Nu närmar sig en avgörande period i Costa Concordia-fallet, en händelse som kommer att få lika stor, om inte större, historisk inverkan på passagerarsjöfarten som andra fartygskatastrofer.
Bland tidigare stora katastrofer finns bland annat Titanic-katastrofen 1912 när över 1.500 personer förlorade sina liv i Nordatlanten efter att fartyget träffat ett isberg, kollisionen mellan Stockholm och Andrea Doria 1956 vid Nantucket utanför New York då 46 personer miste livet och det italienska fartyget sjönk, och katastrofer som Scandinavian Star och Estonia. Dessa tragiska händelser har lett till allehanda spekulationer, ansvarssökanden och konspirationsteorier. Men de har också gett erfarenheter som ligger till grund för nya regelverk.
Costa Concordia-katastrofen innebar en förlust av 32 människoliv. Olyckan kommer att leda till en förändrad syn på hur ett fartyg skall hanteras, från ombordorganisationen och upp till högsta företagsledning. Fokus blir större på de mjuka faktorerna än på skruv och mutter.
Costa Concordia på grundet vid ön Isola del Giglio, Italien. Foto: Flickr.com/andrius.it
Klippte banden till befälhavaren
Den 26 september återupptas rättegången mot Costa Concordias befälhavare Francesco Schettino. Tidigare har fem personer, ombord- såväl som landanställda fällts för sin delaktighet i olyckan. Schettino riskerar en lång fängelsevistelse men har försökt förhandla fram ett domslut där han accepterar en del åtalspunkter mot ett treårigt fängelsestraff. Men innan domen faller kommer ett avgörande skede i något som nog får betecknas som historiens största bärgningsutmaning. Redan nästa vecka kan bärgningskonsortiet komma att räta fartyget, ett och ett halvt år efter olyckan, för att därefter transportera det till ett upphuggningsvarv.
Arbetet är omfattande, upp mot 500 personer uppges delta just nu och kostnaden för bärgningen beräknas till runt EUR 500 miljoner. Till det kommer alla skadeståndsanspråk som drivs i domstolar världen över och de ersättningar som rederiet redan accepterat att betala. Det är en ganska dryg kvällsnota för en befälhavare som, om åtalet stämmer, tagit med sig en dam upp på bryggan för att imponera och ge en äldre besättningsman möjlighet att vinka till en kompis på en ö, tagit nautiska beslut som de flesta med åtminstone en skepparexamen aldrig hade tagit, gett order på italienska till en rorsman som inte kunde ett ord italienska och sedan övergett fartyget före passagerarna.
Om detta stämmer berodde olyckan på orsaker som inget seriöst rederi eller för den delen professionella nautiker skulle acceptera.
Rederiet var snabbt ute med att klippa banden till befälhavaren. Enligt företaget var allt hans ansvar. Man tog sin hand från honom direkt för att skydda bolaget och stämde honom, knappt innan räddningsaktionen var avslutad. Det borde ge övriga befälhavare i rederiet ett tankeställare om de hamnar i en oförutsedd situation. ”Kör gärna våra fartyg, men händer det något så räkna inte med stöd från oss. Då är du ensam.”
Företagskultur
Oavsett vad domstolen kommer fram till, om anklagelserna håller eller ej, så är olyckan ett faktum och det är en olycka som aldrig borde ha hänt. Det är naturligtvis viktigt att diskutera var och hur kollisionsskott skall vara placerade, hur nödgeneratorer skall fungera, hur kommunikationsutrustningen skall se ut och annat tekniskt, men här handlar det om organisation och företagskultur.
Grunden är värderingar och företagets ambitioner. I ett rederi där man på vettiga kommersiella grunder vill erbjuda folk en minnesvärd upplevelse till sjöss på ett fartyg med en professionell besättning uppbackad av en företagsledning som sätter säkerheten i centrum hade denna olycka aldrig hänt.