, kunskaper mellan människor engagerade politiskt, i näringslivet, inom folkrörelser, ideella organisationer, forskningssverige, utbildningssverige, kulturen, försvaret – you name it, alla är representerade i Visby en gång om året.
Eller i alla fall nästa alla. Med så många evenemang och människor på plats på en så begränsad yta så blir trycket enormt och kostnaderna skjuter i höjden. Kritiken mot biljettpriserna på Gotlandsfärjan har ju blivit en snackis som nått de högsta politiska nivåerna nu inför upphandlingen av trafiken, men under den här veckan är transporten en marginell kostnad för deltagarna.
Hyror för evenemangslokaler och boende har nu nått löjeveckande nivåer som inte bara tyder på att gotlänningar precis som i alla säsongsberoende samhällen behöver hämta hem intäkter under högsäsong för att klara lågsäsongen, utan att det också finns ett ökat inslag av ren och skär girighet.
Det är inte bra för Gotland som besöks- och evenemangsmål långsiktigt. Det är heller inte bra för Almedalen som demokratiprojekt. Risken är uppenbar att mindre bemedlade organisationer inte kommer att kunna delta för att driva sina hjärtefrågor och då faller Almedalsveckan som samlande arena för alla delar av det svenska samhället.
När inte ens statsministern har råd att bo på hotell, när en gräsplätt hyrs ut för hundratusentals kronor för en vecka, hur skall då mindre organisationer finansierade genom enskildas medlemsavgifter och tonvis med ideellt arbete utfört av engagerade människor kunna delta i ett evenemang som skall spegla hela Sverige och alla aspekter av vårt samhälle?
I Almedalen kan man känna av vilka frågor som har tyngd politiskt just nu och hur de frågor man själv intresserar sig för står sig i en mördande konkurrens om de politiska beslutsfattarnas gunst.
Efter att ha deltagit på denna samhällsarena under mer än ett decennium är jag säker på en sak – det politiska intresset för sjöfarten ökar och då inte bara för fartyg som en del av vår infrastruktur utan också för sjöfarten som näring.
Är man litet negativt lagd kan man ju alltid hävda att det sker från en rejält låg kunskaps- och kompetensnivå hos politiskt ansvariga i Sverige och att klockan nu snarare är fem över tolv än fem i. ”Ingen saknar kon innan båset är tomt” är ett talesätt som skulle kunna beskriva situationen när svensk sjöfart lämnar landet. Många tror helt enkelt att det är för sent att påverka attityder, tänkande och kunskaper hos de i Sverige som bestämmer villkoren för en svensk sjöfartsnäring.
Men det tror inte jag. Det finns åtskilliga exempel på länder där sjöfarten fört en tynande tillvaro ända tills någon eller något fått länders makthavare att öppna upp för sjöfarten och se den som en verksamhet som i högsta grad kan bidra till nationens tillväxt, transportbehov och inflytande internationellt.
De flesta av de sjöfartsinriktade arrangemangen kan vara nöjda med publiktillströmningen i den mördande konkurrensen, och mest lockade debatten om svaveldirektivet som fyllde tältet på den maritima mötesplatsen och gjorde det trångt på gräsmattan utanför.
Att ett direktiv som skall minska sjöfartens utsläpp samtidigt blir en konkurrensfråga för den svenska basindustrin har definitivt tagit många politiker på sängen. Det innebär i sin tur att fler börjar intressera sig sjöfarten, och då inte bara ur ett svavelutsläppsperspektiv. Lägg till detta att Kapacitetsutredningen, som har sett över det svenska infrastrukturbehovet i framtiden, kommit fram till att det där blöta utanför land faktiskt kan användas för mer transporter och därmed avlasta landinfrastrukturen.
Att regeringen lagt fram en sjöfartsstrategi är också positivt. Den är visserligen inte svaret på allas böner och mycket saknas fortfarande innan Sverige har ett politiskt ramverk för en livskraftig sjöfartsnäring internationellt sett. Men den är ett viktigt första steg.
Att Sjöfartsforums maritima manifest kom i samma veva förstärker regeringens initiativ.
Vi har också en infrastrukturminister som visat betydligt mer intresse och engagemang för sjöfarten än hennes företrädare under många år, oavsett partifärg.
Ett långsiktigt minst lika viktigt initativ är att ett antal sjöfartsintresserade riksdagsledamöter tagit initiativ över parti- och blockgränser till ett maritimt nätverk inom Riksdagen som lockar allt fler riksdagsmän och tjänstemän.
När en moderat riksdagsman, som tidigare inte profilerat sig särskilt mycket i sjöfartsfrågor, i lokalradion säger att betydelsen av en stark svensk handelsflotta kunde vara en bra fråga för Fredrik Reinfeldt att ta upp i sitt tal, så är det ytterligare en indikation på att intresset växer. Nu gjorde inte statsministern det, men bara att det nämns tyder på att sjöfarten flyttat fram sina positioner i den politiska världen.
All oftare får man höra politiker prata om sjöfart i ett näringsperspektiv, och det är definitivt ett större näringspolitiskt fokus på sjöfarten som krävs om Sverige skall bli en sjöfartsnation av rang igen.
Det finns alltså mycket positivt för näringen att ta tillvara – i och utanför Almedalen.